Varför tjatas det om konsekvenser vid långvariga och stenhårda lockdowns när folk nämner att vi borde ha gjort som övriga Norden? Har folk ingen koll på deras restriktioner? Eller existerar det inga fler nyanser än att tjata om världens värsta exempel även när folk inte ens pratar om den typen av lockdowns?
Norge började lätta på sina restriktioner redan i april och maj 2020. Frammåt hösten öppnade de för evenemang upp till 200 när vi begränsade till under 10 pers. Skillnaden är att de verkar köra på hårdare restriktioner väldigt tillfälligt bara för att få ned det värsta, sedan lättar de igen eller satsar mer på lokala insatser och smittspårning. Osv. Hela sommaren var minst lika fritt som här.
Och varför oroar sig folk inte för konsekvenserna av vad vi själva gör gällande exempelvis besöksförbuden för äldre..? Eller de är ju gamla och ska väl ändå bara lägga sig ned och dö snart ändå? 🤔 "Vi måste skydda våra äldre".
Coronakommisionen:
Citat:
”(...)I våra nordiska grannländer infördes besöksförbud eller besöksrestriktioner på äldreboenden i mitten av mars. Trots att Sverige hade sitt första dödsfall ungefär samtidigt som Norge, Danmark och Finland dröjde det ytterligare cirka två veckor innan ett nationellt besöksförbud infördes även här.
Sverige upphävde förbudet först den 1 oktober. I våra grannländer har förbuden upphävts eller restriktionerna lättats långt tidigare. Sverige har alltså haft ett mer ingripande besöksförbud på äldreboenden än något av våra nordiska grannländer.
10.3.4 Besöksförbudet kom sent och omprövades för sällan.
(...)borde ha låtit beslutet om besöksförbud gälla för en betydligt kortare tid för att därefter överväga en eventuell förlängning. Frågan om förbudets bestånd och dess rättighetsinskränkningar hade då mera kontinuerligt kunnat vägas mot det allmänna smittläget och regionala förhållanden.
Även om de huvudsakliga smittvägarna in på särskilda boenden inte är helt klarlagda, var det trots allt rimligt att anta att anhöriga till de boende kunde föra med sig smitta när denna fanns i det omgivande samhället. Ett besöksförbud hade åtminstone viss potential att minska smittspridningen till särskilda boenden. Det var därför både begripligt och försvarligt att införa det nationella besöks- förbudet.
Det finns emellertid anledning att anta att besöksförbudet innebar hälsorisker för de boende genom att de avbrott i vardagen som det innebär när make/maka, barn och barnbarn kommer på besök nu upphörde eller glesade ut. Förbudet medförde rimligen också en känsla av övergivenhet och stor ensamhet hos många äldre.
(...)Kommissionen anser att det förhållandet att så många fick dö utan någon anhörig vid sin sida är oacceptabelt, även om starka smittskyddsskäl kunnat anföras för besöksförbudet. Att få ha anhöriga vid sin sida den sista tiden i livet är en viktig del av en god palliativ vård och en god omsorg, och många gånger nödvändigt för att både den boende och de anhöriga ska få ett värdigt avslut.
Regeringen borde redan i förordningen med besöksförbudet ha klargjort att besök av anhöriga skulle vara tillåtna under den boendes sista tid i livet."
