Citat:
Ursprungligen postat av
smokeonthewater
Nej, men det var hennes fel att hon var tillsammans med honom, trots att hon visste att han var en farlig individ.
Hon visste om hans tankar att döda sin familj. Han hade mordhotat hennes son! Hur kan en mamma acceptera något sådant? Även om man inte bryr sig om sig själv så gör man väl allt för att skydda sina barn?
Jag tvivlar starkt på att han skulle ha hittat någon annan "Lena". Att någon annan än LW skulle ha accepterat att bli behandlad som skit av honom i sex år och ändå vägrat släppa honom utan stalkat honom genom sociala media och gett sig på hans fru och försökt psyka ner henne så hon skulle krypa tillbaka in i sitt skal igen och lämna maken och älskarinnan i fred.
Att han överhuvudtaget stötte på LW, när han hade en sjuk fru hemma, visade vilken skitstövel han var.
Det du nämner först; att "
det var hennes fel att hon var tillsammans med honom, trots att hon visste att han var en farlig individ", det är något som hon delat med många andra kvinnor (och män) som sedan blivit mördade.
Det är väl det som är dilemmat, att när man väl upptäckt detta, har man blivit fast i den destutiva relationen och att det blir allt svårare att ta sig ur.
Jag vet inte om du har läst, lyssnat, tagit till dig om hur just det här beteendet som SD tydligt visat på; den växelvisa bestraffande, kränkande, hotfulla, våldsamma osv sidan växlar med det exakt motsatta; förlåt, ömhet, närhet, värme, löften, osv?
Om jag har fttat det rätt, är just denna typ av behandling enormt effektiv för att få ett grepp om någon. Detkan vara svårt att förstå, men det blir som en längtan efter de goda stunderna, såsom det varit innan, som man vet finns, och den längtan och lättnaden när det onda/hotfulla och negativ försvinner blir som den längtan en narkotikaberoende har.
Det är inget jag fittar på själv, utan det finns forskning på det här och vi ser tydligt att Lena är utsatt för både hot, bestraffningar, och känslokyla med rt mm, vilket hon försöker styra men lyckas inte.
Jag kan hålla med om det "orimliga" i att Lena inte varken anmäler SD för hoten mot sonen, eller berättar för vänner. Och själv känns det ju som att här är gränsen nådd för min egen del.
Men då utgår vi/jag från våra/mitt egna/eget liv, där vi inte varit med om samma situation, varit Lena.
Nu kan jag enbat spekulera, men jag tror att hon:
- inte trodde att han menade allvar; att han bara sa så i ren frustration för att han inte hade ord nog för att uttrycka vad han kände. En överreaktion helt enkelt.
- inte var mogen och tillräckligt stark att ta steget fullt ut vid tillfället att göra en anmälan, då hon visste att det skulle innebära en risk för att SD blev dömd. Det skulle kunna innebära problem för honom och hans familj, men också för henne.
- hon visste att ett sådant steg, skulle innbära upptrappning i deras konfliktfulla relation, med stora konsekvenser. Särskilt om han blev dömd. Terrorbalansen skulle bli rubbad, vilket den inte fick bli. Kanske visste hon att SD skulle (över)reagera med obalanserade utfall och/eller iskyla, lögner till vänner om Lena och ytterligare utrfysning från geocachinggänget t ex.
- hon visste också att det skulle kunna innbära att relationen tog slut, vilket hon ännu inte var mogen för.
Vi ser dagligen rubriker om mord på personer som levt i kontrollerande förhållanden, där de levt under hot i åratal, barn involverade.
Är alla dessa kvinnor och män helt galna som accepterar sådant? Som bara vänta på döden och välkomnar den?
Tyvärr, det börjar som något som är väldigt romatiskt, en period då förrövaren letar efter dina svagheter, allt för att få ett grepp om dig. Upptrappningen sker smygande.
Lena skerv så sent som i april (mars?) samma år som hon blev mördad, att hon var säker på att SD inte var farlig (till HÅ om jag inte minns fel?).
Så där har du förmodligen fel.
Hon förstod inte hur farlig han var.