Blir ni mindre arga med åren?

Frågan finns i rubriken.

Jag brukade vara arg på allt och alla under tonåren. Men nu, när jag är trettio känner jag mig mer och mer som en kastrerad gubbe för varje dag som går.

Jag vill att mycket ska förändras, men jag har drabbats av tron att jag inte kan påverka världen med mina begränsade förmågor.

Jag försöker att vara trevlig, jag går till jobbet, begår inga brott (nåväl kör väl för fort ibland), jag röstar när det är dags, men jag tror inte att jag kan göra något betydelsefullt åt världsläget (jag är helt enkelt inte tillräckligt intelligent).

Därför har jag blivit någon slags mjäkig ofrivillig buddhist.

Jag förvånas inte över problem i samhället, intellektuellt accepterar jag dem inte, men känslomässigt känner jag att ”klart att människor går runt och är kriminella och förstör” (eller att "människor skräpar ner eller våldtar" eller vad som helst), utan att det gör mig arg längre, det bottnar väl i att jag ändå är inkapabel att göra något åt det.

Jag är en trött man med bra blodtryck, men det är ju ingen tröst, det är bara patetiskt.

Jag upprepar den stereotypa frågeställningen: blir just du mindre arg med åren som går?

Det sägs väl att man blir det, med mindre testosteron, osv?

Redigering:

Vad ska man göra för att bli mer engagerad igen?

Spelar det ens någon roll om man blir det?

Låter som en väldigt klok insikt. Det är inte patetiskt, det är realistiskt.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." - Reinhold Niebuhr

Mindre arg och mer blödig...

Just det, jag tänkte att ilska är en bra drivkraft för att få något gjort, men egentligen kanske det är bättre att vara lite "frånkopplad" och rationell för att uppnå resultat.

Jag kan dock inte komma ifrån mitt romantiserade av ilskan, den känns så ren och frisk på något sätt. Det kanske hade varit bra att kombinera rationalitet med lite ilska? Om det nu går.

Jag känner igen mig i det. Känner oftare sorg och uppgivenhet nu än tidigare.

Känslan av adrenalin som pumpar i hela kroppen är en berusande känsla. För mycket ilska kommer däremot ruinera din hälsa och förkorta din totala livstid. Den kemiska cocktailen som utsöndras tar väldigt hårt på kroppen.

Du blandar driv med ilska. Du kan vara motiverad utan ilska. Förstår varför du romantiserar ilska om du är apatisk till allt utan den känslan.

Nej, jag blir bara mer och mer arg med åren. Svenskarna är ett kriminellt pack och jag vet flera kvinnomisshandlare i min omgivning som jag gallskriker åt så fort jag får se dem.

Människor som utnyttjar och skadar andra ska man skrika åt. Jävla as!

Intressant!

Varifrån kommer ett sunt driv?

För mig räcker det nog aldrig med intellektuell övertygelse, jag behöver en särskild emotion för att skrida till verket.

Jag pratar nog bara om mig själv nu, men någon form av ilska finns ofta inblandad för att jag ska få något gjort.

Om jag tänker "oj, där ligger det dammråttor under sängen", kan jag känna mig likgiltig inför den observationen vissa dagar. Jag kanske är lite trött, jag kanske tänker att "det är ingen fara, jag är ingen allergiker".

Om jag däremot har det nämnda drivet kommer det nog ofta från ett ilsket håll i mitt fall. "Klart att det är dags att leta rätt på dammsugaren, det här ser ju förj*vligt ut".

Jag har uppriktigt sagt aldrig lärt mig att agera i den typen av problemlösningskrävande situationer utan att det finns lite ilska inblandat.

Men jag blir som sagt oftare likgiltig inför de viktiga problemen som jag inte tror att jag kan påverka ändå.

Jag tycker att det låter friskt faktiskt. Varför tror du att du blir argare?

Vet inte om det finns något sådant driv. Driv härstammar ifrån behov du saknar kontroll över. Det jag däremot kan säga med säkerhet är att överdriven och okontrollerad ilska inte är hälsosamt. Det är direkt korrelerat till högt blodtryck, hjärtproblem, hudåkommor, inflammationer etc.


Tror inte det där är så farligt.

Eftersom vi är på Flashback kan vi ta invandringskritiker som exempel. Ser många användare som dag ut och dag in spammar inlägg/trådar om invandrare/invandringspolitik. Vi ser hur detta ämne driver dessa användare till ren galenskap i realtid. Helt besatta till den nivå att det förvandlats från ett politiskt intresse -> samhällskritik -> mental ohälsa. Invandring är beroende av alldeles för många faktor för att EN obetydlig person på ett obskyrt forum ska kunna göra skillnad. Den ilskan och stressen som riktas mot den besattheten kommer utan tvekan skära bort ett antal år från deras livstid.

Det är väl klart att man känner ett driv att ställa saker i ordning och reda om det går utför alldeles för mycket men om du saknar kontroll genom direkt handling och siktar mot stjärnorna kanske det är dags att komma ner på jorden igen. Ilska är en bubbla som måste spricka någon gång, det finns bara så mycket den bubblan kan hålla innan det går ut på din mentala hälsa. Den som har ett balanserat liv mår bäst. Den som går till extrema nivåer oavsett mål kommer lida.

Är inte det en snäv definition, att drivet uppstår när man upplever att man saknar kontroll?

Jag kan föreställa mig många exempel när din formulering stämmer bra, men vissa tycks ha ett driv att skulptera utan att det finns några allvarliga begränsningar för dem att göra det.


Jag förstår din tankegång, men tror du inte att det finns en terapeutisk effekt för många att skriva av sig lite, snarare än att bära på frustration?

Det jag menar är att många inte når psykisk ohälsa genom att skriva om invandringsproblem (som exempel), utan kanske rent av undviker den.

Sen förstår jag din poäng om besatthet, där tror jag att du har helt rätt.

(Det var kanske inte särskilt konstruktivt av mig att ge en synpunkt på det enskilda exemplet).


Bra sagt. För mig var det en utmanande läsning till viss del, men det var ju vad jag hoppades uppleva med tråden. Jag ska låta det sjunka in, ge det en funderare.

Tror du missuppfattade min mening eller så var jag inte tydlig nog i min formulering. Menade att du har mänskliga behov (som du saknar kontroll över, de bara finns där det är inte upp till dig om behoven är igång eller inte) som måste uppfyllas.

Den som är hungrig vill äta, den som är sömnig vill sova och den som är kåt vill knulla. Väldigt grundläggande behov som skapar ett driv du saknar kontroll över. Hunger, trötthet och kåthet som grund är inte ett driv som härstammar ur ilska men ändå finns de där även för dig.


Jo utan tvekan, om det händer till och från. Om du skriver om exakt samma ämne varje dag (ur ett "nytt" angreppsvinkel) så tänker du på ämnet varje dag också, det går hand i hand. Vad ger det för mervärde i livskvalité om du är extremt frustrerad över något du saknar kontroll över?

Ungefär så resonerar jag kring driv i relation till kontroll.