Vad är er erfarenhet av psykvården? (psykiatri-mottagningen)

har enbart dåliga erfarenheter. de bryr sig inte om mig o det känns som att det enda de vill är att sälja mig medicin. i oktober sa de att de skulle börja utreda mig för bpd o adhd men det har fan inte hänt nåt.

Har tyvärr inte bästa erfarenheten om det. Jag åkte ut och in från inläggning i 6 månader dom skrev ut mig konstant och nästa dag var jag där igen, antingen för att jag försökte ta mitt liv eller mina anhöriga var oroliga.

Fick helt fel medicin som inte funkade, rasade upp i vikt gick från 92 kg till 120 på bara några månader läkaren på ronden lyssnare aldrig på mig dom var alltid två och istället för att svara mig så svara dom till varandra.

Avdelningarna var inte bra heller. Absolut ingenting att göra bara förvaring. Personalen hade aldrig tid dom satt oftast i kontoret personer kunde sitta och panik grina i hallen och när du knacka på och sa till om det så sa dom bara snart och stängde.

Sista gången jag vart inlagd var den bästa gången. Jag hade gett upp helt och fick något psykfall och försökte sparka ut dörren och rymma vilket inte funkade (duh svag) så blev uppdragen igenom trappor och satt i tvångsbädd.

Här hamnade jag på en special avdelning för riktigt svårt sjuka och folk som var en risk för sig själv och andra så dom hade dubbelt med personal alltid ute som höll på med dig eller titta på tv med dig. Och här träffade jag en fantastisk äldre läkare som slog näven i bordet och sa vafan såhär kan du inte ha det du har fel medicin och böt ut absolut allt. Och det är där vändningen kom från mig. Har lyckats varit fri från inneliggande vård ett år nu.

När det kommer till öppenvårdspsykitri så kan jag bara säga att det suger som fan. Dom ville att jag skulle komma på möten med en sjuksköterska ofta men har inget körkort och det går knappt bussar dit i en annan stad så kunde aldrig ta mig dit på tiderna så efterfrågade om telefon uppföljning istället, men där vart det blankt nej. Tog 9 månader innan en läkare ringde igen efter det för att göra en uppföljning på min medicin ingen kontakt under 9 månader skickade in recept förnyelse dom skrev ut utan fråga. Ansökte även om terapi för 7 månader sen hörde tillbaka igår att dom ska ta upp det på ett möte.

Ringde dom också om mina extrama sömnproblem och det tog en månad innan läkaren ringde.

Min erfarenhet av psykologer/psykiatriker är att de ofta är lite som snickare som inte har något annat verktyg än hammare till sitt förfogande. Alla problem de ställs inför löser de genom att banka med den hammaren.
Min bästa vårdkontakt inom kategorin var en allmänläkare på en vårdcentral som bland annat skrev ut yoga till mig. Det hjälpte mycket bättre än något av det rävgiftet hennes kollegor inom psykiatrin skulle ha gett mig.

edit: Det här inlägget kändes lite orättvist mot psykiatrin. Jag har ju såna erfarenheter, men jag bör ju även nämna att jag också har goda erfarenheter. Jag har fått värdefull hjälp både av psykakuten och den psykiatriska öppenvården när jag verkligen var i behov av det.

Att dom är i behov av hjälp.

Att de är vänliga men att det är problem med underbemanning och underutbildning.

Det känns som att de i psykiatrin är översittare som medicenrar mig till ogienkännlighet. Kan sova över 2 timmar en vanlig dag mitt på dagen, delvis sovandes sittandes på en stol. För så trött blir jag att jag kan sova sittandes alltså. Vet inte hur man ska kunna jobba med injektioner av psykofarmaka? Det är som att de vill att man ska ha ett livslångt utanförskap i fattigdom. Det värsta är att man inser att i Sverige är inte alla lika utan man är antingen normal eller så har man blivit förklarad psyk-sjuk av psykatrin och då tillhör man en tvångsmedicinerad lägre klass i samhället. Psykiatrin är är också makaber och skräckinjagande p.g.a. tvångsmedicineringen. Har svimmat och slagit sönder ansiktet till oigenkännlighet p.g.a. stor dos injicerad psykofarmaka 2 dagar innan.

Jag kommer att lämna Sverige snart, för alltid. Har blivit klassad som en sämre människa enligt systemet och jag finner mig inte i denna roll. Det konstiga är att det finns massor av svenskar som är utanför psykiatrin och de vet inte att friska människor blir torterade och fängslade av psykiatrin just nu verkar det som. Vissa kanske vet fast gör ingenting. Förstår inte hur ofattbar stor grej det endå är som är så väl dold för barn och tonåringar. Jag var 18 år när jag hamnade i psykiatrin första gången. Ett bra sätt att rädda svenskar ur detta typ medeltida tortyrsystem som förstör livet för folk är väl att sikta sig in på tonåringar och lära dem att psykiatrin förstör livet på folk. De kanske är upptagna med datorspel till stor del? Fast varje tonåring som man kan lära att undvika psykiatrin till varje pris är en svensk medborgare som blir räddad och kan behålla status som normal medborgare.

Sverige hjälper invandrare som har problem i sina hemländer. Fast vem hjälper svenskar som har problem med psykiatrin i Sverige?

Mina erfarenheter av nuvarande mottagning är mestadels bra. Svårt att få läkartid, men de har ett bra system med kontaktperson (ofta sjuksköterska) som lätt går att nå. Har fått både KBT, tips och stöd från kontaktpersonen och läkemedel. Min kontaktperson har i perioder ringt mig dagligen för att kolla läget, såpass att hon numera kan mitt telefonnummer utantill. Väldigt bra att kontaktpersonen så småningom lär känna en vilket gör att hen snabbt kan avgöra om man börjar bli i behov av sjukhusvård eller andra insatser. Till mottagningen hör även ett välfungerande mobilt team.

Tidigare mottagningar har varit betydligt sämre. Har upplevt att ingen har lyssnat på mig eller sett till mina behov, snarare har de gjort tvärtemot mina önskemål. Totalt ointresse av att utreda mig vilket jag funnit märkligt eftersom det då måste bli svårt att behandla optimalt.

Erfarenheterna av sjukhusvård är blandade. För min del har det mest handlat om förvaring, men just då har det å andra sidan varit nödvändigt. Har dock inte fått nån ordentlig behandling inneliggande, förutom förvaring och övervakning då.

Trevligt bemötande hos S:t Görans akutpsyk efter ett suicidförsök. Fick mina skärsår tvättade och lappade och två läkare som tog anamnes inom en timme. Sedan Avd 1 efter att jag inte fick gå hem. Frågade om jag skulle gå med på det. Frågade om jag blir LPT:ad annars. Svar: ja.

Fick diskutera sömnmedel och det föll på Nozinan, inte för att jag däcka på det, fullproppad med oxikodon och klonazepam på det. Satt och rökte hela natten då de hade en rökkur med en fastskruvad tändare i korridoren. Bemötandet var bra, förutom en sköterska som frågade mig om jag skulle äta något varje jävla halvtimme. Var ute efter 13 timmar. Överläkaren ville hålla kvar mig ett par dagar eller nån vecka men de kunde inte riktigt rättfärdiga det...

En sak som är dålig om man har psykossjukdomar är man aldrig får ha rätt gentemot psykiatern. Oftast har de vårdare med sig under samtalen också och då stöder de varandra i samtalet. Det spelar ingen roll vad diskussionsämnet är, man får inte hävda sin ståndpunkt. Jag har lärt mig det så jag bråkar inte längre för då blir det ett jäkla liv.

Det enda man måste stå på sig är medicinen. Där gäller det att inte vika en tum, annars drar de in medicinen.

Men det finns mycket som psykiatrin gör bra också. Det är det här med att man inte får ha rätt som är jobbigt för mig. Det bryter ned en lite grand som människa.

Jag blir väl bara en i kören ”sjuka människor” som klankar ned på psykiatrin...

Jag tror att de har goda intentioner och de hjälper mig förstå mig själv lite grann men jag känner mig väldigt reducerad som människa. Jag har många sidor av mig och är ganska komplicerad men har blivit reducerad till något kallt och enformigt känner jag. Jag är nog lite sjuk, absolut, men jag känner mig reducerad och tagen ur kontext. Ur berättelser om mig själv så körbärsplockar de orden som en journalist med en liten agenda. Det är inte det att deras tolkning är helt fel men det känns i mig av att läsa för det är som om de plockar bort drag som inte stämmer överens med bilden de först fick av mig. Jag blir ledsen... Jag blir det. Jag blir väldigt ledsen.

Om jag som ändå är någorlunda stabil känner såhär kring psykiatrivården så kan jag tänka mig hur mycket lidande folk som har mer extrema tillstånd känner.

Jag är komplicerad och känner många olika känslor. Men de registrerar bara det som passar mallen för vad som sagts tidigare, som om de tolkar mig som någon slags manipulatör. Jag blir rädd. Men de försöker hjälpa mig också, det är jag tacksam för.

Men jag blir omskakad av att bli reducerad på det här sättet

Har man sagt att man har ovanliga idéer som gränsas för vanföreställningar så kommer de tolka resten som motsäger det att vara något kommet från manipulation.
Som om det är omöjligt att vara komplicerad.

Det känns som en kniv i hjärtat på mig. Jag känner mig inte omhändertagen av folk med djup intelligens utan det är något som fattas. Jag får ont i kroppen av att reduceras såhär.

Vaknade upp mitt i natten här och grät av sorg. Förtjänar jag det här. Jag kanske är dum i huvudet.

Det finns bara en psykiatrisk ställe (som inte är privat) i hela västerås och den var SKIT som alla andra. De verkar bara bry sig om folk med schizophrenia eller sociopathism, autism ,bipolar,missbruk eller om du är en tjej etc. inte dom som har social fobi eller depression etc
Sen får du vänta flera timmar tills läkaren kommer till dig och bara skickar hem dig. lmao.. verkar bara som rika patienter får mest hjälp. Eller så verkar de inte vilja hjälpa invandrare.