Citat:
Okej, mycket snack om skogspromenaden så jag har gjort en analys. (Känner mig som en hemsk människa men det är så pass intressant att den personliga utsattheten nu får stå åt sidan).
Här är dialogen i skogen. Inte 100% ord för ord, men essensen: (Ingen spoiler).
Analys:
Hon öppnar upp för diskussion.
Han säger ganska bestämt att de måste mer åt vänster = en sydligare riktning.
Hennes känsla är dock att de redan har en riktning som är något för mycket åt söder.
Hon argumenterar då för sin sak genom att visa att hon vill ha solen i ett visst läge.
Efter att hon har framfört sina argument säger han:
"Nej, jag tror liiite mer vänster".
Han avvaktar sedan hennes reaktion på att han fortfarande tycker att de ska mer åt vänster.
Detta verkar hon ignorera totalt. Hon står på sig och frågar om han är med på hennes resonemang om var solens läge ska vara eller inte.
"Ja" svarar han. Varpå hon säger "Du säger bara 'ja'", trots att han bara sekunder tidigare sa "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Diplomatiskt säger då han att han håller med (antagligen om att solen inte ska vara så jättelångt fram på hennes axel) och att han går mer på känsla.
Då ihärdar hon och vill få bekräftat att de kommer komma fel om solen ligger långt fram på hennes axel.
Han menar då på att den inte kommer komma så långt fram på axeln även med hans riktning.
Då händer något intressant. Hon verkar spela att poletten trillar ner, att hon nu förstår att han inte vill vika såå långt åt vänster att solen hamnar i det extrema läget på hennes axel.
Han bekräftar detta. (Han har redan försökt genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".)
Varför spelar hon dum? Har hon medvetet försökt testa honom att få en reaktion? Det enda tillfället detta kan ha skett på är när hon först argumenterar om solens läge på axeln och han svarar "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hon fick alltså en reaktion där han - trots hennes argument - förmedlade att han fortfarande tyckte att de skulle vika av åt vänster.
Detta har hon överhuvud taget inte hört vilket styrks av att hon frågar varför han inte stoppade henne när hon först pratade om solens extremläge på axeln. Men det var precis det han försökte genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hans svar på varför han inte stoppar henne är bara ett osäkert skratt. Antagligen har hans hjärna vid det här laget fått nåt slags logic overload eftersom han faktiskt försökte "stoppa" henne genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Överens om att solen inte ska ligga i extremläget på axeln så tar hon ett mycket märkligt beslut: "Okej, nej men vad bra. Då går vi. Då har vi samma riktning". Så trots att han - efter att hon presenterat sina argument - säger "Nej, jag tror liiite mer vänster" så bestämmer hon plötsligt att de ska gå åt hennes håll. Inte att de ska vika av minsta vänster - utan att för den sakens skull få solen i extremläget - utan hon får det till att han tycker samma som hon, trots "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Sen fortsätter det:
Hon: "Det är ju svårt för mig att veta om jag säger nånting och du bara säger "ja", då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat".
Han sa inte bara "ja", han sa "Nej". "Jag tror liiite mer vänster".
Sammanfattning:
Med min ringa erfarenhet känner jag igen den här typen av diskussion, främst mellan män och kvinnor:
M: Jag tror A.
K: Jag tror B, för att X.
M: Jag tror fortfarande A, trots X.
K: Då bestämmer vi B, varför säger du inte emot om du tror A?
M: [Logic overload]
Hur ska man vinna? Man har ju redan sagt att man tycker A, TVÅ GÅNGER. Ska man tjata? Jag fattar inte.
Här är dialogen i skogen. Inte 100% ord för ord, men essensen: (Ingen spoiler).
S: Håller vi kurs?
J: Vi ska vika lite vänster.
S: Vänster?
J: Ja, lite däråt tror jag.
S: Så?
J: Eller? Mm. Så om man siktar nedanför slänten.
S: Kommer vi inte för långt söderut då?
J: Tror du det?
S: Jag tror det. [Bortklippt sekvens]
Jag tror rakt fram så för solen var där. [Pekar på axeln]
Sen kommer den så, mitt på liksom.
J: Mm
S: Men jag tror inte solen ska ligga här framme.
J: Nej.
S: Som det blir om vi viker ner.
J: Ja. Mm. Nej.
S: Eller?
J: Jag tror liiite mer vänster. Men... [avvaktar reaktion] Ja...
S: Är du med på mina resonemang?
J: Ja.
S: Du säger bara "ja".
J: Ja men jag förstår vad du menar jag håller med, men jag... Jag går mer på känsla... [Resonemang om känsla]
S: Men då kommer vi ju komma fel om solen ligger här [pekar långt fram på axeln].
J: Ja, men det gör den inte.
S: Jaha, du vill inte gå såå långt ditåt alltså. [Spelad(?) förvåning].
J: Nej nej nej.
S: Men varför stoppar du inte mig när jag säger så då? [Pekar långt fram på axeln].
J: [Osäkert skratt.]
S: När jag sa så, varför sa du inte 'Nej så långt menar jag inte'?
J: Nej det antog jag du förstod.
S: Nej.
J: Jaha, nej så långt menar jag inte.
S: Okej, nej men vad bra. Då går vi. men då har vi samma, då är det bara att vi inte ser men då har vi samma riktning säkert då [pekar ut en riktning].
J: Precis.
S: Yes.
S: Det är ju svårt för mig att veta. Om jag säger nånting och du bara säger 'ja', då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat.
J: Jag förstår.
--
S enskilt: Det här var första gången vi hade en diskussion om hur vi ska göra. Och då kände jag att 'shit' [...] han kanske gav sig lite för lätt. Han borde stått på sig lite mer där.
[...]
Han borde stått på sig, för han hade ju också rätt.
Men för honom kanske det är viktigare att jag får må bra i att jag får ha rätt, än att vi når målet.
Medans för mig är det att man står upp för sin sak, som är det viktiga. Så det beror på hur man ser på det.
J: Vi ska vika lite vänster.
S: Vänster?
J: Ja, lite däråt tror jag.
S: Så?
J: Eller? Mm. Så om man siktar nedanför slänten.
S: Kommer vi inte för långt söderut då?
J: Tror du det?
S: Jag tror det. [Bortklippt sekvens]
Jag tror rakt fram så för solen var där. [Pekar på axeln]
Sen kommer den så, mitt på liksom.
J: Mm
S: Men jag tror inte solen ska ligga här framme.
J: Nej.
S: Som det blir om vi viker ner.
J: Ja. Mm. Nej.
S: Eller?
J: Jag tror liiite mer vänster. Men... [avvaktar reaktion] Ja...
S: Är du med på mina resonemang?
J: Ja.
S: Du säger bara "ja".
J: Ja men jag förstår vad du menar jag håller med, men jag... Jag går mer på känsla... [Resonemang om känsla]
S: Men då kommer vi ju komma fel om solen ligger här [pekar långt fram på axeln].
J: Ja, men det gör den inte.
S: Jaha, du vill inte gå såå långt ditåt alltså. [Spelad(?) förvåning].
J: Nej nej nej.
S: Men varför stoppar du inte mig när jag säger så då? [Pekar långt fram på axeln].
J: [Osäkert skratt.]
S: När jag sa så, varför sa du inte 'Nej så långt menar jag inte'?
J: Nej det antog jag du förstod.
S: Nej.
J: Jaha, nej så långt menar jag inte.
S: Okej, nej men vad bra. Då går vi. men då har vi samma, då är det bara att vi inte ser men då har vi samma riktning säkert då [pekar ut en riktning].
J: Precis.
S: Yes.
S: Det är ju svårt för mig att veta. Om jag säger nånting och du bara säger 'ja', då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat.
J: Jag förstår.
--
S enskilt: Det här var första gången vi hade en diskussion om hur vi ska göra. Och då kände jag att 'shit' [...] han kanske gav sig lite för lätt. Han borde stått på sig lite mer där.
[...]
Han borde stått på sig, för han hade ju också rätt.
Men för honom kanske det är viktigare att jag får må bra i att jag får ha rätt, än att vi når målet.
Medans för mig är det att man står upp för sin sak, som är det viktiga. Så det beror på hur man ser på det.
Analys:
Hon öppnar upp för diskussion.
Han säger ganska bestämt att de måste mer åt vänster = en sydligare riktning.
Hennes känsla är dock att de redan har en riktning som är något för mycket åt söder.
Hon argumenterar då för sin sak genom att visa att hon vill ha solen i ett visst läge.
Efter att hon har framfört sina argument säger han:
"Nej, jag tror liiite mer vänster".
Han avvaktar sedan hennes reaktion på att han fortfarande tycker att de ska mer åt vänster.
Detta verkar hon ignorera totalt. Hon står på sig och frågar om han är med på hennes resonemang om var solens läge ska vara eller inte.
"Ja" svarar han. Varpå hon säger "Du säger bara 'ja'", trots att han bara sekunder tidigare sa "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Diplomatiskt säger då han att han håller med (antagligen om att solen inte ska vara så jättelångt fram på hennes axel) och att han går mer på känsla.
Då ihärdar hon och vill få bekräftat att de kommer komma fel om solen ligger långt fram på hennes axel.
Han menar då på att den inte kommer komma så långt fram på axeln även med hans riktning.
Då händer något intressant. Hon verkar spela att poletten trillar ner, att hon nu förstår att han inte vill vika såå långt åt vänster att solen hamnar i det extrema läget på hennes axel.
Han bekräftar detta. (Han har redan försökt genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".)
Varför spelar hon dum? Har hon medvetet försökt testa honom att få en reaktion? Det enda tillfället detta kan ha skett på är när hon först argumenterar om solens läge på axeln och han svarar "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hon fick alltså en reaktion där han - trots hennes argument - förmedlade att han fortfarande tyckte att de skulle vika av åt vänster.
Detta har hon överhuvud taget inte hört vilket styrks av att hon frågar varför han inte stoppade henne när hon först pratade om solens extremläge på axeln. Men det var precis det han försökte genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster". Hans svar på varför han inte stoppar henne är bara ett osäkert skratt. Antagligen har hans hjärna vid det här laget fått nåt slags logic overload eftersom han faktiskt försökte "stoppa" henne genom att säga "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Överens om att solen inte ska ligga i extremläget på axeln så tar hon ett mycket märkligt beslut: "Okej, nej men vad bra. Då går vi. Då har vi samma riktning". Så trots att han - efter att hon presenterat sina argument - säger "Nej, jag tror liiite mer vänster" så bestämmer hon plötsligt att de ska gå åt hennes håll. Inte att de ska vika av minsta vänster - utan att för den sakens skull få solen i extremläget - utan hon får det till att han tycker samma som hon, trots "Nej, jag tror liiite mer vänster".
Sen fortsätter det:
Hon: "Det är ju svårt för mig att veta om jag säger nånting och du bara säger "ja", då är det svårt för mig att veta att du menade nånting annat".
Han sa inte bara "ja", han sa "Nej". "Jag tror liiite mer vänster".
Sammanfattning:
Med min ringa erfarenhet känner jag igen den här typen av diskussion, främst mellan män och kvinnor:
M: Jag tror A.
K: Jag tror B, för att X.
M: Jag tror fortfarande A, trots X.
K: Då bestämmer vi B, varför säger du inte emot om du tror A?
M: [Logic overload]
Hur ska man vinna? Man har ju redan sagt att man tycker A, TVÅ GÅNGER. Ska man tjata? Jag fattar inte.
Återigen är jag inne på test-spåret. Att kvinnan testar mannen. Tyvärr. Här kan J inte göra rätt; antingen är han för mesig eller så är han är "bufflig" (kommer inte på ett bättre ord) om han skulle ge förslag på att gå en annan väg. Hoppas det blir lite softare stämning framöver.
