Ställ era random astronomifrågor

Har man liknande kriterier vad beträffar stjärnor? Tycker mig då och då läsa att stjärnan y är egentligen en dubbelstjärna. T e x händer det att centralsolen är en jättestjärna som har en dvärgstjärna i omlopp, och gravitationscentrum ligger inne i jättestjärnan?

Det som definierar en stjärna är om den har tillräcklig massa och täthet för att starta en kärnreaktion. Alla himlakroppar som avger ljus på grund av det är stjärnor. Sedan finns det förstås gränsfall som bruna dvärgar, som kan underhålla fusion av deuterium med inte vanligt väte.

Så någon distinktion mellan "månar" och "planeter" finns inte när vi talar om stjärnor. Alla system med två eller flera stjärnor är dubbelstjärnor (eller trippelstjärnor etc) oavsett hur stora de är och hur nära de roterar kring varandra.

Tack för svar!

Vi har definitionerna dvärgstjärnor och jättestjärnor men de har med de enskilda stjärnornas egenskaper att göra, inte om de är i dubbelsystem eller inte. Solen är t.ex en gul dvärgstjärna G2V enligt Morgan-Keenans klassificationssystem. G ger stjärnans spektralklass, 2 är en slags decimal där 0 innebär en större stjärna och 9 mindre. V visar var i sin livstid stjärnan befinner sig. V är den mest stabila perioden, huvudserien.
Alfa Centauri består av 2 stjärnor, Alfa Centauri A och Alfa Centauri B. Alfa Centauri A är så gott som identisk med solen, en G2V stjärna, men har ingen benämning utöver det förutom ett "A" som indikerar att den är den mest ljusstarka av de 2 stjärnorna.

Och sedan har vi ju lilla Proxima Centauri som snurrar kring Alfa Centauri AB med en omloppstid på 550 000 år. Vilket kanske kommer närmare frågan om en liten stjärna som roterar kring en mycket större stjärna.

Bakom min fråga fanns en fundering kring en skrift jag råkade på för ca 25 år sedan: Klimat 2000 : en framtidsstudie, författad av Göran Windelius. Denne person, en icke astronom, menade på att solsystemets gravitationscentrum låg utanför solen, och att vid de tillfällen de flesta massiva planeterna var samlade 'i linje' på en sida av solen, så var solen tvungen att bege sig längre ut från gemensamma gravitationscentrumet för att s a s balansera. Denna förflyttning orsakade förändringar inne i solens förbränning, som i sin tur orsakade att solens utstrålning blev annorlunda kvalitativt, vilken i sin tur orsakade att stora vädersystem på jorden påverkades vilket kunde resultera i istider eller inte.

Han kom b l a med en förutsägelse om att vi stod inför en istid i början av 2000talet.

Kollade det i litteraturen om solsystemets gravitationscentrum: det befinner sig hela tiden inne i solen.

Någon istid har inte infunnit sig.

Windelius är inte livet, så han kan inte förklara sig.

Men jag har för mig att jag läst att det förekommer att dubbelstjärnor roterar så nära varandra att de sliter materia ur varandra.
Vilket borde göra 'rymdvädret' mellan dessa två stjärnor en aning 'stormigt' :-)

Solen befinner sig i fritt fall så den skulle inte påverkas av någon sådan förflyttning. Tidvattenkrafter kan ha betydelse genom att deformera en kropp, men sådana avtar som r^3 så de blir väldigt svaga när solen påverkas av Jupiter och Saturnus.

Solen och alla planeter rör sig i fritt fall i sina respektive banor, vilket för kropparnas inre fysik är likvärdigt med att sväva fritt i en rymd utan gravitation från andra kroppar. Det är därför astronauter på t ex ISS upplever tyngdlöshet i dess bana i fritt fall runt jorden. Var hela systemets gravitationscentrum ligger spelar ingen roll.

Sant. Och detta har att göra med tidvattenkrafter, som förklaras av att en kropps gravitation drar mer i den närmaste sidan på en annan kropp än på den bortre. Detta kan vi tycka ger rätt tydliga effekter på jorden, men sett till hela planetens radie på över 6000 km är ju någon meter tidvatten ingenting. Men för t ex stjärnor som ligger tillräckligt nära varandra, kan det få den effekt du skriver. Styrkan på denna effekt avtar snabbare med avståndet än vad tyngdkraften gör, 1/r³ jmf m 1/r², det är därför som kropparna måste vara nära varandra för att det ska spela någon roll.

--
Pucktvåa..
Haft jobbmöte o grejer sen jag började skriva.

Det är fortfarande inversa kvadratlagen men vilken blir kubisk tillsammans med det linjära förhållandet L/r. Diametern/avståndet.
Det beror inte alls på att en himlakropp drar mer i den närmre sidan än den bortre. Man är som sagt var i fritt fall i omloppsbana och gravitationen är i balans med centrifugalkraften.
Vad det beror på är istället att punkterna på sidorna, tvärgående mot radien, allt mer riktas inåt radien mot gravitationscentrum. Så punkten närmast en himlakropp dras rakt mot himlakroppen, liksom den bortre, bägge i balans med centrifugalkraften. Punkterna på sidan däremot dras mer och mer in mot radien, men också i balans med centrifugalkraften, men balansen med centrifugalkraften är balanserad i en vinkel, så skillnaden mellan denna vinkel och balansen längs radien innebär ett tryck in från sidorna, som då komprimerar den bevarade volymen så att den istället trycks ut längs radien, från tvärgående sidor. Inte dras ut.

Finns det någonting, någonting alls, du någonsin får rätt?

Säg att solen har radie r och den påverkas av en planet på avstånd R mellan solen och planetens tyngdpunkt. Den närmaste punkten på solen har då ett avstånd på (R-r) medan den mest avlägsna har avståndet (R+r). Eftersom avståndet är olika attraheras de med olika kraft. Skillnaden leder till att solen deformeras en aning.
Den effekten finns förvisso också, men du kan ta ett tunt snöre och det kommer ändå sträckas ut av tidvattenkraften.

Det mesta. Allt du tror att jag har fel med har jag rätt i. Även detta såklart, som alltid.
Nej, du har som vanligt fel. Det fungerar inte så.
Här är en video från PBS Spacetime som förklarar det för dig:
https://youtu.be/pwChk4S99i4
Ska vi gå igenom Einsteins fältekvationer? Kanske kolla upp matriselementen i Weyltensorn också?

Nope, ett tunt snöre kommer inte sträckas ut av kompressionen från sidorna.
Så kallad spagettifiering fungerar inte så, trots den allmänna uppfattningen.
Du har fel.

Jag kom till 4:00 där det vart uppenbart fel. Han försökte få det till att man skulle få tidvatten i sjöar om det var den direkta attraktionen som gav tidvatten, men hur skulle det gå till när sjön och omgivande mark lyfts lika mycket? (Något han f.ö. själv noterar längre fram i videon)

I grunden tror jag problemet är att han försöker förklara tidvattnet, hur en tunn vattenhinna på jorden dynamiskt rör sig i förhållande till hela jordens deformation, och det är ett betydligt mer komplicerat problem än att bara räkna på hur en homogen kropp påverkas. Det vi ser är ju inte hur jorden deformeras utan skillnaden mellan jordens och havens rörelse.

Jag ritade snabbt en figur och fick det till att tidvattenkraften på en linje mot månen bör vara dubbelt så stor som den komprimerande kraften vinkelrät mot månen. Nerdnerd kan säkert korrigera mig här om jag fick det fel.
Varför blanda in relativitetsteorin? Inte ens din video gör det, vilket han förklarar direkt i början.
Det var precis det som var min poäng. Det sträcks ut pga att ändarna befinner sig olika långt bort från kroppen det dras mot.