Citat:
Ursprungligen postat av
nbsp
På det här skärmklippet
https://ibb.co/5BVd1Rj
från vesselfinder.com är farleden ca 130 m bred, av någon anledning är det smalare just här än i övrigt.
Det var precis före
https://ibb.co/ynnn3GZ
som Ever Given gick på grund. När det begav sig såg jag en plott på hur hon seglat, hon närmast slickade västra sidan av kanalen, där borde kunna ha uppstått bankeffekt. Gick hon så nära som plotten visade är det en smal ränna på 400 m som vattnet ska pressas igenom.
Efter det öppnats igen har de få jag sett på vesselfinder snarast slickat farledslinjen på östsidan. Alltså hållit sig så mycket de kan i mitten av hela kanalens vattenyta.
Hmm, det står på klippet du länkade 0,071 nautiska mil från kanten till mittfåran. Den märkta sträckan alltså. Det är 0,071 x 1852 = 131,5 meter. Det betyder alltså att hela bredden är 2 x 131,5 meter = 263 meter. EVER GIVENs skrov upptar alltså bara 22,4 % av kanalens bredd. Det är för llite för att hon ska känna av någon bankeffekt. Hon har för gott om plats för att en bankeffekt inte ska kunna uppstå. Men det underliga i det här är ju det att bankeffekten kan bli stor ändå eftersom det är så stor yta på fartygets skrovsida. Den är hela 15,6 * 400 = 6240 kvadratmeter, hela 62 % av en hel hektar, 10 000 kvm.
Givet den stora ytan så behövs det inte mycket i tryckskillnad (bankeffekt) för att den sammanlagda kraften ska bli mycket stor. Jämför tex ett cirkustält som är ett hektar stort och tänka er vilka stora totala krafter som tälten utsätts vid även svag vind.
Likadant med tex riktigt stora tak att de har en mycket stor segeleffekt som kan göra dem mycket farliga om de slits loss.
Det gjorde också de stora fullriggarna lättseglade(*) segelfartygen, även i mycket svag vind eftersom de hade så stor total segelyta att sätta upp.
Bankeffekt kallas också venturieffekt när det gäller rörledningar. Och så snart vatten strömmar genom en smal passage så blir det en sugeffekt, ett tryckfall. Om den verkar utefter ett långt rör eller stor yta så kan den sammanlagda kraften bli ganska stor.
Jag ser samma mått på Marinetraffic.com att 260 meter kan stämma. Dess allra smalaste sektion är väl cirka 200 meter, enligt Wikipedia. Men dessa 200 meter menar de kanske rännan med fullt djup, vilket är 24 meter på sina håll.
Kanske blir det fortfarande en olöst gåta att hon kunde ränna in i kanten så hårt. Men själva beteendet ser ut som en bankeffekt. Men har för mig att det är i regel aktern som först dras in mot kanalsidan, därpå så svänger fören ut.
Om hon skulle segla tätt mot västra kanalkanten i norrgående riktning och styra babord (åt vänster) med fören, så "sugs" fören in mera än vad man gav för roderutslag. Det har också viss betydelse att rodret är så litet, att det känns som att man har sämre manöverförmåga med så pass litet roder.
Så det kan ha varit så att de märkte att hon gick för nära kanalkanten och kände att fören "sögs in" mot kanten. Därpå gjorde de roderutslag åt styrbord men tog i för mycket, och då kilade hon iväg som en bil utan ratt, och rände rakt in i kanten.
Den sk bankeffekten, venturieffekten, finns också tex i järnvägstunnlar, även om den inte är så uppmärkssammad. Det finns exempel där godståg som körts för fort har blivit av med sina presenningar, eller dörrarna på godsvagnarna.
De slits loss av "suget".
Eller tex att passagerarvagnar blivit av med fönsterrutorna om tunneln är för smal, tåget går för fort och "suget" för stort.
Om man åker i en järnvägsvagn så ska man vara försiktig när man öppnar fönstret, befinner sig tåget tex i en tunnel så blir man av med kepsen direkt.
Det skulle dock stämma bättre med en hastig gir på rodret åt styrbord direkt från början.
Har ingen aning om konstruktörerna har räknat på hennes manövrerbarhet med tanke på det lilla rodret hon har.
Det blir lite grand som att balansera en tallrik på ett kvastskaft.Ju längre kvastskaftet är desto svårare att balansera det.
Fler fartyg har fått kritik för alltför svag roderverkan att det blir problematiskt att ens göra en jämn gir, att tex följa flodkrökar och liknande.
Att bygga ett större roder eller tex dubbla/trippla roder kostar betydligt mer och anses ju bara vara "dödvikt" när det gäller lastfartyg, eftersom man vill lasta så mycket gods som möjligt.
En löjlig kompromiss tycker jag själv. Vill man ha största möjliga lastförmåga så kan man ju strunta i att sätta in roder och motor eller göra dem så små som möjligt. Men då har man bara en motoriserad pråm kvar, en pråm med en liten aktersnurra på. Som knappt går att styra alls.
Enligt den här tabellen:
https://www.damenshiprepair.com/en/drydocks
Så är det
Verolme Rotterdam drydock 7 405 meter längd 90 meters bredd som gäller.
Där får hon plats, men om det ligger ett fartyg där redan så får hon ju vänta.
Jag fattar det som att plåten är tillknycklad i fören, och de får nog beställa en likadan plåtbit att laga med.
Ungefär som att köpa en ny motorhuv eller baklucka till bilen.
Historiskt sett så är det intressant att veta att hade vi inte haft WW2 så hade det nog tagit längre tid att bygga sådana här jättar. Före WW2 så nitades fartygsplåtarna ihop. Det passade bra med dåtidens metoder, att använda nitning för att hålla ihop skrovet. Och hade att göra med att i regel så valsades plåtarna var för sig.
Vid svetsning så valsade man ut större plåtsjok och skar ut de bitar man ville ha.
Men WW2 innebar att man tvunget fick hitta på nya metoder att bygga fartyg av mycket snabbare. Och de nya sk Liberty-skeppen i USA blev standardmetoden att bygga fartyg med. Liberty-skeppen var bara avsedda att användas kort tid, eftersom man gissade att de skulle bli sänkta fort under kriget. Man svetsade istället ihop fartyget istället för att nita ihop det. På det viset kunde man lätta på vikten bland annat, just på grund av att man inte behövde sätta lika tätt med förstärkande spant utefter hela bordssidan. Plåten utgjorde den strukturella styrkan, precis som en självbärande kaross hos en bil utgör en enda strukturell komponent.
Liberty-skeppen klarade sig i många år ändå, så konstruktionen var väsentligt bättre än vad man från början hade räknat med. Nämligen att WW2 var ju ett så intensivt krig att man inte räknade med att ett fartyg skulle segla mer än några månader innan de blev sänkta av fienden.
En del av de tidiga Liberty-skeppen var dock inte stadiga nog, det sades att man till och med kunde se att skrovet vred på sig om man tittade utefter relingen. De var alltså inte tillräckligt vridstyva. Och det hände rentav att svetsfogarna var dåliga och att de sprack, en otäck upplevelse helt klart.
Liberty-tekniken att bygga fartygen i sektioner och som sedan svetsades ihop kom sedan att användas på de sk supertanker-fartygen fast i en mycket större skala. Supertankers som alltså lastade gas, olja eller bensin. De tankerfartygen som kom att byggas i nästa generation var sk dubbelskrovskonstruktioner, detta för att förhindra oljespill, efter ett otal grundstötningar med oräkneliga oljespill som blev lokala miljökatastrofer.
Den nya dubbelskrovskonstruktionen medförde lustigt nog en annan sidoeffekt att skrovet blev mycket starkare, betydligt vridstyvare och fartyget kunde byggas ännu större. Ytterligare en fördel blev att man fick lastutrymmen som inte hade instickande störande spant som var i vägen. Och en ytterligare gratis fördel var att utrymmet mellan skroven var ju i princip några extra vattentäta skott. Dessutom kunde utrymmet mellan skroven eventuellt användas för att barlasta ner fartyget till optimal vattenlinje. Trots att kritiken mot dubbelskroven var den att det gick åt mera stål så blev fartyget både starkare och hållbarare.