Många här som skriver "Vart var/är föräldrarna" till dessa kriminella barn...
Jag kan bara tala för mig själv, mitt barn hamnade i den kriminella miljön som 13-14 åring.
Jag fick veta på ett utvecklingssamtal i skolan att mitt barn knappt varit där, låg efter med allt.
Ingen från skolan kontaktade mig tidigare utan "när det var försent".
Efter det, var jag var i daglig kontakt med skola, socialtjänst, polis ang mitt barn.
Jag har suttit på flertalet rättegångar, varit massor av gånger på socialen, mariapol, beroende akuten med mitt barn.
Jag gjorde allt som jag kunde för att hjälpa mitt barn.
Jag har stångat mitt hivud blodigt för mitt barn!
Men skola, socialtjänst, beroende center etc etc har alltid bollat runt oss hit och dit.
Känns som om man som mamma/anhörig inte får stöd och hjälp som vi behöver.
Det är förbannat tungt och överjävligt att leva i denna värld som anhörig.
Man sover knappt, mobilen nära till hands hela tiden, man är på hel spänn 24/7. Ifall man får "det där samtalet"....att få höra att ens barn är skjutet/avrättat.
Jag/familjen har levt med denna skit i över 10 år, tills mitt barn, som nu är vuxen, hamnade till slut på anstalt (långt straff).
Tack o lov för det säger jag som mamma, som kämpat för mitt barn under så många år.
Att jag inte behöver gå till en gravsten eller minnesplats för att träffa mitt barn.
Jag kan träffa mitt barn en gång i månaden, hålla om mitt barn och bara umgås.
Klart som fan jag varit asförbannad, besviken, ledsen alla känslor på/för mitt barn.
Men det är mitt barn oavsett vad!
Så sitt inte och skriv att det är föräldrarnas fel, det är faktiskt många som jag "vanliga svenssons" som kämpar för våra barn som tagit dåliga beslut och hamnat där dem är.
Jag har funnits 24/7, jag är inte White trash, ingen invandrare heller. Jag är en vanlig mamma som arbetar med bra lön, etc.
Jag råkar ha ett barn som hamnade jävligt fel!
Jag kan bara tala för mig själv, mitt barn hamnade i den kriminella miljön som 13-14 åring.
Jag fick veta på ett utvecklingssamtal i skolan att mitt barn knappt varit där, låg efter med allt.
Ingen från skolan kontaktade mig tidigare utan "när det var försent".
Efter det, var jag var i daglig kontakt med skola, socialtjänst, polis ang mitt barn.
Jag har suttit på flertalet rättegångar, varit massor av gånger på socialen, mariapol, beroende akuten med mitt barn.
Jag gjorde allt som jag kunde för att hjälpa mitt barn.
Jag har stångat mitt hivud blodigt för mitt barn!
Men skola, socialtjänst, beroende center etc etc har alltid bollat runt oss hit och dit.
Känns som om man som mamma/anhörig inte får stöd och hjälp som vi behöver.
Det är förbannat tungt och överjävligt att leva i denna värld som anhörig.
Man sover knappt, mobilen nära till hands hela tiden, man är på hel spänn 24/7. Ifall man får "det där samtalet"....att få höra att ens barn är skjutet/avrättat.
Jag/familjen har levt med denna skit i över 10 år, tills mitt barn, som nu är vuxen, hamnade till slut på anstalt (långt straff).
Tack o lov för det säger jag som mamma, som kämpat för mitt barn under så många år.
Att jag inte behöver gå till en gravsten eller minnesplats för att träffa mitt barn.
Jag kan träffa mitt barn en gång i månaden, hålla om mitt barn och bara umgås.
Klart som fan jag varit asförbannad, besviken, ledsen alla känslor på/för mitt barn.
Men det är mitt barn oavsett vad!
Så sitt inte och skriv att det är föräldrarnas fel, det är faktiskt många som jag "vanliga svenssons" som kämpar för våra barn som tagit dåliga beslut och hamnat där dem är.
Jag har funnits 24/7, jag är inte White trash, ingen invandrare heller. Jag är en vanlig mamma som arbetar med bra lön, etc.
Jag råkar ha ett barn som hamnade jävligt fel!
