Dagens Hitler: publiceringar om nazismen i svensk media

blir anklagad för att vilseleda elever av en politiker i ett parti som trots fleråriga löften fortfarande inte har gjort upp med sitt nazistiska förflutna”, skrev Fredrik Clausson i sin artikel.

Olyckligtvis har verket en påfallande likhet med ett känt minnesmärke i Budapest, ”Skorna vid Donau.” På en kaj i staden står 60 skor i järn, till minne av de cirka 20 000 människor (främst judar) som mördades av pilkorsare i andra världskrigets slutskede.

Verket i Malmö blir, förvisso oavsiktligt, rentav till en förolämpning. Självfallet mot de mördade offren och deras familjer, men också för alla oss som blir genuint illa berörda. Vi är många.

Nu har debatten tyvärr hamnat lite snett härnere i Malmö, och blivit en fråga för konstkritiker. Den måste snabbt återgå till vad det egentligen handlar om, om något ska hinna hända innan konferensen om förintelsen, som ska hållas i Malmö i höst, äger rum. För det här har ingenting med konstnärlig frihet eller upphovsrätt att göra. Eller konstnärlig kvalitet.

Problemet med skorna försvinner inte för att vi pratar om det. De som rimligtvis skulle kunna göra något åt det, Malmö Stad, har kommenterat krönikan i Opulens:

”…’Way to go’ är ett platsspecifikt verk som förhåller sig till gångstråket över Davidshallsbron. Konstnären har, när hon skapade den röda mattan som idag sträcker sig över bron, tagit det dagliga flödet av människor i beaktande och vägt in det i konstverkets symboliska dimension. Den röda mattan har ytterligare dimensioner som avspeglar verkets kärna, nämligen att hylla och hedra Malmöartister från olika tidsepoker….Var och en har självklart rätt till sin tolkning och upplevelse av ett verk.”

Malmö Stads representant Pernilla Conde Hellman är, av hennes CV att döma, ingen kulturvetenskaplig analfabet, och visst är det aktningsvärt att hon sätter den konstnärliga kvaliteten i första hand och försvarar ”Way to go” av konstnärliga skäl. Jag förstår bara inte avsikten med det argumentet.

Den 13–14 oktober i år ska nämligen ett internationellt forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism, ”Remember-React”, hållas i Malmö.”

problemet med ”Way to go” måste lösas nu.

Det handlar om ren anständighet i förhållande till ett berömt gravmonument över de mördade i Budapest, och i förlängningen faktiskt om Malmö stads internationella anseende.

Nästan alla har utländsk bakgrund. Tack gode gud för att de står ut med ett hårt, underbetalt jobb. Man skäms lite. Mamma blir glad när de kommer, jag hör dom småprata och skratta. Mamma är född 1923, var 10 år när Hitler tog makten, 16 när andra världskriget bröt ut.

Ibland svindlar det bara till när hon berättar om hur nazisterna i Halland på 30-talet, höll möten, kom i lastbilar.

Plötsligt är nazismen är den mest omskrivna folkrörelsen i Värmland. Och då menar jag inte enmansnazismen på folktandvården utan den brunbruna röran för hundra år sen, som man plötsligt kan läsa hur mycket som helst om.

Jag kastar mig därför över några nyutkomna böcker som verkligen rotar runt i geggan.

Den första handlar om Värmlands Mengele. Rasbiologen Herman Lundborg hette han. Han var inte bara värmlänning – han var dessutom född i Väse, en ort som ligger mig varmt om hjärtat, och bodde även i Arvika, en ort som ligger mig e n o r m t varmt om hjärtat.

En kille från Arvika och Väse skulle alltså vara föregångare till Mengele och Hitler. De blev Hermans polare. Så klart. Han lärde dem ju hur de skulle agitera och vandra vilse i läkarvetenskapens utmarker.

Men det skulle bli värre ändå.

Jag kastar mig över en alldeles nyutkommen bok av Anna-Lena Lodenius.

Den har den bisarra titeln ”En värmländsk Hitler”. Varken mer eller mindre.

Mannen ifråga hette Birger Furugård och kom från Silbodal i trakten runt Årjäng. Han och hans bröder bildade ett svenskt nazistparti och det var väl ren tur att han aldrig blev någon riktig Hitler som lyckades med att ta över makten i Sverige och avliva alla judar och sossar.

Det fanns för övrigt fler värmlänningar med anspråk på att bli småhitler på den här tiden. En annan var landsfiskalen och åklagaren Albert Nelson som var en riktig klantskalle med hög svansföring.

Han var, pinsamt nog, från Arvika. Bodde i Karlstad.

Jag skäms fortfarande – hundra år senare.

Och i Arvika fanns det, läser jag i Lodenius alldeles ypperliga bok, flera samarbetsmän som hjälpte tyskar med att avslöja judar och norrmän som flydde till Värmland under andra världskriget. De blev ofta flyktingarnas död. De tyskvänliga samarbetsmännen ville inte att det värmländska blodet skulle uppblandas med judiskt blod. Kanske inte ens med vanligt sketet purnorskt flyktingblod; parallellerna till vår tids politiska dårskaper är tydlig. Nästan övertydlig.

Det här är en mörk sida i den värmländska historien. Det glada folket i vår gemensamma bakgrund var stundtals riktiga politiska idioter.

Jag vet inte om alla värmlänningar känner till det här.

Jag gjorde det inte.

Men det är en historia vi inte får glömma. Jag tycker att Anna-Lena Lodenius bok borde vara obligatorisk läsning i alla värmländska skolor.

Olyckligtvis har verket en påfallande likhet med ett känt minnesmärke i Budapest, ”Skorna vid Donau.”

Verket i Malmö blir, förvisso oavsiktligt, rentav till en förolämpning. Självfallet mot de mördade offren och deras familjer, men också för alla oss som blir genuint illa berörda. Vi är många.

Det handlar om ren anständighet i förhållande till ett berömt gravmonument över de mördade i Budapest, och i förlängningen faktiskt om Malmö stads internationella anseende.