Citat:
Ursprungligen postat av
Exhausted-Observer
Är du i ett monogamt förhållande? Det låter på det du säger som att du inte alls tycker det skulle vara konstigt om din fru hade sex med någon annan. Sex är inte bara ett kul sätt att umgås, det finns otroligt mycket sociala regler kring ämnet just för att det inte är så enkelt. Varför skulle det annars vara så farligt att ha sex med ett barn? Det är ju bara en kul grej eller?
Det är mycket mer komplicerat än vad du vill göra sken av, det finns både biologiska och historiska/kulturella anledningar till att det är så. Enligt mig så var vi något på spåret när det ansågs vara något väldigt intimt som man inte bara kastade bort varje helg för någon tillfällig lust, det nedvärderar hela akten och för mig nedvärderar det också personen. Men som så mycket annat i det moderna samhället så betyder ingenting någonting, dygder kastades på soptippen och ersattes med hedonism.
Lyckligt, kärleksfullt och monogamt. Ser inga som helst motsättningar mellan att ha ett sexliv och sedan leva i ett monogamt förhållande. Sex är fortsatt ett viktigt inslag i vår relation och ett sätt att hålla attraktionen levande. Jag har valt att leva med min fru och hon med mig. Jag behöver inte någon annan. Det är inte ett svårt val.
Hur kan det vara nedvärderande av akten? Jag gillar älskar tennis, ska jag låta bli att spela tennis bara för att inte nedvärdera tennismatchen jag spelade i höstas? Ska jag bara spela tre riktigt fina matcher i livet och leva på det? En bättre hyllning till tennisen kan jag tycka är att spela för allt vad armarna håller. Matcherna blir dessutom bara bättre ju mer man tränar.
Att blanda in barn i diskussionen visar ju bara på att du aldrig har greppat vad sex handlar om. Ett ömsesidigt, likvärdigt utbyte mellan vuxna människor, fullt kapabla att ta ansvar för sin egen lust och åtrå. Det har ingenting med perversioner att göra.
Din dygdetik är föråldrad och saknar helt relevans. Man besudlar inte människor med kärlek, man stärker och hyllar. Det finns inget nedvärderande i det. Tiden då vi skulle reservera vår kärlek till gud är tack och lov förbi. Det är ingen dygd att leva i avhållsamhet, det leder helt uppenbart inte till lyckligare liv.