Ursprungligen postat av
MrEGrey
Det talas förbi varandra en hel del i denna tråd.
För mig var det så att en kvinna såg det som fanns i mig och som jag omedvetet vetat om men aldrig släppt upp till ytan. Hon tyckte att hon kunde se det på mig, hur jag såg på henne, hur jag förde mig, hur jag sade saker och ting. Jag släppte sedan så snabbt och enkelt fram denna aspekt av mig själv. Det föll sig så naturligt. Jag förstod fort att jag hållit detta inom mig, dolt för till och med mig själv. Hon skapade inte detta, men hon väckte till liv det som legat där, slumrande, vilande och som ibland oroligt rört sig inom mig men jag alltid tryckt tillbaka av fasa för att för mig själv erkänna att jag är så som jag är. Så, ja, jag kan förstå var Rosenkvartz kommer ifrån om vi talar att väcka något som finns där hos någon. Men det kan inte väckas hos den där det inte finns och det kan inte sammanblandas med att forma någon till att bli dominant. Vår läggning är sådan att den inte låter sig formas, på gott och på ont.
Detta är dock, åter, något annat än bara sexuellt. Det går djupare än bara väldigt bra sex, vilket är en nödvändig med inte tillräcklig del av det hela.
Det är inte heller en roll jag spelar. Det är en aspekt av min person, av mitt varande. Jag är i den stunden den personen. Grym, omild, hård, maktfullkomlig. Just på samma vis som hon, där och då, är helt och hållet min, helt utlämnad till mig i trygg otrygghet och är därigenom fullkomnad i just denna aspekt av hennes person. Det är en lek där vi släpper dessa aspekter av våra jag fria, men det är inte ”bara en lek” utan en mycket allvarlig och uppriktig lek.
Det är svårt att beskriva men när jag försökt så har jag kommit att tänka på Schillerska idéer om lekdriften som smälter samman och transcenderar människans andra två grundläggande drifter, stoffdriften (som rör det sinnliga, dvs fysiska) och formdriften (som rör tanken och intellektet). Det är så, menar Schiller, vi tar till oss andra människors natur, gör deras känslor till våra, skapar vår värld och gör oss till fullständiga människor (och sättet att bli goda människor i Schillersk/Kantiansk mening). Jag är inte helt säker på att det är just denna situation, när jag har en dam som med uppdragen kjol och neddragna trosor som ligger och sprattlar över mitt knä samtidigt som jag smiskar hennes bak röd, som Schiller tänkte på… Det fångar dock mina tankar, känslor och medvetande kring saken på ett ganska träffsäkert vis. En känsla av fullkomnad närvaro i stunden och i mig själv, där jag kan läsa hennes varje känsla och känna hur hon vilar tryggt i sin utsatthet och i omsorgen i min grymhet.
Det går djupare än lite smisk och hårdragande under sexet och långt bortom den fogliga pseudodominanten i Fifty Shades of Grey som den kvinnliga protagonisten till slut gör till sin lilla spratteldocka och plockar med från porslinsskåpet för lite försiktigt smisk när hon bestämmer att honungar lust därtill. Men det innebär inte, i mitt fall, någon drift eller önskan att hon skall vara mig undergiven, foglig, följsam i vardagen. Det skulle inte ge mig något. Jag vill böja hennes vilja efter min och om hon är mig foglig i allt så skulle det kännas som något avslaget. Åt var och en sitt och jag har inget att säga om den som finner sig lycklig i 24/7-liv men det är inte min kopp te. Ännu mindre skulle jag ha intresset av eller driften att förnedra henne i vardagen, ens på lek. Det är inte i min natur, det är rent av motsatt min natur. Min härsklystnad och lätt sadistiska grymma ådra finns bara där, i den allvarliga och uppriktiga leken, disciplinerad, kontrollerad, avvägd.