Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Tack! Det går upp och ner som vanligt, men idag känns det bra. Roligt på jobbet idag, fick skratta lite och så.

Hoppas björnen också mår bra!

Det har tagit mig många år, runt 20, att inse allt... det som hänt. Vad det berott på. Jag har inte velat se något samband till allt det andra, men nu. NU. Det är med stor smärta som jag förstår. Att tappa hoppet vid självaste insikten är extremt svårt. Fan, men jag måste fortsätta tro på att detta har en mening.

Morsan har opererats idag, för andra ggn. Pga cancer. Det väcker en del oväntade känslor inom mig minst sagt. Det räcker ibland med att någon nämner ordet cancer för att jag ska börja gråta. Känns konstigt, men så är det.. Alla är så jävla rädda för det där grymma ordet.

Men hur har man en bra attityd/personlighet då?
Försöker gå ner i vikt men är på 70 kg fortfarande...

Är det poänglöst att söka hjälp av vården om man vill ta livet av sig? Förstår inte vad de kan göra för en mer än att skriva ut piller och jag är inte säker på att jag vill knapra piller. Det finns ingenting de kan säga som förändrar verkligheten.

Om alternativet står mellan att ta sig genom dagarna med självmordstankar eller äta stämningshöjande tills man kommit på benen igen så tycker jag att det är ett ganska enkelt val. De kan hjälpa med mer än så dock. En utomstående person kan oftast se fler alternativ än vad du kan, de kan hjälpa dig rada upp alternativ på hur du kan gå vidare, hur du kan ta hand om dig och hitta orsaken till att du mår dåligt och hjälpa dig framåt.
De kan inte förändra verkligheten men de kan hjälpa dig att tänka annorlunda kring den och hur du kan hantera dagarna.

Granska dig själv.. Är du bitter? Har fått sämre förutsättningar än somliga? Ja antagligen, det har de flesta, suck it up.

70kg låter väl jättebra, sålänge du är hyfsat normallång..
Över 165 cm. Låter inte alls som att du är överviktig.

Problemet är att jag står redan på benen. Jag har inga större problem i mitt liv, mitt liv är förmodligen över medel. Det enda jag lider av är att jag inte vill leva.

Varför vill folk leva länge när livet ändå bara blir värre? Är snart halvvägs till pension, men skriver lika gärna in mig på äldreboende idag för jag klarar inte av livet. Det handlar om förlust, lidande och sorg.

Livet blir faktiskt bättre över tid och det kallas för "The Happiness Curve". Välmåendet minskar efter 18 och ökar igen efter 60 års ålder. Olycka, lidandet, går hand i hand med arbete och familjebildning.

Har funderat på att skriva av mig i flera veckor, inte orkat, men vill försöka "bli av" med tankarna som äter upp mig.

Har mått psykiskt dåligt i ca 25 år, är så förbaskat trött på att hela tiden önska att jag hade det bättre, eller att jag inte levde. Orkeslös, klarar precis av att plugga. Försöker komma igång med träningen igen, vill jobba upp modet att höra av mig till alla mina vänner.

Har en partner men känner mig ensam, ensam och jag saknar min familj.

Vill bli smal igen, men vet att bli smal, det hjälpte inte heller mot min psykiska ohälsa. Been there done that.

Jag är ensam. Trots familj och vänner och särbo som går att nås 24/7 om det skulle vara något.

Jag tror inte livet var menat att det skulle bli såhär, jag hade nog gjort annat eller varit mycket bättre i fas med livet om jag inte hade mått så dåligt. Och tanken på det, får mig att må ännu sämre. Samt tanken på att det är endast jag som kan ändra på skiten. Det är ju endast jag som kan påverka min egen lycka och välbefinnande. Men gör jag det? Nej, och det gör att jag mår ännu sämre, vetande att jag kan göra något, men väljer att inte göra det.

Jo jag tror det, lite i alla fall. Känns som att man aldrig kommer framåt i sitt mående.
Är under 165 cm lång så jag är överviktig.