Singel och barnlösa kvinnor 30-40 år - vad är felet på dom?

Jag håller inte med dig om att kvinnor bara blir mer bittra och miserabla med åldern medan män bara blir "attraktivare". Själva jämförelsen är i sig också lite skev, man får väl jämföra lycka med lycka och attraktivitet med attraktivitet, mer attraktiv betyder inte lyckligare.

Men min erfarenhet ute i livet är iaf inte att alla kvinnor över 35 är bittra och miserabla. Jag tycker de flesta av bägge kön blir mognare och lugnare i att man skapat sig det livet man vill ha, gjort sina val och försöker hitta glädjeämnena i det man har. Tycker personer 30 + överlag är bättre på att ha en positiv och entusiastisk inställning till livet och ta vara på det som är bra istället för att ständigt gnälla över det man inte har och klanka ner på det goda som erbjuds som inte gott nog. Oavsett om de är singlar, i förhållande, barnlösa eller har barn.

Sen finns det ju absolut en grinig och bitter undergrupp som fortsatt gnälla som tonåringar men med skillnaden att de inte längre har framtiden för sig att förändra något till det bättre heller. Och ja, det kan förstås hänga samman med att man till skillnad från den någorlunda glada och nöjda majoriteten INTE lyckats med att skaffa sig det livet man vill ha i särskilt stor utsträckning. Även om många av dem mest också är "glaset är halvtomt"- människor.

Men kort sagt, din bild av en verklighet där alla kvinnor över 35 är bittra och miserabla och de flesta män över 35 är attraktiva karriärister med bra yttre och roliga intressen stämmer iaf inte med den verkligheten jag ser när jag går ut på morgonen (som man äntligen får göra numera).

Mår man dåligt över sin situation så sänker man kraven och träffar nån. Kvinnor får gott om förslag men dissar praktiskt taget alla män för de anser sig av nån anledning förtjäna bättre. Män får däremot inga förslag och HR det därmed knepigare. Fittungen Tarrou invänder förstås med att det finns långt fler mn i samma situation. Ja, kanske för att det är betydligt svårare att lyckas som kille men som tjej har man absolut inga ursäkter om man HR velat ha barn men inte skaffat några. Då är man på riktigt misslyckad och mentalt sjuk i skallen.

Tycker den inställningen är lite taskig mot ofrivilligt barnlösa kvinnor. Visst de har eget ansvar, men det moderna feministiska samhället är inte särskilt snällt mot kvinnor egentligen. Det indoktrinerar dem i feminism, och att de inte behöver män, samtidigt som Tinder ger dem en illusion om obegränsade valmöjligheter där de kan rata män för minsta avvikelse mot önskelistan om de vill ha en. Bara det bästa är gott nog. Det bästa är norm och man skall aldrig nöja sig med mindre. Man inte bara kan, utan man skall slampa bort åren från 20-30, "leva", träffa massa olika och knulla runt. Män som väljer bort en av den anledningen är det fel på, inte på slamperiet. (Råkar man få ett barn eller tre med nån snubbe/snubbar under den tiden så är inte det ett problem heller. Män som väljer bort dig av den anledningen är misogyna svin ändå. Men det är ett sidospår)

Så samhället sätter verkligen kvinnor i en sits som gör att de riskerar bli ensamma, barnlösa och bittra. Eget ansvar visst, men inte så jäkla kul ändå. Menar inte att du skall ta hand om resterna, men kanske inte döma så jäkla hårt.

Fast det är ju ingenting jämfört med vilka glåpord som ensamma män får ta emot. Standard är incel, betahanar, betacuckhanar, idiot, omogna, bor i mammas källare (förstås), lågbegåvad, inavlad osv. Slutar aldrig.

Kvinnor har ändå haft förslag på bordet som de själva valt att dissa.

Jag blir ofta dissad för min längd då jag är under 180 men när kvinnan är förblindad av sina hormoner kring 40 så kan de till och med ta en kortare kille än vad de själva är. Hur kan man plötsligt duga då? Men då dissar jag dem för att de är fittiga.

Annars håller jag med dig. Ditt inlägg är nära mitt i prick.

Absolut, men att vi har det värre gör ju inte att det behöver vara särskilt bra för dem heller.

Är under 170 själv är jämnlång med de flesta tjejer tror jag. Även i de fall där man inte blir dissad för sin längd så är det något hon kommer påpeka och störa sig på i tid och otid så det där med bristande längd är ett jävla öde, även om man så hittar någon som vill ha en trots detta.

Ja så är det. Så det där jävla skitsnacket om att man ska jobba med sig själv är självklart bara skitsnack. För det mesta är kvinnors preferenser mer svaghetstester på mannen för att de själva är en bunt osäkra nollor.

Som topicen.

Skaffade rätt nyligen tinder och det slår mig att det faktiskt finns rätt mycket singelkvinnor utan barn i spannet 30-40 år, och då blir jag ofta lite misstänksam. Typ vad har gått fel här?

Ni män som har erfarenhet av att träffa kvinnor i denna gruppen, har ni märkt några karaktärsdrag på dom? Typ osjälvständiga, alldeles för kräsna i förhållande till deras egna "marknadsvärde" osv?

Den ex som störde sig mest på min längd försökte faktiskt jobba på det själv ibland mellan klagomålen. Böja rejält på knäna när hon ville ta kort på oss, beställde några slags skor med tjock sula som kostade skitmycket som hon försökte få mig att ha på mig (starkt nej på det, ser bara fånigt ut) och sa åt mig att försöka sträcka på mig, precis som det skulle göra massiv skillnad

"bästa" var när hon gnällde om att hon inte kunde ha klackar. Älskling du kan ha styltor jag stör mig inte det minsta på din längd, är kåt på varje cm av den. Dessutom var hon redan lite mer än 1dm längre så hon är ju ändå längre oavsett, men hon kunde inte det ändå.

Psykoanalyserandet var också jävligt. Som om hon var Sigmund Freud fick hon snilleblixtar som "Jag vet varför du gymmar så mycket. Det är för att du är kort". No shit! Verkligen?