Vad är egentligen bra skådespeleri?

Desto mer jag ser film alternativt läser eller lyssnar på folks åsikter blir jag mindre och mindre säker på vad bra skådespeleri verkligen är.

Idag är termen "underskattad" något som slängs kring på allt och alla. På samma sätt tycker jag "Han spelar bara sig själv" alternativt "hon kan inte agera" blivit. Har sett det kring alla möjliga skådespelare.

Vad är då bra skådespeleri? Säg att en person hittat sin typ av karaktär och blir älskad för den typen av karaktärer. Är det det en form av bra skådespeleri? Vem säger att den personen är likadan i verkliga livet som den i rollerna? Varför skulle det inte vara bra skådespeleri?

Måste en skådespelare vara en "Kameleont" för att anses vara en bra skådespelare?

Ordet är ert!

Stanislavski menade att en duktig skådespelare hela tiden arbetar för att förändra sig utifrån tidigare arbete gällande dialekt, röst, kroppsspråk, hållning, mimik, samt små detaljer; att smacka när man äter, ticks, eller liknande. Exempel på bra skådespel enligt Stanislavskis definition är Philip Seymour Hoffman, Daniel Day-Lewis och Gary Oldman.

Sedan finns det skådespelare som har en naturlig utstrålning och kan upplevas som stundvis autentiska i sin roll, men ändå mest upplevs spela sig själva i olika situationer; Tom Cruise i Rain Man och Jerry Maguire, Denzel Washington i de flesta roller, George Clooney, även Jack Nicholson (i vissa roller).

Eftersom du uttryckligen frågade om definitionen av bra skådespel handlar det ju faktiskt om skådespel, och inte att, av publiken, upplevas som intressant bara för att personen har ett bra ansikte, vacker röst eller är karismatisk. Det är inte skådespel utan medfödda egenskaper.

Kort svar:
de måste ha förmågan att kunna kliva in i en roll på ett så trovärdigt sätt att man som tittare aldrig ens reflekterar över att det är skådespel.

Det finns många som kan "spela" en annan person hyfsat men ett fåtal som "blir" den personen på duken.

Vad jag upplevt så har det under åren skiftat mycket vad som är bra skådespeleri enligt t.ex. juryn i Oscarsgalan, för länge sen räckte det oftast med att rollerna innebar att ens karaktär hade ett par trovärdiga raseriutbrott. På senare tid är det populärare med den typen av skådespelare som har talang för att bli som en annan person i varje roll, som t.ex. Gary Oldman, Joaquin Phoenix. Det är imponerande för publiken dels för att de ser en annan person än skådespelaren, och att uppoffringen som vissa skådespelare gör för en roll skapar patos.

Sen finns det skådespelare som Nicholas Cage och Arnold Schwarzenegger som i första hand är populära för att de har en karisma, ikoniska konstnärliga uttryck och är bra underhållare, inte för sitt trovärdiga skådespeleri. De kan vara mångas favoritskådespelare och kallas "bra skådespelare" trots att de egentligen inte skådespelar bra.

Edit: Sistnämnda gruppen vinner nog färre oscars än den första den senaste tiden.

Utöver att bra skådespelare ska kunna karaktärisera roller som inte alls är som de själva i verkligheten ska de kunna utveckla och hitta på karaktärer själva utan hjälp från ex. regissören.

Gary Oldman, Daniel Day-Lewis och Leonardo DiCaprio är väl typexemplen man tänker på när det gäller såna saker men det finns en del andra också. I "Office Space" så är det två karaktärer som de utvecklade själva tror jag utifrån seriefigurer som Mike Judge hade gjort, den ena Gary Coles "Lumbergh" och Stephen Roots "Milton", bägge helt spektakulärt komiska.

Komiker är ofta mycket bättre skådisar än traditionella skådisar som Robert De Niro och dylika (jämför ex. med Steve Carell i "Vice").

Jag tycker visserlige inte Carell är ens i närheten av den kaliber av skådis som De Niro är men jag håller med dig helt och hållet om poängen. Carrey är ju ett annat exemple på en Komiker som visat extrem "range" när det behövts.

HÅller även me om exemplerna du gav med Oldman, Day-Lewis och DiCaprio.



För mig är en bra skådis någon som är otroligt jämn in sin insats över längre tid, kan dansa över flera genrer utan problem samt att de kan bli enorma mega super duper stjärnor som folk går för att se för att "dem är dem" så att säga, men samtidigt ska man inte bli distraherad av att det är den stjärnan när man väl tittar.

D.v.s om man går och glor på en rulle för man älskar Pacino men endå inte sitter och tänker "fan Pacino är grym" under rullens gång utan man är helt övertygad och följsam av karaktären trots den otroliga auran av skådisen.


Med risk att låta elitisk måste jag dock säga, att man måste nog visa sig på en hög nivå inom seriösare filmer/serier inom Drama/Seriösa Biografier för att jag ska personligen verkligen hålla dem högt. Inte endast, men en skådespelare som är grym inom t.e.x Action/Fantasy kommer aldrig vara lika imponerande som en grym skådis inom drama etc.
Det är en omatchad skill att kunna förmedla verkliga väldigt seriösa stories och karaktärer som t.e.x American History X eller något imo.

Intressant tråd!


Och bra inlägg!

Med röst innefattas väl även rytmen, det vill säga hur repliker sägs? Det är behagligt att lyssna på hur Philip Seymour Hoffman, Daniel Day-Lewis och Gary Oldman pratar i de filmer de medverkat i.

Men, utan att ha konkret exempel från filmer ovannämnda herrar medverkat i; hur autentiska kan man säga att filmdialoger med "skön" rytm är?
Och här blir allt ganska subjektivt. För bara för att jag anser att folk pratar mer tråkigt eller mer enformigt i verkligheten, betyder det inte:
1. Att jag har rätt. Det finns kanske tydliga "filmiska" rytmer i vardagliga samtal jag inte tänker på. Och 2. Jag har haft min begränsade erfarenhet av kontakt med människor.

Att spela lågmälda roller i dramafilmer kan säkert skådespelare komma undan med mer "vanlig" rytm (exempelvis Casey Affleck i Manchester by the Sea) Men när huvudrollen ska vara en extrovert skitstövel som Al Pacino i Scarface anses han spela över. Men varför? Om jag hade träffat några superjävliga maffiatyper som liknade Tony Montana, innan Scarface släpptes, hade jag säkert uppskattat Pacinos rollpresentation mer.

Även om jag aldrig varit i närheten av den misär som Manchester by the Sea kretsar kring är det lättare att förhålla sig till en story som den, som handlar mer om vanligt folk.

Sen kanske bra skådespeleri inte behöver vara synonymt med autenticitet?
På teaterscener kan vi bli rörda av goda rollpresentationer men, av förklarliga skäl, måste de ju artikulera och prata i ett tonläge man inte gör utanför scenen. Och, kanske är det lite så I filmvärlden med? Stanislavski var väl en scenens man.

Som sagt, intressant tråd. Och jag vet inte. Men är nyfiken på fler synpunkter i tråden.

Ett okänt exempel på mycket bra skådespeleri är Andy Robinson, scorpio i Dirty Harry,en av de absolut bästa psykopat roller genom tiderna. Killen blev till och med attackerad efter filmen, då hans insats var så trovärdig att folk trodde han var ond på riktigt.

Sedan har vi JK simmons i Whiplash, och Jim carrey i the Truman Show, riktigt bra skådespeleri, och båda filmer får toppbetyg av mig.

Utmärkt skådespeleri:

Billy Bob Thorton i Sling Blade


Uselt skådespeleri:

Mel Gibson i Mad Max, speciellt i första filmen.

Om man ska sammanfatta med ett ord: Trovärdighet.

Och nu är Gibson en av dom största och Billy Bob nästan bortglömd.

Som någon sa här ovan. Trovärdighet.

Att skådespelarens uttryck (kroppsspråk, rörelsemönster, stil, språk etc.) passar med den roll de ska sälja in till oss.


Det kan vara bra skådespel att bara ha en liknande typ av roll om man gör det trovärdigt i de filmer man är med i. Men det är få som klarar av det utan att ett känns som samma person om och om igen.
Det är dock inget varierat skådespeleri men visst kan det ändå vara bra.