Citat:
Du förstår inte riktigt hur Turkiet och turkar funkar, inget illa menat. Så tänkte förklara. Det är inte som här i Sverige där partier förväntas få ungefär samma procentandel. I Sverige kommer S aldrig hamna under 20 procent oavsett hur illa de sköter landet. Likväl kommer SD aldrig få 30 procent hur rätt de än haft om samhällsutvecklingen. Bara för att nämna en liten anekdot; när koalitionsregeringen kollapsade 2002 till följd av den turkiska finanskrisen 2001 och nyval utlystes november 2002, så tappade dessa tre partier i koalitionsregeringen tonvis med röster. Dessa tre partier som till och med ansågs mer statsbärande än vad Socialdemokraterna i Sverige någonsin kommer kunna vara, tappade från exempelvis 22 procent till 1 procent (ledande DSP-partiet). Just för att koalitionsregeringen vanskötte den turkiska ekonomin. Men koalitionsregeringen tog också ansvaret och sanerade budgeten. Tog lån hos IMF och lät IMF sköta den turkiska ekonomin. Även om det skulle resultera i en dödsdom i form av väljartapp så tog man sitt ansvar. Alla partier åkte ur parlamentet. Två nya partier uppkom och det var de enda partierna som upptog platserna. Erdogan kommer aldrig ta det ansvaret som koalitionsregeringen tog. Han kommer aldrig låta sig bli gisslan hos IMF även om det så skulle krävas. Folk har börjat syna detta. Erdogan sitter i en rävsax. Antingen höjer han räntan och sanerar ekonomin, som gör honom impopulär bland det folk han själv skuldsatt genom åren, eller så fortsätter han sänka räntan och misshandla ekonomin vilket kommer leda till väljartapp oavsett.
Turkiets väljare är väldigt dynamiska. I valet 2018, då Turkiet inte var i närheten av de problem man har 2021, så tappade AKP ändå 6 procentenheter i parlamentet. Med sin koalitionspartner fick de 53 procent. Denna koalitionspartner med sin skruttiga gubbe som fick 11 procent i valet 2018 når inte ens 7 procent i de flesta opinionsmätningarna. Därav anledningen till att denna skruttiga gubbe fick igenom en ändring av vallagen som sänkte spärren från 10 procent till 7 procent efter lite snack med Erdogan. Samma skruttiga gubbe som vigde hela sitt politiska liv åt att bekämpa islamister för nationen och sekulära Turkiets sak, och som var Erdogans största kritiker, valde att byta sida för egen vinning och berikning. På grund av detta har folk flytt detta parti och röstar nu istället på utbrytarpartiet IYI som ställer upp på oppositionens sida. Oppositionen som inte var i närheten av lika sammansvetsad som nu fick ändå 45 procent av rösterna i parlamentet. Erdogan fick i presidentvalet sina 52 procent och vann på håret. Det säger sig självt att man knappast kan leva på 52 procent i evigheter. Förr eller senare hamnar man på max 49.
Sen finns det fortfarande tillräckligt med oppositionella kanaler som folk faktiskt tittar på. Men Erdogan har trots allt köpt upp de största och mest etablerade. Det gör dock turken knappast dum, för turken fattar mycket väl vilka lögner som framställs i dessa kanaler. Det går aldrig att försköna situationen för vanligt folk om vanligt folk för varje dag betalar dyrare för samma varor. Det är bara att titta på när alternativmedia intervjuar folk på gator och torg. Även i kända AKP-fästen. Folk som ångrar att de gett sina röster till AKP i senaste valet, som ångrar att de röstade Ja i folkomröstningen om ändringen från parlamentarisk modell till presidentiell modell. Dessutom med en allt större yngre befolkning som kommer ha rösträtt i valet 2023 och som aldrig i livet kommer rösta på Erdogan. Ett land som dessutom relativt sett har en stor ung befolkning jämfört med andra länder. Gällande tv-kanaler och tidningar så är det inte så farligt, det är knappast Nordkorea vi pratar om. Oppositionen debatterar friskt med regeringen i olika debattprogram även i Erdogans kanaler.
Redan i lokalvalen 2019 tappade Erdogan stort. På mindre än ett år förlorade AKP de viktigaste städerna Istanbul, Ankara, Antalya, Mersin, Adana. Givetvis kommer Erdogan förlora stort i nästa val. Det är dessutom stor chans att Erdogan satsar allt på ett kort och utlyser valet till 2022 istället för 2023 för att han ska ha större chans att vinna istället för att ställa upp 2023 när Turkiet troligen är bankrupt. Oppositionen har betydligt mer färgrika och starka populära profiler och kandidater nu än för 3 år sedan. Borgmästaren i Ankara är nog Turkiets mest populära politiker. Oppositionen vet inte ens vem de ska välja som presidentkandidat när det finns så många starka och populära profiler. Ska man välja CHP:s partiledare, Ankaras borgmästare, Istanbuls borgmästare eller IYI-partiets partiledare?
För att svara på din sista fråga så är det svårt att säga om oppositionen är mer ekonomiskt trovärdig på detaljnivå. Men lösningen ligger ändå i att demokratisera Turkiet, något oppositionen vill göra, genom att återinföra den parlamentariska modellen, att låta centralbanken vara oberoende, att låta domstolarna vara oberoende, att garantera rättigheter åt minoriteter, att sätta sig i förhandlingsbordet med HDP/PKK, att sluta kriga och slösa pengar på krigsmateriel och krig, att satsa mer på inhemsk produktion istället för att importera allt. Lösningen ligger här. Det är också det som folket vill och förstått sedan länge.
Denna gång har oppositionen alla de unga och kurderna på sin sida. Detta är ingen liten grupp utöver kemalisterna.
Turkiets väljare är väldigt dynamiska. I valet 2018, då Turkiet inte var i närheten av de problem man har 2021, så tappade AKP ändå 6 procentenheter i parlamentet. Med sin koalitionspartner fick de 53 procent. Denna koalitionspartner med sin skruttiga gubbe som fick 11 procent i valet 2018 når inte ens 7 procent i de flesta opinionsmätningarna. Därav anledningen till att denna skruttiga gubbe fick igenom en ändring av vallagen som sänkte spärren från 10 procent till 7 procent efter lite snack med Erdogan. Samma skruttiga gubbe som vigde hela sitt politiska liv åt att bekämpa islamister för nationen och sekulära Turkiets sak, och som var Erdogans största kritiker, valde att byta sida för egen vinning och berikning. På grund av detta har folk flytt detta parti och röstar nu istället på utbrytarpartiet IYI som ställer upp på oppositionens sida. Oppositionen som inte var i närheten av lika sammansvetsad som nu fick ändå 45 procent av rösterna i parlamentet. Erdogan fick i presidentvalet sina 52 procent och vann på håret. Det säger sig självt att man knappast kan leva på 52 procent i evigheter. Förr eller senare hamnar man på max 49.
Sen finns det fortfarande tillräckligt med oppositionella kanaler som folk faktiskt tittar på. Men Erdogan har trots allt köpt upp de största och mest etablerade. Det gör dock turken knappast dum, för turken fattar mycket väl vilka lögner som framställs i dessa kanaler. Det går aldrig att försköna situationen för vanligt folk om vanligt folk för varje dag betalar dyrare för samma varor. Det är bara att titta på när alternativmedia intervjuar folk på gator och torg. Även i kända AKP-fästen. Folk som ångrar att de gett sina röster till AKP i senaste valet, som ångrar att de röstade Ja i folkomröstningen om ändringen från parlamentarisk modell till presidentiell modell. Dessutom med en allt större yngre befolkning som kommer ha rösträtt i valet 2023 och som aldrig i livet kommer rösta på Erdogan. Ett land som dessutom relativt sett har en stor ung befolkning jämfört med andra länder. Gällande tv-kanaler och tidningar så är det inte så farligt, det är knappast Nordkorea vi pratar om. Oppositionen debatterar friskt med regeringen i olika debattprogram även i Erdogans kanaler.
Redan i lokalvalen 2019 tappade Erdogan stort. På mindre än ett år förlorade AKP de viktigaste städerna Istanbul, Ankara, Antalya, Mersin, Adana. Givetvis kommer Erdogan förlora stort i nästa val. Det är dessutom stor chans att Erdogan satsar allt på ett kort och utlyser valet till 2022 istället för 2023 för att han ska ha större chans att vinna istället för att ställa upp 2023 när Turkiet troligen är bankrupt. Oppositionen har betydligt mer färgrika och starka populära profiler och kandidater nu än för 3 år sedan. Borgmästaren i Ankara är nog Turkiets mest populära politiker. Oppositionen vet inte ens vem de ska välja som presidentkandidat när det finns så många starka och populära profiler. Ska man välja CHP:s partiledare, Ankaras borgmästare, Istanbuls borgmästare eller IYI-partiets partiledare?
För att svara på din sista fråga så är det svårt att säga om oppositionen är mer ekonomiskt trovärdig på detaljnivå. Men lösningen ligger ändå i att demokratisera Turkiet, något oppositionen vill göra, genom att återinföra den parlamentariska modellen, att låta centralbanken vara oberoende, att låta domstolarna vara oberoende, att garantera rättigheter åt minoriteter, att sätta sig i förhandlingsbordet med HDP/PKK, att sluta kriga och slösa pengar på krigsmateriel och krig, att satsa mer på inhemsk produktion istället för att importera allt. Lösningen ligger här. Det är också det som folket vill och förstått sedan länge.
Denna gång har oppositionen alla de unga och kurderna på sin sida. Detta är ingen liten grupp utöver kemalisterna.
PKK fick sin chans att sitta vid förhandlingsbordet , de såg det som en svaghet och började upprusta i städerna istället. De förklarade områden som "befriade" , väpnade och skanskade sig.
Turkisk polis samt gendarmeri fick erfarenhet på strider i bebyggelse , gatustrider i tätort. PKK råttorna fick uppleva att strider inte är som på film.
