Citat:
Ursprungligen postat av
Motvillig1.2
Det kunde ju vara värre. Erektionerna skulle kunna tolkas som löskukar på kvinnor och ses som bevis för att könsidentitet var flytande i förhistorien. Horder med välbudgeterade södertörnarkeologer ger sig sen ut i busken och bevisar förekomsten av förhistoriska intersektionella lyckoriken. Varje nytt fynd utropat av blåhårig kolumnistkärring på DN och Aftonbladet.
Hade en gång nöjet att gå på en klassisk grekisk utställning i sällskap med en faktisk klassisk arkeolog (som tog sina första betyg redan på 40-talet). Det påpekades cyniskt att man ofta inte hade en susning om vad den ena eller andra lerfiguren eller symbolen kunde tänkas föreställa men att om den som ledde utgrävningen hade dille på något särskilt blev det ofta en förklaring i samma riktning. Annars var det oftast bara att singla slant mellan "leksak" och "religiöst föremål" och gå vidare.
Prognosen för slutgiltiga bevis är dålig.
Dt kanske mest var en surkart till gubbe som blivit frustrerad över hur hans egna gamla, gammeldags, tolkningar hade kritiserats och lämnats därhän ... så han försökte väl mest försvara sin egen sinnesfrid genom att anta surkartens bittra grundattityd.
Helt klart är ju att 40-talets så storslagna idéer kanske inte lyckats överleva senare generationers försök att själv göra sig ett namn. Då i synnerhet de ideologiskt sett ganska så annorlunda tolkningsparadigmen från tex 60-talet och så.
Där fick ju din surkart veta hur fel han hade haft, och dessutom att han var en dummerjöns och förmodligen en övervintrad nazist på kuppen.
Klart att han surnar till, det hade väl vem som helst gjort.
Det är förvisso riktigt tänkt att det är förenat med stora svårigheter att försöka tolka material från den Klassiska perioden, eftersom det var så länge sen.
Det finns förvisso litteratur från den perioden som det går att jämföra med, och häpnadsväckande ofta så talar de minst lika klart om världen - och sig själva - som i idag gör.
Det gör det lätt att förstå.
Inte lika lätt med symbolisk bildkonst däremot.
Är vi verkligen, tex, så jävla tvärsäkra på att de där minoiska ungtupparna verkligen slår volter över anfallande tjurar ... eller skildrar bilderna istället kanske någon stackars sate som blivit stångad. Och som därför flyger uppochner i luften?
Ja, vi kan egentligen inte veta.
Samma sak med alla ståkukar till höger och vänster.
Är det ungjävlar som varit de skyldiga, eller är det högt aktade ceremonimästare som försökt skildra något som var hur tydligt som helst - för dem, i deras tid?
Vi vet inte, och kan inte heller veta.
Själv tycker jag att det är en stor del av charmen med klassisk historia.
Dvs eftersom det öppnar upp för ... vem som helst ... att sätta sina egna avtryck, om än bara för sig själv.
Det går att följa fantasins vingar hela vägen in i forntiden på detta vis, och egentligen finns det inget rätt eller fel där.
Klart är iaf att de gamla grekerna var tokiga i "fula skämt."
Och ju mer könsord som fanns med, ju bättre var det ... tydligen.
Könsord och backstick, favoritämnen att skämta om för gamla greker och romare.
Ännu bättre om det dessutom gjordes i det offentliga, på den allmänna amfiteatern inför fullsatt hus, så att säga.
Helst skulle ju föremålet för hånet sitta med, så att alla skulle kunna gotta sig i den mäktiges smädelse. Det finns ett antal sådana stycken bevarade för eftervärlden. Så nu vet "alla" att "senator X eller Y" tydligen älskade att få den där bak av sin unge vackre och virile älskare.
Det väntade inte ens någon nåd om den mäktige än led av hjärtesorg om den unge älskaren tex hade avlidit, och lämnat den gamle gubben ensam kvar.
För då kunde folket vid amfiteatern få höra hur senatorn tydligen brukade irra omkring på stadens begravningsplatser, ylandes av saknad och slet sina "rövhår" av sorg.
Ja, exakt citat.
