Citat:
Ursprungligen postat av
skottland
När jag läser denna tråd är detta ett av flera exempel på hur den gemene svensken resonerar; "Jag är inte feminist, men jag är för jämställdhet." lyder deras resonemang. Man byter helt enkelt en vänsterfloskel mot en nästan likadan vänsterfloskel. Att säga detta låter ungefär som att man skulle säga att man är anhängare av idén att förstatliga landets produktionsmedel utan att kalla sig själv kommunist.
Att många idag inte vill kalla sig själva feminister har att göra med att ordet feminist av många orsaker nästan fått en negativ klang, ungefär som med ordet kommunist (men nu kallar man sig socialist istället). Ideologin finns fortfarande där, men på utsidan kallar man sig något annat eftersom det är mer "hippt".
Jämlikhet och jämställdhet på alla samhällets nivåer verkar enligt dig vara den nödvändiga lösningen. Om du anser att vi alla borde leva som jämlikar känner jag till en ideologi som passar dig. Den börjar på "kommun" och slutar på "ism".
Det är faktiskt inget märkvärdigt att fler och fler i samhället har börjat stödja vänsterpolitik eftersom vänsterpolitik alltid varit "den svages" politiska ideologi. Politik som bygger på principer om omfördelning och social och ekonomisk jämlikhet är precis det som tilltalar "de svaga" I samhället, dvs. kvinnor och en majoritet av de svenska männen.
Svenskarna har blivit alltför bekväma, och med en lång period av fred och avsaknad av hårda tider har vår befolkning blivit alltmer vek, beskedlig, känslig och eftergiven. Det är just därför vänsterpolitiken i kombination med en stark auktoritär stat har vuxit till sig på olika håll i västerländska länder. Och det är därför vi får svenskar som personen ovan som säger: "Jag är kanske inte feminist, men jämställdhet är bra."
Menar du också att barn borde ha samma möjligheter, rättigheter och personliga ansvar som alla andra? Du säger själv att du är för någon typ av universal jämlikhet.
Vänsterfloskel och vänsterfloskel. "Equality in opportunity, not in outcome" är min paroll i frågan. Om det är vänster eller höger skiter jag faktiskt i.
Men jag menar, jag står ju inte på barrikaderna för att Försvaret ska låta alla som vill bli stridspiloter ska få bli det. Trots att jag själv gärna vill tro att jag skulle vara bra på det. Men samtidigt så inser jag att jag på grund av vissa hos mig personliga begränsningar helt enkelt inte kan bli stridspilot.
Lite som att Anna, 23 och 56 kilo dyngsur bör förstå att hon kanske inte är fantastiskt lämpad att bli polis. Även om hon tycker att lag och ordning är det viktigaste som finns, och att polis verkar jättespännande.
Man behöver inse att för att bli vissa saker, så behöver man uppfylla vissa krav. Det är inte så att man i förrgår kom på att piloter behöver ha god syn, eller att poliser behöver vara fysiskt överlägsna, utan man vet att dessa krav fungerar. Vissa gånger är det viktigare att man håller strikt på kraven än andra, och det är så klart en smula orättvist men det är det bästa som går att göra. Annars behöver man vara strikt hela tiden.
Alla uppfyller inte alla krav för allting. Men där du uppfyller alla grundkraven, så har du - man, kvinna, bög, transa, blatte eller vad fan du nu än är - alla möjligheter som står till buds för att bli vad det nu är.
Vissa saker är lättare för vissa, än vad det är för andra. Men å andra sidan så har dessa "andra" nästan säkert något annat som är lätt för dom. Det är den enda sanna rättvisan i världen.
Och vi väljer att göra en del saker, inte för att dom är lätta utan just för att dom är svåra.
Det där är några av dom anledningarna till att jag pratar om att jag är egalitarist snarare än feminist. Och som sagt, om du tycker att det här är "vänsterfloskler"; so be it.
