Posta era mest kontroversiella musikåsikter

Red Hot Chili Peppers är så jävla dåliga att jag inte finner ord.

Mozart måste vara universums mest överskattade kompositör. Jämför med Beethoven som skrev en liten samling excellenta verk och Mozarts uppsjö av mediokra, intetsägande, likartade, meningslösa skräp.

Back In Black är rätt bra med AC/DC men annars håller jag med dig.

Ha! Long time etc etc. Nä, det är kanske inte speciellt kontroversiellt. Det som stör mig är egentligen inte Magma i sig eftersom jag kan välja att inte lyssna på eländet, men däremot argumenten och de nedlåtande fnysen man får när man inte gillar dom, om man samtidigt gillar annan prog. Man förväntas gilla Magma, annars är det nästan som man inte är betrodd att gilla genren. Man "fattar inte", man har "inte lyssnat tillräckligt" och hela den där elitism-svängen. Vilket är bullshit. Inte från alla förstås men väldigt väldigt många vill gärna komma med pekpinnar. Men jag vet ju att du gillar dom, och that's fine. God helg din gamle hurv!

Har personligen aldrig hört Magma, trots att jag älskar progressiv rock. Men jag förstår scenariot. Progmänniskor har ofta tendens att uppträda elitistiskt, likadant med folk som älskar jazz och stoner/psykedelia. Anhängare av dessa genrer tycks ofta stoltsera med sin ”djupa och känslorika” smak, eftersom musiken ofta kräver mycket av lyssnaren.

Det finns två Red Hot Cili Peppers. Ett med John Frusciante och ett utan.

John Frusciante är en grym gitarrist, mycket bättre än bandet.

Gjordes en del bra musik faktiskt under den tveksamma Nu-Metal eran. Limp Bizkit har till exempel ett par riktigt grymma låtar.

Frusciante är definitivt bandets bästa gitarrist och de två första med honom innehåller det bästa bandet gjorde i gitarrväg. Min favorit med RHCP är dock The Uplift Mofo Party Plan, med Hillel Slovak.
Förbannat ojämnt band för övrigt. Det mesta från Californication och framåt går inte hem alls här. De var som bäst när de var mer metalliska och mindre avskalade. One Hot Minute har jag dock aldrig hört.

Själv tycker jag progrock är en av de tråkigaste genrena som finns. Nu gillar jag iofs Camel och Captain Beyond (även om de enligt mig är mer åt psych-hållet) men överlag är utdragna ointressanta partier i udda takter inte min kopp te. Lite som att lyssna på klassisk musik, inget som ger en en käftsmäll.

Mitch Mitchell är den mest underskattade trummisen genom tiderna. han glöms ofta bort i skuggorna av Jimi Hendrix´s storhet, men han var en sinnessjukt bra trummis som jag mer eller mindre aldrig ser nämnas bland de stora rocktrummisarna som tex Bonham, Baker osv...
Den "kontroversiella" åsikten jag då står för är att Mitch var en lika bra trummis som Jimi var gitarrist.
Jimi klart mer influentiell, men på sättet de bemästra sina instrument var de på samma plan.
Hans spelande kompletterade Jimi på ett perefekt sätt. Han var tight när Jimi gick loss och spelade vilt och oförutsägbart när Jimi hade mer utdragna låtar.
Några perfekta exempel på hans spelande är drum breaken i Little Wing, låtarna Fire och Manic Depression överlag och hans frenetiska trummande på andra halvan Voodoo Chile.

Mitch var allt som Keith Moon inte var. Fantastiskt duktig trummis.

Vilket leder oss in på temat: Keith Moon kan mkt väl vara den mest överskattade trummisen någonsin. Anledningen till att så många hyllar honom är att han var en vilde som slog på allt i tid och otid vilket skapade uppmärksamhet. Keeping time, Keith? Glöm det. Rolig kille med stort hjärta, fruktansvärt överskattad trummis.

Är väl medveten om att du postat helt rätt, i kontroversiella åsikter.
Men när det gäller The Who är du ute på riktigt djupt vatten och provocerar rejält.
Vad fan har du för referenser när du påstår detta. Spelar du själv ett rytminstrument?
Tror du att alla dessa musiker som hyllar Keith Moon gör det för att han var en rolig snubbe?

Överskattad? underskattad?
Det är varken vad du eller jag tycker, som avgör detta.
Jag är av den uppfattningen att man oftast får den plats i musikhistorien, som man förtjänar.
Den skriver sig själv, lämna det till branschen. Legender är legender, därför att de förtjänar det.

Keith Moon är väl värd sin plats i musikhistorien pågrund av sin unika spelstil. Precis som John Entwistle vad gäller basspel.
Who´s styrka är just rytmsektionen. Kombinationen mellan de tre, som skapar både attack och driv.
Moons figurer (fills) (nästan som en slagverkare), Entwistles mullrande
bas (med närmast tapping teknik) och Townshends taktsinne med powerchords (ofta med flamenco anslag).
När det gäller Mitch Mitchell och Noel Redding tycker jag verkligen inte att de sticker ut på något vis.
Jag har själv spelat ett rytminstrument i mer än 40 år, bas. Kan inte komma på en enda basgång av Noel Redding som är
wow, eller rolig att spela. Hendrix däremot, väldigt intressant, unik.

Stor skillnad på ex.v. Cream och Jimi Hendrix live, om man ser till rytmsektionen.
Synd att Hendrix inte fick göra mer med Buddy Miles.