Gift vid första ögonkastet (säsongerna 2014-2025)

Vad en person faktiskt tycker och tänker, och vad den personen skriver på Instagram är ofta två helt skilda saker.

Mina tankar efter fjärde avsnittet.

Louise och Jonas
- Jag är nog inte först med att (i all välmening) uppmuntra Louise att lätta en gnutta på självstigmatiseringen som ”sjukling” på grund av hjärnblödningen.

- Det verkar inte finnas någon situation som detta par inte kan klä sig precis rätt för. Svala, ljusa sommarkläder, stickade tröjor, solglasögon och badkläder är med. Det är, vilket jag har antytt förut, lite tråkigt. Och verkar inte Louise börja hålla med om det? Ett timglas börjar rinna ut nu: hur länge till kommer Jonas undan med att ”bara” prata om ”kul och fest och musik och bubbel och bada”? Vi som såg förra säsongen misstänker att ett Yasuragi-besök kanske snart väntar, även om en daglig ”debrief” schemaläggs i Google-kalendern.

Jonas och Martin
- Nu börjar sprickorna i fasaden av gemyt sakta uppenbara sig. Den allt mer tillkämpade trivsamheten hotar att slå över i passiv aggressivitet under diskussionen om Jonas brist på gayvänner. ”Alla är människor för mig”-argumentet, granne med ”I don’t see colour”, flyger inte direkt i Martins Stockholm.

- Två män gör sig redo för middagen. De ser varandra i ögonen. Båda håller i en burk. I den ena burken är det ”face mist”, i den andra folköl. Välkommen till Sverige möts: Stad mot landsbygd.

Bodil och Hans
- ”Vi sätter dem på en flotte, ute på en å”, förklarar expert-Fredric upplägget på parets smekmånad. Men är detta hela smekmånaden? Bor de i bastun? Frågorna är många.

- Bodils lifehack mot depression var . . . överraskande.

- Hans tatueringar visar att han är mer än en sportfåne – straight edge (var det alkoholfri öl han sippade på i bastun?), svanktatueringen ”Young when I die” (stod det så? I så fall har väl det tåget gått, va?) och ett hjärta med texten ”98” på bröstet. Bodil har, å sin sida, ett nummer på handleden som i alla fall gav mig 40-talsvibbar, om det nu inte är fråga om hemtelefonnummer och glömska.

Märtha och Axel
Jag hade egentligen inte tänkt tjata om detta i år igen, men omständigheterna gör att jag måste upprepa mig lite. Vi behöver inte gå in på varför arrangerade äktenskap uppstod eller varför de (i Sverige, mestadels) ersattes med dagens kärleksäktenskap – jag svävar farligt noga teckengränsen även utan sådan hobby-historiematerialism om familjens och privategendomens uppkomst – men vi kan konstatera att de (typ) brukade motiveras med att äktenskap är något man ingår inte enbart för sin egen skull, utan för ett större sammanhang. När SVT makes arrangerade äktenskap great again är detta ”något annat” inte, typ, familjen, släkten, samhället, Gud, egendomen, osv, utan, så vitt jag förstår, ungefär att vad deltagarna tror att de vill ha ut av en relation, när de väljer själva, inte är detsamma som vad de egentligen vill ha.

Om en person, t.ex. Märtha, exempelvis tror att hon inte är attraherad av Axel och därför tror att hon inte bör vara i en relation med honom, handlar det om ett falskt medvetande. Experternas uppgift är att skingra detta och leda Märtha in på rätt väg, utifrån en inre sanning som bara de besitter. (Så långt om den officiella versionen, alltså – i verkligheten finns så klart ett annat, lika starkt, om inte starkare, skäl till de arrangerade äktenskapen: att det blir bra tv.)

Hur som helst, original-arrangerade äktenskap kunde (kan, i en stor del av världen, fortfarande) hota med ganska mycket om man anser sig veta bättre än den försyn som valt ut en partner åt en. Och då kan människor, tyvärr, ha ganska starka motiv till att fortsätta vara gifta med någon de exempelvis inte är attraherade av, och alltså att fortsätta utsätta sig själva för oönskad intimitet och all den förflyttning av gränser som sker i en sådan relation: för att skilsmässa är olagligt eller kraftigt skambelagt, för att man riskerar att utsättas för våld, av ekonomiska skäl, för att undslippa Guds bestraffning, osv, osv. Och här kommer vi till svagheten i SVT:s återuppväckta version av arrangemangsäktenskapet: det funkar inte riktigt utan den biten. (Vi är generösa mot deltagarna och utesluter "fortsatt tv-exponering" som incitament.)

Den stilla fråga som väcks varje gång ett par i programmet uppenbart inte fungerar ihop och experterna på olika sätt ”uppmuntrar” dem att försöka bli attraherade av varandra blir därför: varför? Varför måste attraktion uppstå mellan dem? Även om man köper programmets officiella varudeklaration, alltså falskt medvetande-förklaringen, kräver pratet om att deltagarna ”måste ta den här chansen” (och, för den delen, antydningarna om att paren måste välja mellan att fortsätta vara gifta eller aldrig mera träffas) en suspension of disbelief avseende sådant som att det faktiskt går alldeles utmärkt att bara dumpa den person man har gift sig med och prova igen, eller att skilja sig och fortsätta dejta ett tag – det är helt lagligt! Nej, det enda giltiga svar på ”varför”-frågan jag kan komma på är: för annars fungerar inte konceptet för produktionen. Det är egentligen det hela. Och är det ett tillräckligt bra skäl till att, genom förhandlingar, blomsterspråk, uppmuntran och tjat, försöka ”skapa attraktion” mellan och ”utmana” två personer?

När vi lämnade Märtha och Axel hade Märtha just lagt korten på bordet om sin (brist på) attraktion. Expert-Fredric förklarade detta med att ”en rädsla väckts” inom Märtha, något hon avfärdade. ”Det är två saker vi aldrig kompromissar med”, fortsatte Fredric, ”deltagarnas mående och integritet”. Planen var därför att paret skulle vara isär och sedan ändå mötas på bröllopsresan för att ”förhoppningsvis ha kul tillsammans” utan press. ”Mer som en vänskaplig grej”, som Axel formulerade det. Av detta kunde man gissa att experterna och produktionen skulle låta paret bo isär och sedan träffas, typ dagtid, på ett villkorslöst och avslappnat sätt – just som vänner. När det fjärde avsnittet börjar kommer sådana, eventuella, förväntningar omedelbart på skam. Paret ”ska ändå på honeymoon”, förklarar Axel.

Smekmånaden börjar med en övning, ”ett litet äventyr”. Först är Märtha förare, och hon kör snabbt och hårt. En röst i kommunikationsradion ber dem byta, så att ”Axel kör nu”. (Reaktion från Axel: ”Neeej!”) ”Gasa nu. Kör!”, hetsar Märtha, vilket leder till en (konstigt nog – är det av juridiska eller produktionstekniska skäl? – bortklippt) dikeskörning och krasch. Som metafor för relationen och parets personligheter, där rösten i radion då representerar produktionens krav, kunde det knappast bli mer tydligt – men inte om musikläggarna, inte direkt kända för sina subtiliteter, får bestämma: ”Det finns en chans / att döda hjärtan kan slå igen”. Vid bilvraket testar expert-Fredric otåligt hjärtstartaren, redo att ”återuppliva” Märtha för ännu ett försök. Clear!

Hur illa det verkligen är förstår vi när det presenteras som ett framsteg för paret att Axel ”fint tar emot” att den person han gifts bort med känner sig tvingad att bygga en fysisk mur mellan dem i sängen, och, vidare, att Märthas sårade monolog om hur allt känts presenteras som ”modig”.

Hennes redogörelse om frågor som samtycke och intimitet är så klart rimlig, men i ljuset av det jag skrivit ovan känns det som att det är en, ganska viktig, part som kommer undan all kritik: de som tuttade ihop paret från första början, och som nu på alla sätt kämpar för att hålla dem samman. I det sammanhanget blir den avslutande kavalkaden här ett sätt för produktionen att friskriva sig ansvar. ”Se här, på denne man som tvingade sig på en kvinna (efter att vi hade tryckt ihop dem i en bröllopssäng och uppmuntrat honom att göra det)! Och vad duktiga vi är som låter henne berätta om det!” Jag tror att jag hellre tar mina snusförnuftiga lärdomar om samtycke, och statistik om tjatsex, från ett tv-program som, jag vet inte, inte var de som skapade själva situationen som gav upphov till intimitetstänjandet.

Samma sak kan sägas om den avslutande expertspaningen om mans- och kvinnoroller. Ja, det är, som expert-Maria säger, ”problematiskt” att mansrollen är snävare än kvinnorollen, men – obs – det gäller på två sätt: a) i samhällelig bemärkelse (viktigt att diskutera, en fråga om uppfostran och långsiktigt arbete, osv) och b) direkt i den här relationen (innebär troligen att just det här paret, här och nu, inte passar ihop). Det känns illavarslande att expert-Maria inte verkar förstå eller lägga märke till skillnaden mellan de här två dimensionerna. Så länge man inte vill göra programmet till en social experimentverkstad där par ska böjas efter experternas värderingar, attraktion eller inte, borde den ju ha något slags relevans.

Är det bara jag som får alkoholistvibbar av Martin? Eller att festa överdrivet mycket för sin ålder? Är man kär struntar man i fest och vill vara med sin partner, iaf i början.
Varför vill Martin gifta sig och bli stabil när han bara vill festa och ha gala hela tiden?

Louise och Jonas går runt och pussas och tar på varandra men vad finns det mer? Jonas är en typisk kille som jag aldrig hade dejtat. Grabbig och inte i kontakt med sina riktiga känslor. Ytlig.

Märtha gillar jag. Hon säger vad hon tänker och ställer krav. Varför nöja sig med halvdåliga killar. Svårt att hitta en man dock när man är som henne tyvärr. Killar vill ha snälla tjejer som är glada. Svenska killar är konflikträdda och tål inte att få motstånd.

I eftersnacksprogrammet har sliskpsykolog-Fredric på sig ännu en skjorta som är alldeles för liten. BILD

Jag tycker spontant efter det här avsnittet att det verkar väldigt jobbigt och krävande att ha en relation. Men det är väl en kombination av att man inte är van att göra några uppoffringar och att det i programmet blir väldigt tillspetsat.

Det var bra av Axel att välja att avsluta, speciellt efter att Märtha innan varit lite velig. Han kanske fattade att hela grejen hade slutat handla om henne och nu bara handlade om hur tittarna uppfattar honom.

Har tänkt på det flera gånger med det här att de diskuterar relationen hela tiden på ett meta-plan med varandra. Ligger i sängen liksom och säger saker som, ”det känns som att vår relation utvecklas åt rätt håll”, ”det känns dom två senaste dagarna som att vi har gjort framsteg”. Det är så konstigt onaturligt snack tycker jag. Har aldrig pratat så med vänner eller partners.
Och det är lustigt för att det känns som majoriteten av deras konersationer (som vi får se) är av den typen, ”hur tycker du var relation går just nu?” ”Ja det är ett bra tecken för vår relation att jag saknar dig”

Vad är "eftersnacksprogrammet"? Länk?

https://www.svtplay.se/gift-vid-forsta-ogonkastet-karleksradet

Märtha är som kvinnor överlag. Överskattar sitt eget värde. På sin höjd medioker utseendemässigt och över 30. Attraheras av det hon inte vill ha och vill ha det hon inte attraheras av. Ännu en feminist som kommer vara ofrivilligt ensam och lägga skulden på männen.

Lite överraskande reaktion från Märtha. Jag trodde att hon skulle vara lättad att avsluta. Nu fick Axel en liten hämnd i att berätta att hans känslor svalnat ju mer de umgicks.

Håller med om Martin. Han beter sig mer som en tonåring än som en vuxen människa som vill ha en stabil relation. Varför framstod det som om det var Jonas som hade problem med ensamhet när det egentligen handlade om Martins ovälkomna attityd och att han inte bryr sig om att partner inte känner någon i hans stad? Jonas är för bra för Martin.

Håller inte alls med om Louise och Jonas. Jag gillar Jonas, men jag är nog också en tänkare precis som han beskriver sig själv, trots att jag är tjej. Personligen försöker jag hålla mig långt borta från tjejkompisar som drivs av samma slags känslosamhet, att de hela tiden känner efter, som Louise visar att hon har. Skulle dessutom tycka att det var jättejobbigt att ha alla dessa samtal innan man ska sova.

Håller definitivt med om Märtha. Hon är bra. Axel törs inte fortsätta, för han trodde att Märtha skulle säga nej. Han klarar dessutom inte av att få konstruktiv kritik som kan hjälpa honom framåt. Märtha hjälper honom med att ge råd och tips så att han ska få och kunna visa självkänsla. Allt är bortkastat på honom, kanske Axel kommer att kunna ta till sig hennes goda råd efter programmet, när allt har lugnat ner sig. Märtha ifrågasätter hans sätt att förmedla till andra att han är sämre än andra, hon försöker få honom att förstå hans eget värde. Fint av henne tycker jag.

Bodil och Hans är tråkiga.

Jonas borde säga hejdå till Martin också. Känns mer som att Martin sökte för att få lite mer publicitet och inte för att hitta en partner.

Då måste jag vara skitsnygg. Upplever aldrig att kvinnor flirtar med mig.