Citat:
Märker att du bryr dig mycket om din far och att du mår dåligt när han beter sig så här. Jag förstår dig. Finns nog få saker som är så bra på att förstöra familjer som alkohol. Samtidigt så är han förstås en vuxen person som är rättskapabel och kan fatta sina egna beslut. I och med att han supit så länge och med sådana höga doser så är det nog ytterst osannolikt att han kommer att kunna dricka med måtta. Precis som du redan är inne på så kommer det med största sannolikhet att eskalera.
Känner själv igen väldigt väl hur jag tänkte när jag haft något av mina många korta uppehåll. Kanske slutat en månad eller så, och tyckte att jag varit så duktig. Nu hade jag ju bevisat för mig själv att jag inte hade några alkoholproblem, så nu var det ju helt ok att dricka igen. Jo, tjena.......
Det faktum att jag lyckats hålla upp gjorde dessutom att det kändes helt ok att ta i ännu mer när jag började igen. Ta igen förlorad tid, liksom. Som jag har förstått det är det tänket väldigt vanligt hos alkholister i en viss fas av sitt missbruk.
Det är uppenbart att din far redan har en mängd besvärande negativa fysiska effekter av sitt missbruk (och säkert psykiska också). Jag tror trots det inte att din pappa kommer att sluta förrän han själv upptäcker att de negativa sidorna av alkoholen överväger de positiva. När man kommit tillräckligt långt i sitt missbruk blir det förstås nästan bara negativa sidor. Det enda "positiva" med att dricka blir då kanske att skakningarna temporärt upphör. Finns studier av alkoholism där just den saken anges som ett vanligt skäl till återfall.
En möjlighet är förstås att han helt enkelt väljer att köra på, och låta det gå som det går. Efter oss syndafloden, liksom. Ett på sätt och vis rationellt beslut, även om det är hemskt för de närmaste att se på. Jag tror att du ändå behöver prata med honom. Förklara hur du ser på hans drickande, hur mycket bättre du tycker att det varit när han inte druckit. Din oro för hur det ska gå för honom i framtiden om han inte lägger av. Även om han blir förbannad och inte verkar lyssna så är jag säker på att det går in. Även om det inte löser problemet just nu så kan det så ett frö som kan hjälpa till nästa gång. Trots att han kanske inte förstår det i nuläget så har han tur som har en son som bryr sig om honom. Det är inte självklart.
Känner själv igen väldigt väl hur jag tänkte när jag haft något av mina många korta uppehåll. Kanske slutat en månad eller så, och tyckte att jag varit så duktig. Nu hade jag ju bevisat för mig själv att jag inte hade några alkoholproblem, så nu var det ju helt ok att dricka igen. Jo, tjena.......
Det faktum att jag lyckats hålla upp gjorde dessutom att det kändes helt ok att ta i ännu mer när jag började igen. Ta igen förlorad tid, liksom. Som jag har förstått det är det tänket väldigt vanligt hos alkholister i en viss fas av sitt missbruk.
Det är uppenbart att din far redan har en mängd besvärande negativa fysiska effekter av sitt missbruk (och säkert psykiska också). Jag tror trots det inte att din pappa kommer att sluta förrän han själv upptäcker att de negativa sidorna av alkoholen överväger de positiva. När man kommit tillräckligt långt i sitt missbruk blir det förstås nästan bara negativa sidor. Det enda "positiva" med att dricka blir då kanske att skakningarna temporärt upphör. Finns studier av alkoholism där just den saken anges som ett vanligt skäl till återfall.
En möjlighet är förstås att han helt enkelt väljer att köra på, och låta det gå som det går. Efter oss syndafloden, liksom. Ett på sätt och vis rationellt beslut, även om det är hemskt för de närmaste att se på. Jag tror att du ändå behöver prata med honom. Förklara hur du ser på hans drickande, hur mycket bättre du tycker att det varit när han inte druckit. Din oro för hur det ska gå för honom i framtiden om han inte lägger av. Även om han blir förbannad och inte verkar lyssna så är jag säker på att det går in. Även om det inte löser problemet just nu så kan det så ett frö som kan hjälpa till nästa gång. Trots att han kanske inte förstår det i nuläget så har han tur som har en son som bryr sig om honom. Det är inte självklart.
Citat:
yep och mamma mår ju sämst, jag är bara hemma på helgenera, hon får ta det alla dagar. , och givetvis har det eskalerat nu när han har gjort allt sitt jobb runt huset. Nu sitter han därute, efter 2 flaskor prosecco och tog precis sin första "nattis" som säkert kommer bli fler, tjatar om hur bra han mår, sluddrar och har ett ansikte som en smält ljusstake. Man märker att barnbarnen skruvar på sig när han pratar med dem.
Men det finns inte ett skit man kan göra , vill han supa så varsågod. Man tröttnar på tjata liksom och han blir bara förbannad, går från noll till hundra. Men det är så han argumenterar, bli överdrivet förbannad så den han pratar med backar. Men man vill inte vara runt honom heller...
sen vet man inte, är dett en en " midsommarsup" och sen kommer han ändra beteende, eller är tillbaka på ruta 1 igen?
jaja det var ju trevliga 6 månader, nu kommer det nog gå utför snabbt, som du säger, "ta igen för förlorad tid"
__________________
Senast redigerad av carminaburana 2021-06-25 kl. 23:10.
Senast redigerad av carminaburana 2021-06-25 kl. 23:10.