Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Jag är vän med en kvinna vars make hängts ut på Dumpen. Hon har gett mig tillåtelse att dela en berättelse om hur Dumpen påverkat henne och deras barn, då hon upplever att de anhörigas perspektiv helt saknas. En version av nedanstående har skickats till ansvariga för Dumpen. Vi har tillsammans ändrat vissa detaljer i berättelsen här för att dölja identiteterna. Jag hoppas att ni kan respektera hennes önskan att inte spekulera i tråden om vem hon är.


"När jag var 23 år drabbades jag efter många år av psykisk ohälsa av en affektiv psykos och försökte ta mitt liv. Jag överlevde mirakulöst efter en vecka på centralintensiven. Efter detta var jag i princip symtomfri under de år som följde fram till i år.

Varför berättar jag detta? För att ni behöver få veta hur ni leker med människors liv. Hur era uthängningar drabbar helt oskyldiga anhöriga där ni inte har en aning om vilket bagage de bär med sig. I er hunger efter bekräftande klick och swishpengar struntar ni fullständigt i om det i familjerna till de män ni hänger ut finns autistiska barn eller hustrur med suicidförsök i bagaget. Jakten är blind. Vad gör ni den dagen ni hänger ut en man som visar sig vara kapabel till ett så kallat ”utvidgat självmord” och tar hela familjen med sig i fallet? Eller när en självskadebenägen tonåring försöker hänga sig på grund av att ungdomar i skolan trakasserar hen?

Jag tycker det är bra att ni fångade mina barns far. Jag är tacksam att han fastnade i er fälla och således tvingades söka hjälp för sin störning. Men om er motivation på riktigt hade varit att skydda barn, och inte att jaga klick, hade ni diskret tagit kontakt med de män ni får tag på och deras eventuella partners. Ni hade uppmanat dem att söka vård för sina sjuka beteenden, kanske under hot om att avslöja vad de gjort till fler i omgivningen.

Men ni hade inte lagt upp videos helt utan förvarning till hela världens beskådan för att sedan utan kommentar skicka en länk till anhöriga. Ni hade använt ett precisionsvapen, inte en klusterbomb.

När jag fick den där länken skickad till mig en söndagseftermiddag skulle jag precis gå upp och tvätta håret på mitt äldsta barn. Maten var snart klar i köket. Jag öppnade helt oförberedd ett meddelande från en främling — och jag försvann. Ingen fanns där för att fånga mig, ingen var i närheten. Ingen hade förberetts på att stå med skyddsnät under mig. De närmaste dygnen var världen bara ett vitt ljus. Hela mitt Jag fragmenterades, jag föll i bitar på ett sätt jag aldrig upplevt. Jag ville dö. Allt jag höll för sant, hela min värld och existens hade rämnat – inför en publik som blodtörstigt hejade på.

Hade inte mitt yngsta barn krupit upp och lagt sin kind mot min vid exakt rätt tidpunkt den andra kvällen hade han och hans syskon varit föräldralösa nu. Jag hade varit död. Det fanns till och med förvridna tankar i mitt fullständigt panikslagna huvud om att vi alla måste dö. Tack gode Gud att jag inte förlorade kontakten med verkligheten till den grad att jag fullföljde dem.

Min make blev akut omhändertagen och inlagd på psyk för överhängande suicidhot. Barnen hann inte ens märka att han kördes iväg. Jag kräktes. Jag kissade på mig. Jag åt en halv banan på sju dagar, jag gick ned 10 kg på fyra veckor. Jag sov en knapp timme per dygn. Jag såg framför mig inte bara hur jag just förlorat min make, vilket var hans förtjänst, utan hur jag och barnen även förlorat vårt hem och vår trygghet – hela vår framtid – vilket var ert verk. Min anställning hade precis avslutats en vecka tidigare då jag skulle vara fortsatt föräldraledig för att sedan söka nytt jobb. Hur skulle jag kunna hitta ett nytt hem till mig och barnen? Hur skulle jag kunna slita upp barnen från deras trygghet igen?

Mitt äldsta barn heter XXXXXXX. Han är 8 år och har autism och Tourettes syndrom. Han hade precis landat i en ny klass efter några kämpiga år, var glad och tyckte om att gå till skolan. Han hade till och med fått en första bästa vän (!). Han reagerade på pappas plötsliga försvinnande med en sådan försämring att jag till slut blev tvungen att söka BUP-akuten. Han skadade sig själv, sina syskon och mig. En kväll satt han bara och skakade och skrek rakt ut, som ett skadat djur i bur. En annan kväll klöste han sig själv i ansiktet tills han började blöda på kinderna. En tredje kväll sa han att han skulle ta en kniv och skära mig och sig själv.

Mitt mellersta barn heter XXXXXX. Hon är 4 år och har inga neuropsykiatriska funktionshinder. Hon började kissa på sig. På nätterna vaknade hon och skrek i panik efter pappa. Hon frågade om pappa var död, varför kom han inte hem? Hon klarade inte av att gå till förskolan längre och vågade inte lämna mig ur sikte utan följde mig från rum till rum dygnet runt — livrädd att även mamma plötsligt skulle försvinna.

Det paradoxala är att det inte är det mina barns far gjorde som skadade mig och barnen mest. Att människor visar sig vara något annat än man trodde att de var är en sorg och en fasa, men det är fortfarande en sorg som sker privat. Det är en sorg som hur ont den än gör går att bearbeta över tid och med stöd. Det går att förbereda barnen på en separation mellan föräldrar och se till att de har det bästa stöd som finns omkring sig inför det.

Det som skadade mig och barnen mest är det ni gjorde. Jag och mina barn stod helt ensamma när ni gjorde underhållningsvåld av vår tillvaro.

Den skräck jag levde med under de första två veckorna går inte att beskriva i ord. Jag skickade ut min syster att fråga vad det var för bilar som stod på gatan lite för länge, jag vågade inte hämta posten. Det ringde om och om igen från hemligt nummer där någon lade på. På det enda konto jag hade i sociala medier fick jag anonyma meddelanden. Varje dag när min son kom från skolan var jag livrädd att han skulle fråga : ”Vad är en pedofil, mamma?”.

Ni leker med helt oskyldiga människors liv. Jag vet inte om det är ondska, likgiltighet eller barnslig naivitet men effekten är densamma.

Mina barns far har inte bott här sedan den där kvällen. Han har förlorat sitt arbete. Han har sökt och påbörjat behandling med medicinering och terapi hos en av landets ledande forskare kring tvångsmässig sexuell beteendestörning på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Det kom fram att han lidit av detta under många år och att det de senaste månaderna innan uthängningen eskalerat till att involvera fantasier om barn. Han hade sökt hjälp redan tidigare men fegat ur när de skulle skicka kallelse till folkbokföringsadressen.

Kvar står jag. Ensam med våra barn. Jag har ansökt hos Skatteverket om att byta efternamn för att komma undan anonyma telefonsamtal och för att barnen inte ska bli kontaktade på något vis i framtiden, då jag har sett att människor redan har skrivit detaljer om även min identitet på nätet.

Socialtjänsten säger att det faktum att det inte har läckt ut på orten där vi bor är enda skälet att jag kan bo kvar. De känner orten och säger att om det blir känt kommer jag med största sannolikhet inte orka bo här då ungdomar kommer att trakassera oss helt oavsett om barnens far är här eller ej. De kommer att trakassera mina älskade, oskyldiga söner.

Barnens far har redan förlorat allt och påbörjat behandling för sin störning. De enda som riskerar något nu med att inlägget ligger kvar är jag och mina barn, som inte kommer kunna bo kvar om någon från orten känner igen barnens far i ert inlägg. Varje dag vaknar jag med en isande skräck i magen — att i dag börjar det.

Er hunger efter klick och pengar var en hårsmån från att göra tre små barn föräldralösa. Tre verkliga, levande små barn. För vad? Vad har de gjort? Vad har jag gjort? Ni har förstört mitt liv på ett sätt inte ens min mans gärningar kunnat göra."