Vem är egentligen världens bästa tenor?

Äsch, Pavarotti måste alla uppleva!

Tragiskt, illaluktande & till stor skada för den bildande kulturen.
Den ännu icke initierade lyssnaren har lättare att till sig musik utanför standardrepertoaren (säg, pre 1700, post 1950 & särskilt nutida), men den trycks undan av de Säkra Korten.
Pavarotti i dag är som saxad ur South Park. (Och det är en intelligent serie; dock som varande samhällssatir endast reaktiv.) Hans, Bocellis & andra "äktklassiska" överkryssares verksamhet gör inget annat än cementerar fördomar, och skulle skära i öronen även på den som sade: "Konsten begär av oss att vi inte ska stå still!"

Ja, hellre 1 träff än 1000 missar.

Håller med dig i det mesta. Jag vet dock inte om jag håller med dig om att människor som inte har alltför stor erfarenhet av klassisk musik har lättare att ta till sig modern musik. Modern klassisk musik (eller konstmusik kanske vi skall säga) är sällan tonal i sitt orkesterspråk och är ofta väldigt svår att förstå (abstrakt kanske man kan också kan kalla det). Om det är filmmusik du tänker på kan jag dock hålla med dig.

Jag vet heller inte om jag vill kalla Pavarotti för en överkryssare. Åtminstone inte i Bocelli eller Brightmans klass; han var rätt bra tycker jag under 70-talet när han sjöng Bel-canto. Det är väl mest på senare tid han har börjat med mass-marketing i.o.m att rösten åldrades och publiken vid t ex La Scala inte alltid längre jublade när han sjöng sina roller där.

Men vi ska ju komma ihåg att även Jussi Björling sjöng populär och folkmusik ibland; likaså Mario del Monaco och Franco Corelli.

Jag var bara otydlig.

Musik fram till & med förbarocken är av idiom för många tillräckligt främmande att bemötas utan det färgade bagage, som annars brukar hänga på standardrepertoaren som en våt ryggsäck (negativ bemärkelse, t.ex. fördomar om peruker, knästrumpor & pimpinellt trallande i otrovärdiga förväxlingsintriger). Likaså samtida musik: På operascenen blir inte atonaliteten i diket så framträdande – och nu är det ju sedan decennier legio att flörta tonalt. Vidare nöjer sig de flesta med en uplevelse av njutning, och den kan ju fås utan (njutningsförhöjande) insikt i det atonikala. Detta såvida man inte söker något redan bekant – accepterat – i vilket fall diverse klassiker är givna.
(Året 1950 underförstods med en nypa salt och valdes inte med Darmstadt i tankarna, utan Richard Strauss' död -49.)

Filmmusik à la Williams' skrivs i ett förenklat, sekelgammalt orkesteridiom, men kan givetvis gå för inkörsport. Kanske med nästa steg till den dåtida filmmusik man idag plagierar: Korngold, Waxman &c.

Om Pavarotti är vi såvitt jag ser fullt eniga: Han är verkligen inte i Bocelli-Brightman-klass , har haft fantastisk & uthållig röst, och väl bara sin fysiska gestalt emot sig i typrollen som 1:e älskare på scen. I konsertanta & studiosammanhang höll han därför längre. Topic är dock den absoluta toppen, vilket skikt han lämnat för länge sedan, och jag avsåg nuläget. Han är i dag överkryssare*, men var det inte under sin storhetstid (som sångare ≠ ikon), och diskussionen kan för honom inte gälla något annat. Jag ser nu att jag omtalat Björling i presens; bör vara strängare framöver, om än han var död långt innan trådstart. Det är förståeligt att Pavarotti styrt kosan in på gala light, där anspänningen minskar som livslängden ökar. Han kan ännu imponera, men det blir s.a.s. med tanke på sin ålder (född 1935).
(Erik Saedén föddes 11 år tidigare (1924) och håller väl ännu på. Hörde honom senast för ett par år sedan i Matteuspassionen. )

Att ge sig på poppisnummer gör ingen skada för topic, men att definiera sig genom dem bör väl medföra diskvalifikation från denna tråd? Bocelli nämnde jag för att placera honom i rätt sällskap.

Citatet var av Beethoven; som bekant döv.


* Med crossover syftar jag på genrer, inte personers härkomst: Om Yuri Basjmet (violast) gjorde Take the 'A' Train med strupsång skulle det knappast ha något med klassisk musik att göra.

Mycket svårt val. Men tenoren med vackrast timbré går tveklöst till Fritz Wunderlich!

Jussi kommer inte i närheten av denna version av Ombra mai fu - Händel.

http://www.youtube.com/watch?v=YctVLb1Etug

Ta och lyssna på "Il mio tesoro" när ni ändå är i farten.

Diskussionen om "världens bästa tenor" kan sannolikt pågå hur länge som helst....utan att vi objektivt hittar rätt svar.

Problemet historiskt sett är att dom tidigaste inspelningarna inte gjorde sångarna rättvisa vilket gör det svårt att bedöma t ex Caruso. Det gäller även t ex Mario Lanzas och Jussi Björlings tidigaste inspelningar. Mario Lanza föddes förresten samma år som Caruso dog (1921).

Som innehavare av en av Sveriges större Jussi Björling-samlingar så klappar mitt hjärta extra mycket för Jussi självklart. Jussi hade inte riktigt samma enorma kraft i rösten som Pavarotti men enligt min uppfattning hade Jussi en oöverträffad ton och skönhet i rösten. Min uppfattning är att när man hör Pavarotti sjunga så ryser man av välbehag, när man däremot hör Jussi sjunga så gråter man.

Lite intressant är att en del stora operasångare dog relativt tidigt. Det gäller både Caruso, Lanza och Jussi Björling. Det är inte heller ovanligt att artistkarriären kantats av olika typer av missbruk.

Caruso betraktas av somliga som den "störste" vilket självklart ingen kan bedöma med tanke på dåtidens tekniska inspelningskvalite. Som nämnts tidigare så finns det en hel del inspelningar av Caruso överförda till CD...såvida man inte har lyckats lägga vantarna på någon eller några originalinspelningar.

Jag tänkte bidra med en Carusoinspelning av "core 'ngrato" som klassas som en napoletansk visa trots att den är skriven i USA. Tidpunkten för inspelningen är något oklar men min gissning är 1912.

https://www.youtube.com/watch?v=OQt9x-GZQ8g

Inspelningen är digitalt mastrad vilket gör att den låter lite bättre än originalinspelningen.

Att jag valt just "core 'ngrato" beror på att jag håller på att plöja igenom en berömd TV-serie där just den sången sjungs. Vilken TV-serie det handlar om är sannolikt väl känt.

Jag antar att du hört följande version med Jussi?

Har någon någonsin fått större applåder?

Konserten i Atlanta 1959 är den enda inspelning som gör Björlings röst rättvisa. Den spelades in i stereo live och fångades han sångs vackra klangfärg på ett bra sätt. Vilket hans studioinspelningar ej gjorde lika bra.

Här från konserten: Ett underbart timbre

Synd att han inte hade en orkester bakom sig den dagen.

En som verkar vara en väldigt trevlig prick är Placido Domingo.

Han är inte världens bästa tenor genom tiderna men mycket bra och tillhör fortfarande eliten, här sjunger han Granada med inlevelse på sitt modersmål spanska