Varför känner kvinnor solidaritet med sitt kön, men inte män till sitt?

Det är dock inget man gnällpratar om till vardags mellan män på jobbet eller liknande. Vi är extremt nöjda som det är, pratar hellre sport golf eller musik, och det är bara lite smågnäll som kommer ut på FB, gäller alla områden även feminister.

Kvinnor är däremot extrema gnällspikar till vardags, ju äldre ju värre. Jag har ibland 6 kvinnor i mitt hus inklusive döttrar, jag vet.

Evolutionärt sett bör den vara mer framgångsrik än andra varianter.
Men män kan bry sig om män också, i ett militärförband försöker man t.ex. rädda sårade män. Även kvinnor kan då hjälpa till.

Det micro113 kallar gnäll är väl snarare en diskussion om dubbla måttstockar, motsägelser och falsk matematik inom främst feminism? Det uppfattas som gnäll när man ställer upp exempel för att visa på motsägelser genom att låta rollerna byta plats. Egentligen är det en spegelbild av det gnäll som pågår åt andra hållet och är sanktionerat.

Så kan det också vara. Män är rättvisa, söker logik, vill veta varför något är som det är. Därför är det alltid män som diskuterar politik, skapar socialism och marxism och förkastar och motarbetar den sedan om den inte fungerar, medans kvinnor verkar göra andra saker. Kvinnor i allmänhet är ganska fogliga, det kan vara en ledtråd.

Otroligt stor skillnad på mäns och kvinnors sätt att diskutera. Kvinna: "ta upp smutstvätten", "jag ska ha samma lön som du". Man: "du gör ju inte samma arbete", "det gör inget om tvätten ligger en vecka på golvet". Kvinnor tjatar på män och män svarar. Det finns inget manligt tjat i vardagslivet. Feminism är kvinnotjat upphöjt till politik.

Ändå är det lejonet och inte stäppzebran som närmar sig utrotning

Jag har främst arbetat på mansdominerade yrken och i högre utsträckning umgåtts med män också privat än med kvinnor. Jag håller inte med dig.
Män är ena jäkla gnällspikar de också. Skillnaden är att kvinnor gnäller för att smörja relationer, män gnäller för att de tycker så synd om sig själva .. Gnäll är det i båda lägren (om vi pratar gruppnivå - pratar vi individer så beror det helt på vilken individ vi pratar om )

Håller med. Har både jobbat på nästan 100% mansdominerat och nästan 100% kvinnodominerat.

Jag blev 100% överraskad över hur mycket män skvallrar om varandra. Speciellt om män som är framgångsrika på jobb och/eller bland kvinnor. Josef och Maria alltså.

På kvinnodominerade arbetsplatser har jag faktiskt stött på en rakare och ärligare kommunikation. Det verkar som om många kvinnor lärt sig kommunicera respektfullt. "Igår hände det här och det fick till följd det här...." Osv.

Män blir tystare och tystare ju djupare och svårare det blir. Som om många män inte känner sig själva eller vet hur de ska uttrycka svåra saker.

Det här med att män skulle vara raka och tydliga och kvinnor vaga är bullshit enligt min egen erfarenhet. Från privatlivet också.

Så mycket skitsnack.

I kvinnokampen var det inte så mycket rika kvinnor som var involverade. När arbetare fick sina rättigheter var det män som samarbetade och fick det ordnat.

Män kan samarbeta. Bara för att det finns en helt historielös generation nu som sitter och tycker synd om sig själv betyder inte det att det är biologiskt.

Jag kan bara instämma i det du skriver.

Rätt intressant, jag ser likartad anekdotisk evidens som återkommer här (och här och där) där vardera sidan säger motsatta saken.

Tyder snarare på att vi har att göra med en fundamental skillnad i kommunikationsmetod mellan kvinnor och män (statistiskt sett) som leder till att kvinnor tycker kvinnor är mer raka och tydliga i kommunikation och män tycker män är tydligare och rakare. Och ungefär samma vad gäller gnäll med mera.

Mars och Venus kan man tycka.

Troligen är det mycket mer individbaserat än någonsin könsbaserat.

Det var därför jag skrev "statistiskt sett".