Jag växte upp med en bror som är narcissist.

Som rubriken säger är jag uppväxt med en 5 år äldre bror som vid vuxen ålder fick diagnosen narcissistisk personlighetsstörning. Han har aldrig berättat det för mig, men jag fick höra det av min mor när jag var äldre och hade flyttat hemifrån sedan länge.

Som liten hade jag ett helvete med min bror, men eftersom det hörde till vardagen så förstod jag inte bättre och reflekterade inte över det. Jag trodde att det var så där det skulle vara. Första gången jag minns att jag blev medveten om att saker kanske inte stod rätt till, var då jag tog hem en ny vän. Jag tror jag hade börjat årskurs 7 och det var sommarlov. Min bror var hemma den dagen och jävlades som vanligt, men det var första gången jag såg någon utomstående reagera på hans beteende. Det var skräck jag såg och det räckte med det besöket för min vän. Vi umgicks hemma hos honom efter det.

Jag vet att vår mor hade mycket problem med honom också, men jag tror hon gjorde mycket för att hålla mig ovetandes. Jag vet inte så mycket om deras relation, trots att vi alla bodde under samma tak. Jag minns i alla fall att min bror sällan var med på resor utomlands, eller andra enklare resor under mors semesterdagar. Jag minns att han var på familjehem under vissa somrar. Min bror har alltid varit väldigt hemlighetsfull med det mesta som rör honom, så jag har aldrig riktigt fått veta hur han upplevde sin barndom eller om saker som hänt honom senare i livet.

Jag har aldrig upplevt äkta känslor från honom. Den enda gång jag såg honom gråta var under vår mors begravning. Jag är dock helt övertygad om att det var äkta. Mot mig som liten visade han dock enbart sin onda sida.

Jag är ingen expert i ämnet, även om jag levt med det vardagligen under lång tid. Vad jag har läst mig till så ska de vara ganska ego och självcentrerade. Kanske det ligger någon ytterligare diagnos bakom, för jag upplevde som sagt en mycket ond sida hos honom. Det var först i vuxen ålder jag lade märke till de typiska dragen man ofta hör talas om i samband med narcissism, att de vet bäst, aldrig viker sig, trots att de blir överbevisade, sätter sig själva framför andra osv.

Kan en narcissist också bära på genuin ondska? Jag trodde det mer var ett drag hos en psykopat/sociopat.

Ställ gärna frågor om ni vill så ska jag göra mitt bästa att svara...

Jag har 'hobby forskat' kring ämnet för jag har också en familjemedlem som är sådär.

Det är mycket 'jag' 'titta på mig' - att stå i centrum.

Har väldigt svårt för / gör det aldrig : att be om ursäkt.

Det var tråkigt att höra. Min bror har aldrig bett om ursäkt för någonting. Jag kan ärligt säga att jag inte har ett enda minne av det. Jag trodde hans tystnad var ett sätt att be om ursäkt, men vet idag att det inte stämmer.

Hur lyckas din bror med damer? Tänker att de borde lessna på en person med sådan personlighet.

Han har aldrig haft något längre förhållande. Det första förhållandet han hade, som jag var medveten om, var med en tjej var när han var runt 20. Som jag uppfattade det så varade det inte länge pågrund av hans svartsjuka. Jag vet att min mor hade samtal med någon över telefon och jag råkade höra att han smög utanför hennes fönster nästan varje natt. Jag tror han uppfattades som ett creep, men det är bara min åsikt.

Jag beklagar din börda. Människor som har den personlighetsstörningen är de värsta som finns.

Det är extremt ovanligt att få den diagnosen.

Du är besvärad av honom så jag råder dig att klippa kontakten för gott. Det är faktiskt den enda lösningen.


De är bra på att lura till sig damer. Oftast är det så att en sådan person hjärtkrossar snälla individer och byter partner efter partner.

Vi har väldigt sällan kontakt idag.

Din bror kanske är så extremt narcissistisk att det till slut slår över i ren ondska om han inte får som han vill..?

Har även du nån psykisk störning?

Jag kan inte minnas att han har varit en slagskämpe som ung. Han är ganska feg och har enbart gett sig på de som är honom fysiskt underlägsna, som mig som liten och kvinnor.

När jag var liten fick jag utstå mycket utstuderad ondska. Han verkade finna ett nöje i det.

När jag blev äldre och tillslut vågade säga ifrån, så insåg jag att han faktiskt var ganska ynkryggad, det var dock när vi båda hade flyttat hemifrån. Jag tror att han idag har andra sätt att ge igen på de människor han inte rår på fysiskt.

Nej, jag har ingen diagnos.

Låter som en hävdelsekåt sadist..
Har han krossat många människor - trasat sönder deras självförtroende och drömmar?

Jag vet inte om han har gjort det, men det kan ju vara möjligt. Han är som sagt väldigt hemlig med allt som rör privatlivet, om det inte handlar om materiella ting. Jag träffade honom för några år sedan och då var han tillsammans med en kvinna som jag uppfattade väldigt underlägsen. Hon lydde minsta vink och jag tyckte synd om henne. Det var dock ett så kort möte så jag kan inte vara säker på att det berodde på honom eller något annat för stunden. Han själv verkade inte det minsta medveten om min och min tjejs reaktion på hur han så öppet beordrade henne.

Vad det gäller mig själv som ung, så visst har han jobbat hårt på att förminska mig. Det har gett mig både negativa och positiva sidor som vuxen.

Det låter precis som om du pratar om min fem år äldre bror. Jag hade ett helvete med honom när jag växte upp. Nu i vuxen ålder har jag inte pratat/umgåtts med honom sedan 2004 sedan farsan dog - morsan dog tidigare. Vi lär aldrig ses igen. Jag undviker att berätta vad han gjorde med mig som barn.

När han flyttade hemifrån var det som om mitt liv började, bara det att jag hade förlorat 16 år. Idag är jag 70 år och jag hatar honom fortfarande ända in i märgen.