Citat:
En gammal vandringssägen kan alltså vara en del i karaktärsmordet på Sven Stolpe. Nu hörde jag ju den EFTER Stolpes tid i Mjölby. Men att just han, denna väldigt offentliga person med säregen handstil, skulle vara grunden för historien låter osannolikt. Jag menar att han smög ju knappast med det om han textade för hand....Skulle Sven Stolpe göra så? Läs på om honom och fundera fritt i grupp.
Det som gör att jag ändå vill hålla öppet för att berättelsen om "horlapparna" kan vara sann är att Sven Stolpe dels ju hade ett explosivt temperament, dels tydligen kunde ha starkt misstänksamma åsikter om barnens relationer till det motsatta könet. När den sextonårige sonen Benkt i brev från studieorten Lund lite ängsligt berättat om sin flickvän Adrienne Lombard har fadern tydligen svarat på ett sätt som föranleder sonen till följande kommentar:
Citat:
Vilken lustig liten ändelse du lagt till på Adriennes sista namn. Ja, jag förstår nog anspelningen. Men du behöver inte vara rädd. Jo, fölåt, det är ju din skyldighet. Men både Adrienne och jag har förändrats, särskilt Adrienne även om vi fortfarande har besvärligheter med att övervinna våra i vackrare känslor djävulskt inflätade lustar. Vi träffas nu mera sällan än förra terminen.
Det tycks alltså som om Sven Stolpe med någon ordlek har beskrivit skolflickan som en fresterska eller slampa. Detta till en ung son som förefaller ängsligt angelägen om pappans gillande (Nu vill jag ha reda på vad du tycker om att jag tycker om en flicka. Du gjorde visst aldrig det när du var gymnasist? Är det dumt eller farligt eller bra eller...), och om en flicka som – i brev och på vykort till "svärfadern" – också förefaller ytterst artig och undergiven och förklarar sig intresserad av att konvertera till katolicismen. Det är verkligen inte trevligt.
Kanske var det den där gliringen om att pappan tydligen inte brytt sig om flickor under sin skoltid som fick sinnet att rinna på Sven Stolpe.
Förhoppningsvis kommer breven och dagboksanteckningarna i Lagercrantz arkiv en dag att offentliggöras så att det klargörs vilka påstått autentiska formuleringar som är äkta och vilka som är fiktiva. Märkligt nog tycks Lagercrantz i några av de i romanen citerade anteckningarna inte ha haft riktig koll på bruket av verbens pluralformer.