Varför är vi direkt rädda för handikappade?

Så är det för mig iallafall. Kanske för att de verkar ha en benägenhet att vara utåtagerande och opålitliga. Du vet de där som är mycket handikappade även mentalt, åker färdtjänstbuss och behöver ledsagare.
Jag tror att folk är rädda för dem. Är inte du det?

Är inte rädd för dem, fast en del är jävligt dryga i sitt sätt att vara.

Frågan är hur de egentligen hanterar sitt handikapp. De verkar själva vara ”smygrasister” mot funktionsdugliga.
Har du aldrig FÅTT onda ögat från en funktionsnedsatt.

Folk är ju rädda för det som är udda och det de inte förstår. Har jobbat i den branschen i mer än 10 år. 90% är harmlösa och skulle ”aldrig” skada någon okänd.

Men visst finns det de som är kapabla till att attackera okända. Men de flesta ”skriker” mest och är provocerande. Men som sagt minoritet.

handikappsfobi är inte ovanligt. Det handlar nog till 99% om okunskap. Inte förrän jag fick upp en flamma med en person som hade CP-skada så visste jag inte om att CP-skada var ett fysiskt handikapp som inte påverkade psyket alls.

Att tro att "onda ögat" från en funktionshindrad skulle bero på annat än avund eller irritation är nog naivt.

Det kanske beror på att man inte vet hur såna människor fungerar och vissa har ett utseende som en del kan uppleva som läskigt.

Som du säger, de är helt oberäkneliga.

Jag vet en lärare som skulle hjälpa en elev med div nedsatta funktioner och h*n fick ett ordentligt bett i handen helt som en blixt från klar himmel.

För de som inte känner till problematiken och ser ”varningstecken ” kan det vara en blixt från klar himmel. Har man jobbat med någon så kanske det är flera signaler som skickats ut innan utfallet kommer

*rycker på axlarna* Du säger det, ja.
Jag vet inte andra detaljer än att läraren försökte hjälpa personen. Om de med liknande handikapp, t ex svår autism, mongoloidism och allt vad de heter agerar så, så borde de komma med varningstext var de än rör sig.

Jesus var inte rädd för att ta i handikappade och det ska inte vi vara heller.

Svaret på frågan om jag är rädd för dem, svaret är nej men det beror på att jag på min fritid i omgångar jobbat med handikappade ungdommar.
Sen kan jag förstå att man blir rädd för saker man inte känner igen eller förstår, det är ett naturligt betteende.
Men i de flesta fall behöver man inte alls vara rädd, men givetvis kan det bli farligt/obehagligt om en person hamnar i vissa situationer.
Som en anekdot, träffade på en av de ungdommarna jag tidigare jobbat med på krogen: Då var han 25 men var intelektuellt ungeför att jämställa med en 6-7 åring. Blev lite stökigt så jag fick gå i mellan honom och vakterna.
De blev lite förvånade när den 190 cm 100 kg killen blev snäll som ett lamm och betedde sig som ett barn när han träffade på någon han kände igen.
Så Man skall inte vara rädd men det kan uppstå situationer om vissa personer hamnar i fel miljö.

Har man inte erfarenhet att den sortens människor så vet man ju inte hur man ska bete sig och ingen vill hamna i en situation man inte behärskar. En del handikappade verkar dessutom faktiskt tycka det är roligt att besvära och vara jobbiga just för att de kommer undan med det, är ju en sorts "makt" de har i den sortens situation. Men värst är enda den typen som ser ganska normal ut men har interlektuella nedsättningar, eller vad det kallas i dag, de kommer ofta undan med enormt mycket jäkelskap som landat vanligt folk i fängelse, kan terra folk i åratal, stjäla, misshandla och får oftast inte mer än villkorligt och terapi. Tyvärr finns ju föreställningen att alla handikappade är änglar och helgon, fantastiska människor som höjt sig över sina begränsningar och tuffa omständigheter. Visst, den sorten finns också, men det finns också dem som är allt annat än änglar.