Alex Schulman/ Bränn alla mina brev.

Det som gör att jag ändå vill hålla öppet för att berättelsen om "horlapparna" kan vara sann är att Sven Stolpe dels ju hade ett explosivt temperament, dels tydligen kunde ha starkt misstänksamma åsikter om barnens relationer till det motsatta könet. När den sextonårige sonen Benkt i brev från studieorten Lund lite ängsligt berättat om sin flickvän Adrienne Lombard har fadern tydligen svarat på ett sätt som föranleder sonen till följande kommentar:


Det tycks alltså som om Sven Stolpe med någon ordlek har beskrivit skolflickan som en fresterska eller slampa. Detta till en ung son som förefaller ängsligt angelägen om pappans gillande (Nu vill jag ha reda på vad du tycker om att jag tycker om en flicka. Du gjorde visst aldrig det när du var gymnasist? Är det dumt eller farligt eller bra eller...), och om en flicka som – i brev och på vykort till "svärfadern" – också förefaller ytterst artig och undergiven och förklarar sig intresserad av att konvertera till katolicismen. Det är verkligen inte trevligt. Kanske var det den där gliringen om att pappan tydligen inte brytt sig om flickor under sin skoltid som fick sinnet att rinna på Sven Stolpe.

Läste ikväll ut denna och flera av mina funderingar kring sanningshalten har redan berörts ser jag.

Liksom hans andra böcker är det en lätt och trivsam läsning där man sugs in i miljöerna och stämningarna men ju närmare slutet jag kom desto tunnare kändes storyn och jag känner mig inte alls så säker på att det egentligen var en så himlastormande romans Karin och Olof emellan. På baksidan av boken benämner de till och med det som "århundradets kärlekshistoria" vilket ju är direkt löjligt. Upplevelsen var på så vis likartad den jag hade med Överlevarna där han inte heller lyckades riktigt ro hela skeppet i hamn. Han börjar bra, fortsätter att hålla en intresserad i mellanakten men knyter inte fullt ut ihop det hela på ett tillfredsställande vis på slutet (i detta fallet tror jag dock som sagt att grundhistorien var något för tunn).

Annars slogs jag av hur bortglömd Stolpe är idag trots en makalös produktivitet och sin storhet då det begav sig. Om man ska läsa något av honom, var ska man då börja? I dödens väntrum är det jag känner till bäst och det är en bok man än idag kan stöta på ibland men allt annat verkar som sagt bortglömt...

Apropå det här med "horlapparna" och att det framför allt skulle ha varit patriarken Sven Stolpe som utifrån ett förment hora/madonna-komplex fördömde sin yngsta dotters kärleksliv, kan man notera följande. När Lisette nyligen har blivit tonåring är det Karin Stolpe som i ett brev till sin mamma Astrid skriver: Lisette har tagit ett ganska direkt kliv in i slynåldern... När Lisette några år senare, 18 år gammal, vill gifta sig med Bosse, skriver hon anklagande till mamma Karin: Du säger att vi syndar... Ett par år senare vädjar Lisette till modern: ...var rättvis! Tänk efter hur mycket av allt fördömandet och alla förolämpningar jag i verkligheten har gjort mig skyldig till. Om det verkligen är från mig som alla de elaka orden kommer. Har Pappa fått i uppdrag att säga upp bekantskapen mellan Dig och mig?

Den unga Lisette tycks alltså anse att det är mamma Karin som anklagar henne för lösaktighet och att pappa Sven är mer av ett redskap. Det var ju också Karin som först av makarna konverterade till katolicismen, och förefaller ha tagit den (liksom deras gemensamma tidigare engagemang i den kristna Oxfordrörelsen) på minst samma allvar som sin make. Men hos Alex Schulman får Karin Stolpe varken vara synderska eller helgon utan förvandlas till en mystant med tekopp och korsord vars enda egentliga glädje består i att om och om igen läsa de tummade breven från Olof Lagercrantz och drömma sig tillbaka till äktenskapsbrottets korta ögonblick av lycka. Och den samlade kritikerkåren tycker i stort sett att detta karaktärsmord på den verkliga Karin Stolpe – som man förstås ger fullkomligt fan i – är toppen och kallar det för hennes "upprättelse".

Inspelningen av filmen är igång

https://via.tt.se/pressmeddelande/inspelningsstart-av-brann-alla-mina-brev-med-stjarnensemble?publisherId=2421485&releaseId=33047 06

"Bränn alla mina brev" är det menat Kafka-citat?

Nej, det är ett citat ur ett av de brev som Karin Stolpe skrev till Olof Lagercrantz sommaren 1932 när det fanns risk för att kärleksaffären skulle uppdagas:


Och i ett odaterat brev till samme mottagare som hon skrivit "lite febrig":


Att Karin Stolpe under dessa sommarveckor slets mellan känslorna för sin make och för Olof Lagercrantz tycks framgå av ett annat brev som hon i stort sett samtidigt skriver till Sven (deras smeknamn på varann vid denna tid var Snuskoppen/Sus respektive Humpan):


Inte mindre intressant är formuleringen i ett annat brev från Karin till Olof L, där hon på några års avstånd betraktar deras relation sommaren 1932:


Av någon outgrundlig anledning förbigår Schulman detta brev i sin roman – Karin påstår visserligen att hon "inte ville", men det kan man tydligen lämna åt sitt värde, hon ville nog ändå, det förstår man ju. Och detta Schulmanska övergrepp förklaras ganska samfällt utgöra en feministisk upprättelse av Karin Stolpe.

tack för svar.
i kafkas testamente ville han bränna sina egna texter. han bad sin vän max brood om tjänsten. men brood lyssnade inte och publicerade hans skrifter ändå.
den okände kafka blev hädanefter legendarisk. dock var kafkas sista önskan; "bränn mina brev".

Ja, och Lagercrantz lydde lika litet som Max Brod, även om de litteraturhistoriska konsekvenserna i fallet Schulman blev betydligt mindre oförgätliga. Förhoppningsvis kommer breven och dagboksanteckningarna i Lagercrantz arkiv en dag att offentliggöras så att det klargörs vilka påstått autentiska formuleringar som är äkta och vilka som är fiktiva. Märkligt nog tycks Lagercrantz i några av de i romanen citerade anteckningarna inte ha haft riktig koll på bruket av verbens pluralformer.

Bränn alla mina brev ska föreställa året 1932. Jag ifrågasätter denna film och att den överhuvudtaget blev inspelad.
Det handlar om tre stycken överklass personer om deras kärleks problem. Samtidigt som Sverige är mycket fattigt land och antagligen lever minst 95 % av Sveriges befolkning mycket fattigt. Denna film är egentligen direkt osmaklig och förljugen då det existerar inga tjänstefolk, fattiga människor. Man visar upp en bil från 1932 men det framgår inte att bilar enbart var i överklassens ägo. Så denna kärleks intrig var enbart en skymf mot arbetarna och de mycket fattiga människorna i Sverige. Men Alexander Schulman är från den översta överklassen liksom de människorna han gjort filmen om pga några brev. Film som spelas på biografer i Sverige, en urusel film.

Om sanningshalten i Bränn alla mina brev och om Alex Schulmans sanningsenlighet i media om hur den verklighetsbaserade romanen blev skriven av honom:

https://kvartal.se/artiklar/schulman-och-sanningen/

Bra artikel!
Det finns mer att läsa om det här, för alla intresserade:
https://svenstolpe.se/

Lars Lönnroth, som för övrigt har Olof Lagercrantz till morbror, har blivit intervjuad i Expressen angående Lappins artikel.
Han skriver på Facebook:

På nätet ligger den ursprungliga artikeln kvar, men enligt Lönnroth är det ändrat i pappersupplagan.
Där beskriver Schulman hur han tagit råd av Persson för att ducka kritiken.

Någon som har tillgång till pappersupplagan kanske kan bekräfta hur artikeln ändrats?


https://www.expressen.se/noje/kritiken-mot-schulman-hutlos-svartmalning/
arkiverad version om något skulle ändras. https://web.archive.org/web/20230401155143/https://www.expressen.se/noje/kritiken-mot-schulman-hutlos-svartmalning/

https://www.facebook.com/lars.lonnroth.71/posts/pfbid023zSdPY5Uca4B4u3WguWfmcxtVroY61C4Xz5KUoSqZji iFjzckmAtmAWXbSKb6oU6l