Citat:
Ursprungligen postat av
Mikronesien
Artikeln fanns tillgänglig gratis för ett par år sedan, så varsågod att åka tidsmaskin:
https://web.archive.org/web/20150707013328/https://www.svd.se/krakslottets-hemlighet
Min spontana känsla är att denne Leif är en krånglig människa. Utifrån artikeln och det nyliga reportaget av SVT så verkar han dra till sig problem och skylla sina problem på andra samtidigt som han såklart alltid har rätt. Grannarna är såklart anledningen till att husplanerna aldrig gick igenom ... ser tyvärr inte ut som att han kunnat ta hand om huset så väl över huvud taget
Låter samtidigt som att fd kampanjonen Nils försökt köpa ut honom iom köpet för 22 miljoner, men han vägrar ändå
En ovanligt välskriven artikel. Vågar inte citera hela, men en del i alla fall:
Citat:
Från början var det inte meningen att fastigheten skulle ha några grannar. Huset i dess nuvarande form uppfördes av en bankir med namnet Gunnar Kassman. Denne köpte ögruppen Storholmen 1917 av Edward Cederlund. Edwards far hade också hetat Edward och varit känd som ”punschkungen”. Cederlund var kunglig hovleverantör av punsch under en epok då det i Sverige dracks fem miljoner liter per år. Han var följaktligen mycket rik. Och han ville vara ifred. Det sägs att han brukade jaga bort nyfikna besökare så att dessa inte skulle röra till hans noga krattade grusgångar.
Cederlund hade låtit uppföra en villa i schweitzerstil, enligt den alpina trend som var på modet under senare delen av 1800-talet. Sonen ville dock ha något vräkigare när han tog över och ersatte korstimret med tegel och sten.
Kassman hade ännu mer storslagna planer. Bankiren lät knappt bläcket på köpekontraktet torka innan han började med massiva ombyggnationer. Som arkitekter anlitades Josef Östlihn och Albin Stark, vars byrå var en av Stockholms mest respekterade. I den ena flygeln byggdes bostad åt tjänstefolk. I den andra blev det teater och galleri. Flyglarna förbands till huvudhuset med öppna pelargångar. Växthus och orangeri inrättades. Bankiren skaffade sig ett elverk och hade en egen bilfärjeförbindelse till Lidingö. Åt sin dotter lät han bygga en lekstuga som i själva verket var ett komplett hem i miniatyr.
Gunnar Kassman tillhörde ett exklusivt sällskap. Under det glada 1920-talet var det högsta status i Stockholms jetset att äga en egen ö i skärgården. Den omsusade affärsmannen Ivar Kreuger hade till exempel en, som i ärlighetens namn dock bleknade jämte Kassmans residens. I ett nummer av tidskriften ”Svenska hem i ord och bild” från 1921 jämför Waldemar Swahn Kassmans villa med de italienska palatsen Villa d’Este och d’Aldobrandini.
Betraktar man uppmärksammare det moderniserade Louis seize-chateuaets eleganta linjer, hvilka tyckas liksom växa upp ur terrassernas renässansgrund och spegla sig i de klassiskt kopierade dammarna, förstår man att ägaren drömt en dröm, hvars bilder kretsat kring hans älsklingstema – en sammansmältning af den klassiska romartidens förnäma kyla, renässansens heta, färgstarka yppighet och det sena 1700-talets graciösa men dock åtstramade elegans.
Tonen är inställsam. En jazzålderns motsvarighet till DN:s vindsvåningsreportage häromåret. I stället för en fondmäklare med smak för italiensk design kretsar texten kring bankiren Gunnar Kassman, som älskar allt gustavianskt.
När man ser Storholmens herre bland sina blommor och hör honom tala om dem som varande och vardande förstår man hvad hänförelsen kan åstadkomma när människan och naturen ingå en förening i skönhetens tjänst.
92 år senare täcks många av fönstren av plywoodskivor i stället för glas. Delar av taket har tätats med presenning. De en gång så ståtliga pelarna i pelargångarna har vittrat sönder till den grad att jag hukar av rädsla att det platta renässanstaket ska rasa ner över mig.
