Citat:
Ursprungligen postat av
pi-ella
Nu till något annat, från dina inlägg förstår jag att du dömer föräldrarna hårt men jag vet inte varför. Du har tillgång till alla deras inlägg, motinlägg och bilder och kan använda dessa för att bilda dig en någorlunda korrekt uppfattning om. Jag däremot saknar Facebookskonto. Om du använder Google för att besöka deras och DAs minnesplats kan du se hur lite som jag har tillgång till. Trots detta betraktar jag föräldrarna med annorlunda ögon och har kanske till och med lyckats bilda en sannare bild jämfört med dig.
Du är en förnuftig människa med samvete, du behöver inte döma två gamla människor som anser sig ha blivit två levande döda
("Denizim seninle birlikte bizlerde öldük" : Med dig dog vi också min Deniz).
Jag tror att du förstår varför jag skriver detta inlägg till dig.
Ha det fint.
Tagit en paus från tråden i juletider.
Det andra i ditt inlägg har jag inte så mycket att säga om.
Men det citerade... Jag förstår inte riktigt vad du vill ha sagt? Du säger att jag har större inblick i vad föräldrar skrivit, bilder och annat. Men hävdar att du har en sannare bild om dom? Varför skulle du ha det? Bara för att den är moraliskt bättre?
Jag vet inte vad du vill att jag ska skriva? Jag har liksom redan förklarat.
Men alltså du får gärna visa andra citat och uttryck av föräldrar i andra fall där någon inte varit överens med myndigheternas slutsatser. Där man uttryckt sån självsäkerhet kring sitt barns öde, där man saltat barnet eller haft specifika övertygelser och förhoppningar om sitt barns öde. Jag hittar faktiskt inte ett enda fall. Jag har sökt med ljus och lykta för att motbevisa mig själv. Jag skriver inte saker från tomma intet för att jag tycker det är kul att skriva illa om sörjande föräldrar.
Jag har inget hat eller fördomar mot föräldrarna. Men dom är gamla och dom verkar vara väldigt bestämda och stolta. Vilket i sig inte är något konstigt alls. Oavsett vart man kommer ifrån.
Men att vara så överdrivet säkra på sitt barns mående och öde tycker jag är mycket underligt.
Det skulle förmodligen inte spela någon roll om dom så hade ett självmordsbrev. Dom hade högst sannolikt inte accepterat det heller. Eftersom dom och folk i deras närhet redan nu framhåller det som någon form av konspiration, Då dom avfärdar alla tydliga tycken på att han försvann frivilligt. Att man inte ser detta är för mig mycket konstigt. Att överhuvudtaget ha sådan syn på sitt barn att man tycker det är omöjligt att dom kan ta livet av sig är en farlig väg att gå. Att vara 100% säker hur barnet mått inombords, Det är verkligen att ta saker för givet. Och i synnerhet i en relation där man haft väldigt långa avstånd. För mig är det pinsam illa att uttrycka sig så självklart. Oavsett vad man har för relation/blodsband.
Jag är ingen snorunge. Jag har vuxna barn, jag har förlorat vänner och närstående i allt från olyckor, självmord och sjukdomar. Och jag kan verkligen inte relatera överhuvudtaget till deras sätt att betee sig i detta. Och det är jag inte ensam om.