Ekonomiskt oberoende. Sen då?

Om/när jag säljer andelarna i det företag jag var med och grundade så blir jag ekonomiskt oberoende. Det finns alltid en risk att det en tag går åt helvete och jag står där med ingenting att visa för det, men jag gillar genuint det vi gör och tack vare med ”status” som grundare har jag väldigt fria händer och en högre lön än vad jag skulle ha på fria marknaden.

Min poäng är att man måste ha något stimulerande att göra på dagarna. Utan det tror jag ekonomisk frihet snabbt leder till depression.

Ja inte många som lyckas bli ekonomiskt fria, läser man denna tråden förstår man varför 😁

Beror väl på vad man har för jobb vs intressen. Jag är rätt nöjd med min utbildning men har nästan aldrig haft ett roligt jobb och kommer troligen aldrig att få det heller. Överhuvudtaget blir det allt mer deprimerande att arbeta i Sverige pga att man hela tiden måste ta hänsyn till en massa skitmänniskor, kommunikatörer, HR fjantar och chefer som bara sprider funktionell dumhet. Däremot har jag fritidsintressen som tar mkt tid, bl.a. träning och resor. Kan inte se att det skulle bli nåt problem att hålla mig sysselsatt. Sen kan man ju alltid söka jobb enbart på vad man tycker verkar vara roligt sen om det skulle bli slentrian på att resa jorden runt och träna.

Jag skulle nog inte slå på särskilt stort med statusprylar och boende utan bara tjacka ett mindre hus i fjällen och ligga jävligt lågt med detta. Eventuellt starta nån skenverksamhet så att jag kan säga till folk att jag jobbar. Jag tror att det skulle sprida sig väldigt fort annars om man bara går runt och flinar och säger att man är arbetslös. Ur säkerhetssynpunkt är det en jävla skillnad på att vara en person med fint jobb och hög lön och att vara en person som sägs vara förmögen.

Däremot skulle jag bränna fett med stålar på resor.

man skulle såklart supa o knulla lyxhorer i röven dygnet runt. ja ha ett eget harem i sin lyxvilla. Kan ej bli bättre!

Ta hänsyn till HR? Ja där finns det verkligen en poäng med att ha fuck you-kapital. Och det känner jag av redan nu när jag nått bara halvvägs till financial independence.

Inget är skönare än att helt enkelt ignorera de mejl man får från HR om att planera in ett årligt medarbetarsamtal eller fylla i något löjligt personlighetstest. Det åker direkt i skräpkorgen. Och de vågar inte konfrontera mig om det.

Problemet är att ofta blir man aldrig ekonomiskt oberoende på riktigt. Jag är det i teorin. Men man är ju bra på att höja ribban vart eftersom tillgångarna ökar.

Tänk dig att du är en vanlig knegare som köper en bil för 300.000. Antagligen går du någon månad och funderar, sen beställer du den och sen är du nöjd med den. Och du får en viss tillfredställelse av att ha köpt den.

Säg nu att du istället har gott om pengar. För att nå samma nivå av tillfredställelse som innan måste du köpa en bil för 3 miljoner.

Det är genomgående i allt. När du käkat oxfilé så många gånger att det är vardag vill du ha något ännu godare och exklusivare.

Så är det i alla fall för mig.

Jag forsätter jobba, för jag gillar mitt jobb och den sociala aspekten av det. Beroende på hur mycket pengar jag har så ser jag till att familj inte behöver stressa i livet så mycket. Jag kan spendera mer tid med mina barn, ge dem möjligheter inte alla får. Jag kan tex hjälpa till med boende och ge dem en rejäl kickstart i livet, något som helt säkert kommer ge mina barnbarn samma möjlighet. Jag kommer kunna åka på kul semester och skaffa alternativt boende, båt, eller vad det är jag nu som ger mig mer glädje som jag delar med mig.

Mer glädje för mig, mina nära och kära, helt enkelt.

Förstår mig inte riktigt på hela begreppet ekonomiskt oberoende, det låter som en motsägelse i sig. Är det liksom att ha in 15k/månad? 50k? Vart går den gränsen? Varenda person jag känner som lyckats dra in ordentligt med pengar har i takt med att de ökat sina inkomster också fått allt större utgifter. Det är få som nöjer sig liksom med att bara vara där man är. Sen har många någon romantiserad bild av att när man väl är ekonomiskt oberoende så "kan man göra vad man vill"..samtidigt som de glömmer att man ska göra någonting. Sitta och spela spel, fiska, etc är hobbys, inget man finner något långvarigt tillfredsställande i som heltidssyssla.

Exakt det här!
Knegarna kommer aldrig fatta att man kan ha ett arbete som är intressant, utvecklande och med en värdefull ersättning. Man lägger inte år av hårt pluggande och sena kvällar med studier för att få ett yrke som man ”bara jobbar på”.
Det skulle vara givande att fortsätta jobba även vid brytpunkten för ekonomiskt oberoende, men att man arbetar mer på ett sådant vis att ens intressen och vardagsbestyr är lätta att lösa. Jobba kring lunch kommer jag göra längre fram i tiden, arbeta 10-15. Det är lagom, inget slår att kunna gymma och handla och stå redo att laga mat kl17.

Jag skulle leva som nu men ägna ännu mer tid åt mina intressen. Jag har ett ganska tråkigt kontorsjobb som jag mycket gärna skulle slippa helt.

Jag skulle fylla dagarna med bilar, motorcyklar, jakt, musik, film, polare, dykning och träning.

Det beror ju lite på vilken status man har i organisationen, är man den seniore experten som mutat in nåt avskilt specialiserat område som är kritiskt för verksamheten och ingen annan vågar ge sig in på kan man säkert hålla på sådär som du gör. Har dock inte råkat ut för det där du snackar om med tester. Medarbetarsamtal är rätt kaxigt att skita i dock Jag har dock aldrig varit med om att HR kommer med sånt utan det är ju chefen som gör det. Det är bara att gratulera till dina kulor.

Jag tänker mer på att kommunikatörerna ges allt mer utrymme i olika beslutsprocesser där de framför sina helt okvalificerade synpunkter som sedan andra måste bemöta och förhålla sig till hela tiden. Givetvis kan man ju tillåta sig att avfärda dessa mkt kort och svepande men det är ändå tröttsamt i längden och det blir allt mer sånt här och cheferna har ju ofta en benägenhet att lyssna på dessa två grupper eftersom det som de framför sällan är särskilt komplicerat. Jag har nyligen blivit inblandad i ett projekt som är ett direkt resultat av att kommunikatörerna för en tid sedan har saboterat verksamheten genom att totalt revidera bolagets beslutsordning för att den gamla ansågs för svår att förstå med påföljd att det inte längre går att utläsa vem som är behörig att fatta olika typer av beslut. Detta arbete hade kunnat gå enormt mycket fortare om jag hade friheten att säga rakt ut att det här var ett helt inkompetent beslut och att de borde wipa ut den där jävla avdelningen osv men nu måste vi hålla på och linda in detta.

Det här problemet som många skriver om med ökande konsumtionsbehov tror jag faktiskt att många i den sk FIRE-kulten (som beskrivits hånfullt av en del ovan) har löst genom att de har vant sig vid en lägre konsumtionsnivå och därigenom upptäckt att man inte behöver allt man tror att man behöver. Jag tror det finns insikter för många att göra genom att experimentera med sin konsumtion lite.

Det roliga är att det finns väldigt få sätt att bli ekonomiskt oberoende utan att ha antingen:

- Utnyttjat andra människor
- Blåst någon eller fler
- Valt bort tid från familj för karriär och pengar
- Skövlat mer natur och djurliv än gemene
- Utnyttjat underklassen i fattiga länder genom billig arbetskraft etc
- Bidragit till ökade utsläpp av kemiskt farliga ämnen, plaster, olja osv.
Ja listan kan göras väldigt lång.
Jag är inte beredd att göra det för att jag ska stå och hålla en skylt framför ansiktet när jag köper min 5:e Ferrari hos PlatinumCars.

Girighet och egoism är 9/10 drivkraften bakom stora entreprenörer. Jeff Bezoz går och köper en segelbåt för ett PAR MILJARDER.
Behöver en människa en segelbåt för flera miljarder?