Hur sörjer man?

Idag dog min farmor, som varit en fantastiskt "extraförälder" åt mig. Hon dog i cancer. Elak jävla skit cancer. Var och hälsade på henne på hemmet efter hon gått vidare till nästa liv.
Senast jag träffade så berättade Berättade hur underbar jag tyckte hon var och hur mycket jag älskar henne,. Men just nu sitter jag hög, för att försöka klara av kvällen. Har aldrig varit med om en så nära person förlorat livet. Hur klarar jag detta?

Det finns bara en sak att göra. Släpp ut känslorna. Det hör till livet att kunna bryta ihop och sedan gå vidare. Långsamt men säkert blir det bättre.
Beklagar sorgen.

https://sverigesradio.se/artikel/4621405

Man lyssnar, förstår, växer.

Enda rätta är att inte sörja. Sätt dig över känslorna. Finns inget annat. När du står på begravningen och hör kyrkklockorna slå ska inte en känsla komma in och därmed inte en tår komma ut. Don't get attached to yourself emotionally.
Det finns inget som heter sorgeprocess eller en viss mängd tårar som ska gråtas. Det avgör du själv.

Jag har förnekat alla känslor och bara sett att hon skulle bli frisk. Tack!

Att va Hög igenom ett är bara skjuta framtiden framför sig

När man inser att sorg egentligen bara är självömkan så är det lättare att hantera det.
Hur många vänner har man inte mist på andra sätt, att de har flyttat eller man bytte årskurs, utan att fälla en enda tår?

En av mina bästa vänner flyttade 2 mil inom samma kommun när jag va 12. Vi sågs aldrig mer men tänkte inte på det. Hade han dött hade man istället gråtit floder.
Konstigt det där.

Menar inte att förringa relationen till din farmor, men sluta ömka dig själv, acceptera att döden är en del av livet och börja lev igen. Tror du din farmor hade velat att du går runt hög?

Ett sätt för mig att acceptera var att veta att personen inte längre var lidande och i smärta och fick vila i frid.

Är jävla skillnad på att en kompis som flyttar 2 mil som man fortfarande kan träffa och en nära personen som dött i cancer. Självömkan, absolut! Den tar jag alla dagar i veckan. Det hoppas jag man har om en nära dör på ett orättvist sätt.

Jag beklagar verkligen. 🌹

Första "nära" upplevelsen av sorg är, helt naturligt, när en mor- eller farföräldrar avlider. Oftast verkar folk ta det ganska "lätt" - det var en äldre person, han/hon hade levt sitt liv, man var kanske inte supernära etc - men för dig är det annorlunda då hon var som din "extramamma". Jag kan relatera till det, växte upp med mina morföräldrar och sörjde mycket mer när de dog än när mina föräldrar gick bort.

Det enda jag kan säga till dig är vad andra sagt; det finns inget "rätt" sätt att sörja. Alla sörjer på olika sätt, och inga sätt är fel.

När min mormor dog fann jag viss tröst i att veta att hon hade levt ett lyckligt liv och att hon nu slapp lida. Dessutom levde min morfar fortfarande och behövde hjälp och stöd, så jag ägnade mig åt det. Hjälpte honom fixa begravningen osv. Att vara,sysselsatt var den bästa medicinen för mig.

Om jag får liv att leka lite morsa vill jag avråda från droger och alkohol. Det kanske känns bättre för stunden, men du skjuter bara upp sorgen och förr eller senare kan det slå extra hårt om du inte bearbetar den nu. Men det där avgör du förstås själv.

Har begravningen varit ännu?

Men vilken jämförelse... Att en kompis flyttar; och man alltså kan besöka denne när/om man vill är en milsvid skillnad mot att en älskad "extramamma" eller annan nära släkting försvinner för alltid.

Det låter lite känslokallt att säga åt en person som nyss must sin farmor att det inte är värre än när polaren flyttar ett par mil.

Och ja, sorg är till stor del självisk. Men det är väl ganska naturligt?

Detta har varit skönt att läsa♥️ tack! . Jag är vuxen, men inte just nu. Jag känner mig fortfarande som fem när jag fick traska till farmor i några km med lillebror i handen. (våra föräldrar var inte Great! &#128579 Och ja, jag tar några bloss veckovis. Men blivit ungefär dagligen, men mest för att ha lättare att somna.
Måste bara säga att jag är tacksam du skrev. Hjälpt faktiskt. Tack! ♥️