Folk som frågar "vad gör du?" hela tiden

Min bror frågar mig vad jag gör varje gång han ser mig. Så tex när jag ska gå på toaletten så frågar han "vad gör du" och jag svarar "jag ska gå på toaletten" och han svarar med ett lite halvdrygt "jaså". Hans fru gör samma sak, varje gång hon ser mig frågar hon "vad gör du?". Tonen i frågan är ofta nedstämd/icke optimistisk.

Jag känner mig som en brottsling, precis som att jag är misstänkt för något, som att jag blir upptäckt med handen i syltburken, att jag har gjort nåt olämpligt när jag ständigt får denna fråga. Bara min närvaro är på något sätt inkräktande. Dom hade lika väl kunnat fråga "vem är du?" eller "vad gör du här?"

Jag bryr mig inte särskilt mycket att dom ställer denna fråga men det börjar bli gammalt och uttjatat att dom nästan alltid inleder en konversation så här, istället för att säga "hej" tex. Vad beror det här på rent psykologiskt? Dom hatar inte mig vad jag vet, fast man vet ju aldrig. Innerst inne kanske dom hatar mig med en passion.

Prova att svara "vad fan menar du?" och se vart det leder.

Tänker spontant att de nog är lite amerikaniserade. Där säger man ju alltid "how are you?" i prinicp oavsett om man väntar sig svar eller inte. Mycket möjligt att en av dem börjat göra det och den andra reflexmässigt plockar upp på det och gör samma. Man blir ju ofta lite lika varandra i vissa saker om man är gifta.

Det är ett sätt att söka social kontakt med nära anhöriga.

Istället för att säga "hej" som en vanlig människa?

När jag träffar min farfar tex så inleder jag inte med att fråga "vad gör du?" Utan jag säger "hej, hur är det med dig?"

Folk som säger " vad gör du " speciellt väldigt ofta och lite lite nedsättande ton. Det är ju lätt att få känslan att dom tänker " vad pysslar han med i livet typ" Även om dom tycker det kan man ju säga " hur är läget, kul att se dig osv"

Släktingar som stirrar på en som man är nån jävla seriemördare när allt man gör är jobbar, tar det lugnt och inte gör en fluga förnär.

Är väl mer om man befinner sig i samma hem hela tiden kanske.

bra situationsbeskrivning!

problemet grundar sej i att ni inte har en naturlig vana att reda ut såna här småsaker

du har valet att, antingen stå ut med att dom säger så och vänja dej vid att skaka av dej känslan av bakomliggnade mening, eller at fråga dom vad dom menar när dom säger så etc
red ut det hela

det värsta är högst troligt att fortsätta att känna sej frustrerad men inte göra något
sånt kan eskalera, många familjemedlemmar har blivit ovänner permanent för att dom låtit sånt här gro och gro utan att göra någonting åt det

Prova att närma Dig problemet med humor; "Jag tänkte gå på toaletten och bajsa om det går för sig...?", Eller när Du kommer in i rummet "Tja, just nu går jag precis genom dörren in i rummet och tänkte sätta mig en stund på den där stolen. Är det okey...? " Om det nu alltså inte är så att frågan är "Vad GÖÖÖR du?!?!" - för då är det ett lite annat läge ju...

Många förstår inte vad som händer omkring dem.

De förstår inte andras handlingar och intentioner.

De lyssnar på Main Steam Media och blir marinerade och får upp Ångan och Ångesten.

De är rädda för att du skall ha blivit en rasse lr högestremist lr missogyn incel som vill ha ihjäl dem, för det har de minsann hört händer hela tiden.

De känner sig som vore de i en galnings våld när de ser din blick. Innebörden av deras fråga är "Vad tänker du taga dig till..?"

Det är en fruktans tid vi lever i där familje medlem ställs emot blods anhörig.

Prova med att se dina nära djupt i ögonen när de frågar vad du gör och säga: -Jag vill att du skall toppa mig.

Öppna, för ett försök till dialåg.


Läs seriealbumen med poet hr Gun ar Lund vists karaktär Klas Katt som tröst. När Klas frågar varför världen är full av idioter och blir spörjd "Vad menar du..?" då inser du spridningen av problematiken.