Citat:
Ursprungligen postat av
Läther
Så Sverige sålde inte järn till Tyskland? Vilket bidrog till att kriget höll på längre än det borde gjort?
Förlåt? Hur blev
Citat:
Svensk järnmalm och kullager betalades i guld stulet från mördade judar"
till
Citat:
Så Sverige sålde inte järn till Tyskland?
Det är två väldigt skilda påståenden, och jag blir direkt misstänksam på ifall du egentligen är det minsta intresserad på vilka faktafel boken innehåller. Om det var en genuin fråga från din sida, eller om du ärligt missförstod, ber jag om ursäkt.
Då jag tycker detta är ett bra exempel, och att jag kan tänka mig att det finns andra här som är nyfikna kan jag klippa in ett stycke av det Nilsson skriver om ämnet:
Citat:
Låt oss adressera Flams påstående om att Sverige fick betalt i guld för exporten av järnmalm och kullager. Det är alltså direkt felaktigt. Guldet var enbart relaterat till frågan om att reglera det underskott i handel som Tyskland uppvisade gentemot Sverige, och det var bara delar av detta underskott som reglerades i guld. Flams påstående om att järnmalmen betalades i guld är falskt. Klas Åmark visar (ss. 189–190) att dessa varor inte betalades i guld. Handelsavtalet med Tyskland var upplagt så att all import skulle betalas av lika stor export. Det var främst den svenska skogsindustrin som orsakade problem gällande tyskarnas möjlighet att leva upp till detta. Anledningen till att det var skogsindustrin som fann sig i denna situation var att det var dessa varor som tyskarna främst kunde avstå om de inte kunde leverera de produkter de lovat i handelsavtalet. Detta var faktiskt situationen efter invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941. Branschen ville då att den svenska regeringen skulle ge tyskarna krediter så att man slapp undan förluster och ansåg att samtliga exportbranscher skulle dela på kostnaderna. Frågan kunde lösas på fyra möjliga sätt: 1) Tyskland minskade sin import av järnmalm, 2) Tyskland ökade exporten av ex kol och koks (som man själv led stor brist på) till Sverige, 3) man betalade direkt med guld, eller 4) att Sverige exporterade på kredit. Men järnmalmsindustrin behövde inga krediter för att fortsätta exportera sina varor; tyskarna hade inga planer på att minska den importen och att exportera mer kol och koks var uteslutet. ”På våren 1942 nådde man till sist en överenskommelse”, skriver Åmark, ”där den svenska staten och skogsbranschen delade på kredit och risker. Men samtidigt begränsades krediten till att gälla vissa varugrupper, och bland dem ingick inte järnmalmen.” Faktum var att tyskarna var mycket missnöjda med att järnmalmen inte kunde importeras på kredit och de utnyttjade heller inte hela kreditbeloppet. Från hösten 1942 fick Tyskland därför inga mer krediter från Sverige. Där, svart på vitt, har vi bekräftelsen på att Flam far med osanning när han påstår att Sverige tog betalt i guld av Tyskland när man sålde järnmalm och kullager. Som säkerhet för de krediter som Tyskland fick så begärde Riksbanken guld. Det var således uttryckligen INTE för järnmalm och kullager som Sverige tog guld från Nazityskland. Dessutom glömmer Flam påpassligt bort att berätta att experterna som skrev SOU 1999:20 påpekat att det för Tyskland i förhandlingarna 1942 hade varit mer fördelaktigt att få utökade statskrediter utan guld som säkerhet, istället för att ta lån hos Riksbanken med guld som säkerhet, ”eftersom guldet i så fall hade kunnat användas för handel på annat håll.” Det Sverige gjorde genom att begära guld som säkerhet för de tyska krediterna var alltså att förhindra Nazityskland från att kunna köpa varor annorstädes med sitt guld.
