Victoria Larm deckarförfattare utan historisk koll??

"Mindre rimlig är personbeskrivningen, där den unga Livia är en hämndlysten liten furie som föraktfullt betraktar såväl den obegåvade societeten som de korkade tjänstehjonen. Själv är hon hyperintelligent, ja rentav ett underbarn, som sedan späd ålder förkovrat sig i klassikerna. Särskilt Dantes ”Divina commedia”, förstås, där den nionde kretsen är förbehållen de värsta förrädarna.

Det måste ju vara hemskt svårt att vara så ensam om att vara begåvad, så det kanske inte är så konstigt att hon är djupt osympatisk. Men då vore man ju glad om hon inte hävde ur sig moderna klichéer, som när hon redan efter ett par sidor hör någon skåla för ljuset i tunneln och genast snärtigt replikerar ”Hoppas att det inte är ett mötande tåg”. Redan på trettiotalet, minsann."

Det finns fler sådana lätt anakronistiska kommentarer, vilket resulterar i en onödig verfremdungseffekt. Även språkligt vacklar det då och då på ett sätt som överraskar, för Victoria Larm kan skriva. Det finns en bra grundberättelse här, om ett familjeimperium som krackelerar när sönerna ska ta över, om gamla familjestrukturer och moderna maktspelare i trettiotalets Stockholm som inte drar sig för att ta till våld när tillfälle gives.

Men spänningsromanen kräver ett visst tempo, och där har ”Den nionde kretsen” större problem. Det finns något mekaniskt redovisande i våldsskildringar och de scener som är tänkta att vara spännande, så att de snarare blir ointressanta transportsträckor än skrämmande farliga.

"Det är en utmaning att skriva historiska romaner och förankra dem i sin tidsperiod, och här är det aningen förvillande trots de omfattande miljöbeskrivningarna: var finns trettiotalsmiljön? Intrycket är betydligt äldre. Vilket i viss mån är helt rimligt, eftersom allt gammalt inte spårlöst försvinner när en ny tid tar vid."

– Innan kontraktet gick jag upp halv sex varje morgon, sprang i Hagaparken medan jag lyssnade på Youtubeföreläsningar om hur man blir bästa manusförfattaren. Det var en väldigt bra skola. På eftermiddagarna hade jag stylingjobb, sedan var jag på gymmet och därefter skrev jag till halv elva på kvällen. Jag hade en besatthet av att klara något som ingen annan försöker klara. Det blir väldigt ensamt, säger Victoria.