Hur vet man om man "gått in i väggen"?

Det är vanligare än vad man tror men jag tror att, framförallt bland män, att man biter ihop och håller käft för livet är ingen jävla dans på rosor. Detta trots att man super efter jobbet för att bedöva sitt tröttsamma löneslaveri, sin gnagande känsla av tomhet eller den konstanta känslan av fysisk utmattning när man ska ta sig ur sängen på morgonen eller varför inte den djungel av omotivation man verkligen kämpar sig igenom med näbbar och klor för att få nått gjort på jobbet. Livet är ingen jävla barnlek och det lär man sig tidigt ute i arbetslivet. Jag klagade för några år sen men sen insåg jag att vad har jag för val? Kör på eller bli miljonär eller nått? (Kommer inte hända). Så det är bara bita ihop och köra på. Det finns nått vackert i det miserabla för ja, det är det enda man har..

Ja, bra skrivet! Precis så är det.

TS, sök vård å lyssna på dom också. Gå inte tillbaka för tidigt för det kan backfire.

Semi-utbränd?

Att du tar dig iväg är väl bra, men knappast om det går ut över resten.

Hälsan är viktigast och jobb är tillfälligt.

Ett jobb som går ut över vardagen är aldrig hälsosamt i längden.

Man hör bara om de som blir sjukskrivna och efter något år minst får komma och börja arbetsträna. Men det är nog bara värsta toppen på isberget.
Jag var bra nära gå in i väggen genom att jag tog på mig för mycket under ett antal år. Arbetet var faktiskt mycket lugnare än fritiden. Hade studier, förenings/styrelsearbete på fritiden.
Symptom: konstant hög stressnivå för jag hade ofta en ny uppgift när jag lämnat en gammal, eller 2-3 saker som skulle göras. Men jag hade bara 2 timmar på mig och jag visst att det tog minst 3 för att hinna göras bra innan jag börja. Typisk tanke var: om jag bara haft 1 timma till skulle jag hinna. Ofta tidspressad.
Tappade, hade sönder saker. Glömde saker.Misskötte relationer med familjen. För mycket alkohol. För kort stubin, dåligt humör osv.Var aldrig borta pga detta men nyttjade lite ledighetstmöjligheter när det var som värst.
I dag är det mycket bättre balanserat.
Positivt: har enormt bra självförtroende efter det jag ändå klara av. Tycker ibland andra människor bara nyttjar 30% av sin kapacitet.
Negativt: Blir fort hjärntrött när det gäller matematiska saker. Minnet är det inget fel på. Men det är ungefär som man ska löoa 1 mil ganska snabbt men har kondition, bara kört, för 3 km innan. Nånting i hjärnan är skadat för gott, även om det inte märks på nåt sätt utåt. Sen så har det blivit bättre även om jag aldrig når full kapacitet. Skulle säga jag varit utan stress 1 år i vart fall. Men det där att man går in i väggen för man har lite sämre arbetsuppgifter eller dålig chef, eller flickvännen gör slut eller en anhörig dör? Sluta nu! Man går inte in i väggen för en enskild sak. Brukar tänka: det är när du inte har tid och tänka , reflektera över saker, i flera år som du går in i väggen. Inte sällan så kan de som går in i väggen visa upp en överfull kalender som saknar tomma rutor.
Glömde en viktig sak: Kände mig personlighetsförändrad: lite känslomässigt avtrubbad och nästan aldrig glad. Vilket är verklighetsfrämmande för mig.

Man ska aldrig kasta in handduken. Man ska ta ansvar. Och ansvar handlar också om att ta ansvar för sig själv. Det gör man inte om man har en livsstil som inte fungerar långsiktigt.

De som blir utbrända (oftast kvinnor) blir det i regel för att de vill visa sig duktiga, gör saker för att vara till lags och inte ser sig själva. Dessutom bygger de sig inte mentalt långsiktigt (ofta inte fysiskt heller) utan de gör det mentalt enkla för stunden och blir mentalt och fysiskt svagare för varje dag som går. Allt det är som sagt tecken på psykisk svaghet.

Den vanligaste personen som blir utbränd är förövrigt en överviktig kvinna i medelåldern som är allt annat än högpresterande, snarare lågpresterande. Sedan finns det förvisso högpresterande som blir utbrända också men de är fortfarande psykiskt svaga.

Däremot lever vi i ett samhälle med offermentalitet varför man försöker friskriva de som blir utbrända från eget ansvar. En stark människa blir inte utbränd.

Saken är den att jag bara har en kollega, som dessutom är borta ca 50% av sin arbetstid. Vi två utför jobb som nog skulle kräva 4 personer egentligen.
Vi har påpekat för chefen under en rätt lång tid, att arbetsbördan är för stor, men får inget gehör.

De flesta som jobbar anser att arbetsbördan är för stor, trots att den inte är det. Chefen tittar på vad ni presterar och om ni klarar av det finns det ingen nämnvärd anledning för honom att göra några förändringar.

Tack för alla svar!
Jag vet nog innerst inne att många av er har rätt; att jag borde gå till doktorn.
Men mina rädslor är:
1. Att inte bli trodd. Någonstans tycker jag själv att jag borde kunna fortsätta att bita ihop och köra på, och jag har väldigt svårt att "gnälla" inför en läkare. Jag är rädd att jag kommer gå dit och inte vara kapabel att vara ärlig, utan att jag kommer att avdramatisera det hela eller skämta bort det så som jag gör när andra människor visar oro över min situation. Och då känns det bara som att jag slösat tid.

2. Att läkaren vill sjukskriva mig. Det är en tanke som stressar mig, då det känns som att jag skulle behöva förbereda mig i månader innan. Lära upp en vikarie, jobba undan saker, förbereda...

Många gånger önskar jag att jag skulle råka ut för en olycka eller något, så jag skulle hamna på sjukhus och verkligen inte ha något val. Bara få släppa all kontroll och låta det vara upp till andra att lösa situationen.

Så är det nog. Problemet för oss är nog att vi varit väldigt "duktiga" på att lösa det genom att börja tidigare, sluta senare, inte ta några raster samt jobba en del hemifrån på helger. Saker som chefen inte ser, då denne har väldigt liten insikt i hur verksamheten fungerar. Vill inte outa mig, men det är inget klassiskt företag vi jobbar inom, utan en rätt så annorlunda verksamhet som jag verkligen brinner för. Så jag ser det nog inte alltid som ett jobb, utan det flyter ihop med min fritid och det jag känner passion för.
Men någonstans på vägen så har jag nu tappat glädjen i det jag gör, och det känns mest bara tungt varje dag.

Kom på en annan sak, hade en arbetskompis som hade mycket olika jobb på sidan av och aldrig sa nej när kompisar ville ha hjälp. Slutade med att han väldigt ofta var småförkyld och ofta klagade över att han hade ont i kroppen typ ledvärk , var helt enkelt immunförsvaret som sa ifrån. Så det bör man ge akt på.

En god vän brände ut sig på ett väldigt stressigt liv / jobb. Men bryde sig inte om varningssignalerna. Brände ljuset i båda ändar och tillslut kom han inte upp ur sängen.


Tog många år att komma tillbaka, än i dag sliter han med stresskänslighet, och detta är en person jag aldrig i livet kunde tro ens kunde närma sig något som en utbrändhet.

Tänk efter en extra gång, du har många år kvar att fungera. Se nu till att gå till en läkare och få hjälp direkt med sjukskrivning

Se till att inte gå in i väggen lr att det går för långt, man blir Aldrig bra igen.