Funderingar kring bekants självmord

Mitt brev är färdig skrivet, ni som anser det fegt kan jag tycka borde ta en funderare på vad som krävs för att göra det, i viss mån är det fegt, å andra sidan krävs det ett stort mod att göra det. Vissa av oss checkar ut tidigare än andra av olika anledningar.

Jag tror du missförstår - när man säger att det är "fegt" menar man inte att personen tar den "lätta" vägen ut istället för att möta problemen. Det är därför det inte är motsatsen, modigt, att ta sitt liv. Du har fokuserat på själva handlingen. Det är fegt därför att man väljer att förstöra sina anhörigas liv istället för att själv fortsätta lida. Att byta sitt eget lidande mot sina anhörigas. Det är det som är fegt.

Jag hade pipan i munnen i alla fall (gevär), fast uppenbarligen tryckte jag inte av, om än otroligt nära.
Vet inte varför just i munnen, men tror det var för att enklare nå avtryckaren i detta fall.

Platsen var i samma rum som vapenskåpet, och det var en impulshandling efter att ha dämpat en kraftig panikångestattack med en kvarting whiskey.

Kan endast svara utifrån min egen situation när jag var som mest deprimerad. Jag skulle säga att välja munnen alternativt tinningen är en smaksak. Det som snurrade i mitt huvud var hur säker jag var på att det skulle lyckas när jag väl skred till verket. Om jag kunde finna någon studie eller uttalande om att tinningen eller munnen var bättre så justerade jag planen efter det.

Jag hade en del tydliga idéer så som plats, tillvägagångssätt mm. men nästan alla dessa baserade sig på rationella argument som skulle belasta nära och kära så lite som möjligt men ändå få jobbet gjort så att säga.

Det är säkerligen olika från fall till fall, men det låter som att din anhöriga har tänkt och funderat på det här ett längre tag. Då är det inte så mycket slumpmässiga saker som sker. Jag blev nästan besatt av tanken, funderade några timmar varje kväll hur det skulle gå till…

Jag hade också ett färdigskrivet brev. Jag skrev det i samband med när jag mådde som sämst. Sparade det ca 6 månader från att jag blev utskriven från slutenvården senaste gången.

Det är inte fegt att ta sitt liv. Det är däremot tragiskt. Det finns alltid andra alternativt.

Jag t.ex. trodde aldrig att jag skulle vilja leva och kunna känna glädje. Men efter samtal med psykolog, arbetsterapeut och fysioterapeut så har mitt liv tagit en annan riktning. Det har inte varit lätt och jag har gått blod svett och tårar under nästan 5 år. Idag kan jag leva med mig själv och min omgivning och jag är övertygad om att du kommer kunna göra det med.

Jag har gått genom ett extremt tuff period förra året och det är mycket som sägs här i tråden som jag tycker känns lite ... meh. Självmord beror ofta på många faktorer; problem i kärlekslivet, ohördhet från föräldrar/vänner, stress på jobbet, ekonomi, etc etc etc. Detta kombinerat under en relativt kort tidsperiod gör att hjärnan börjar solla problemen.

Låt oss säga att man har problem i kärlekslivet och föräldrarna, man har "hittat kärleken" tre gånger och blivit dumpad tre gånger på ett år, man får noll gehör eller förståelse från nära och kära, och helt plötsligt blir man nedslagen och rånad på stan. Helt plötsligt blir det inte lika viktigt att komma i tid till jobbet, vissa skyldigheter blir triviala. Man uppfattar folk som att reta upp sig på petitesser när du har hundra gånger viktigare problem, vilket drar upp din stress. Du missköter andra delar av livet, vilket leder till ännu mer problem. Sen är snöbollseffekten igång.

Det är få som tar självmord som vill dö, men dessa människor ser ingen utväg. Det är också oftast inte under den värsta dippen i livet som de flesta tar självmord, utan efteråt när de börjat må bättre. När de faktiskt har ORK att genomföra ett självmord. Att någon ska begå självmord är i princip omöjligt att se i förväg.

Notera.
De som tar självmord tänker inte på vad som händer efter döden. De vill bara tyna bort. Att det skulle vara egoistisk för dom är som att säga att de borde tänka på vikten innan de sätter i sig en kebabpizza som sista måltid. De har sollat bort problemet vad andra tycker om dom för längesen, inklusive sina egna barn och föräldrar.

Ofta är man övertygad om att man genom att försvinna, ta livet av sig, gör det bästa för familjen och vännerna. Man tror att man bara är en enorm belastning för dem. Det är varken fegt eller modigt. Det är en tragedi för alla inblandade.

Jag förstår att det är hemskt för dig, men jag tycker ändå att det är lite vackert att åka till ett ställe som betydde mycket för honom som som barn. Det är ju ett ställe som han kände sig trygg. Jag antar att det är en man för det brukar nästan alltid vara det när det handlar om skjutvapen, det betydde att han har funderat på det ett tag.

Jag beklagar din sorg.

Du missade fullständigt min poäng eller så citerade du fel. Det heter för övrigt ta sitt liv men begå självmord.

Min poäng var, för att använda ditt eget motiv, att de har inte bara sållat bort vad andra tycker om dem utan de har också sållat bort vad andra känner och hur de mår. Egoism handlar inte om att strunta i vad andra tycker om dig - som du verkar tro - utan det handlar om att tänka på sig själv. Det är väl förenligt med egoism att bry sig om vad andra tycker om dig. Det som jag uppfattar som egoistiskt är att man bryr sig mer om sin egen sorg och sitt egna dåliga mående än vad man bryr sig om sina nära och käras ofrånkomliga dåliga mående och sorg efter man själv löst sitt. Man byter alltså sitt eget mot någon annans - det är vad folk menar när man säger att självmord är egoistiskt.

Jag förklarade resonemanget. Min personliga uppfattning är att personer som begår självmord oftast är svårt psykiskt sjuka och inte kan belastas med ansvar att ta hänsyn till andras känslor.

Haft en vän som tog sitt liv, och att vi ett fick ett avskedsbrev skär fortfarande i mig. Så snare tvärtom.

Vad är det som är så hemskt med ett sånt brev? Jag förstår inte. Blev Ni anklagade för hans beslut, eller vad?