Citat:
(FB) Skandiamannen
Världens största ögonvittnesexperiment
För att komma fram till var gränsen går för vad det mänskliga ögat kan uppfatta och vad våra hjärnor kan registrera har Nyman analyserat 7551 ögonvittnesmål.
En stor del av ögonvittnesmålen har han samlat in på vetenskapscentret Heureka i Vanda i två omgångar under åren 2017 och 2018.
https://svenska.yle.fi/artikel/2019/03/31/tro-inte-dina-ogon-felaktiga-ogonvittnesskildringar-har-lett-till-att-oskyldiga
I verkligheten ska man vara försiktig med hur stor tilltro man ger den här typen av vittnesmål. Det säger rättspsykologen Julia Korkman, som medverkar i ett forskningsprojekt om ögonvittnen vid Åbo Akademi.
Julia Korkman är rättspsykolog och forskare.
I ett amerikanskt projekt som kallas The innocence project, har man gått igenom domar som man med säkerhet har kunnat fastställa att är felaktiga. Människor som avtjänat långa fängelsestraff eller inväntat sitt dödsstraff har med hjälp av dna-evidens bevisats vara oskyldiga – men varför har de dömts?
– När man tittar på orsaken till att de blivit dömda kommer det fram att i 75 procent av fallen var den största enskilda bidragande faktorn en felaktig ögonvittnesidentifikation. Det är en väldigt hög siffra, säger Julia Korkman.
Unikt forskningsprojekt
Det finns en hel del forskning om ögonvittnens tillförlitlighet, men största delen är gjord vid amerikanska universitet med amerikanska collage-studerande som testpersoner. De är alla i ungefär samma ålder och har ungefär samma utbildningsnivå. I Åbo Akademis forskningsgrupps studier har man istället haft tillgång till testpersoner i åldern fem till åttioåtta.
– Det är helt unikt.
Forskningen har delvis gjorts på vetenskapscentret Heureka, där besökare som en del av sin museiupplevelse har fått prova på hur en ögonvittnesidentifikation går till, och märka hur svårt det är att i ett bildgalleri kunna peka ut en person som man just har sett i verkligheten.
Det finns många faktorer som kan bidra till att ett ögonvittne inte är tillförlitligt. Här är några exempel:
Lång tid har förflutit sedan brottstillfället.
Vittnet befann sig på mer är 40 meters avstånd.
Det var mörkt.
Vittnet har efter brottstillfället pratat med andra personer som bevittnade brottet.
Den som utfrågar ögonvittnet har en stark teori om förövarens identitet.
– Om det tar väldigt länge för ett vittne att peka ut en person från en mängd foton, så brukar det också vara ett tecken på att vittnet inte känner igen någon av dem på bilderna. Igenkänning är nämligen en omedelbar process, säger Julia Korkman.
Tiden är den stora skurken
En stor och viktig sak som påverkar tillförlitligheten negativt är om det gått en lång tid mellan brottet och situationen då ögonvittnet ska höras.
– Forskning visar att tiden som förflutit sedan en händelse är helt avgörande när det gäller vår förmåga att återskapa den i minnet. Tiden är en jättestor bov, och betydelsen av den underskattas ofta.
I Åbo Akademis undersökning har man bland annat forskat i hur långt ifrån målpersonen ett ögonvittne kan vara, för att vittnesbörden överhuvudtaget ska gå att använda. Den absoluta gränsen går vid 90 meter – vilket är mycket långt. Men redan vid 40 meters avstånd börjar det vara svårt att göra en korrekt identifikation. Och vid 60 meter är risken för felaktiga identifikationer överhängande.
Det är också svårare att identifiera någon som man sett i mörker än i dagsljus.
Minnesbilder “smittar av sig”
Det finns en hel del minnesforskning som visar att vittnen kan påverka varandra negativt. Minnesbilderna påverkas och förändras när man pratar med ett annat vittne som har sett samma situation. Människor tar helt enkelt intryck av varandras minnesbilder.
Ett exempel på det här gäller vittnesmålen efter att Sveriges utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen i på ett varuhus i Stockholm.
– Då gjordes ett kardinalfel i brottsutredningen. Det var flera som såg den sedermera dömda personen avlägsna sig från varuhuset, och vittnena blev kvarhållna av polisen för att förhöras. De fick allihopa vänta i samma rum. Naturligtvis diskuterade de här människorna med varandra medan de väntade, och en av dem hade uppfattningen att förövaren var klädd i en kamouflagefärgad jacka, säger Julia Korkman.
I verkligheten bar gärningsmannen militärgröna byxor och grå munkjacka – men den falska minnesbilden smittade av sig på många andra vittnen.
I förhöret berättade flera stycken om kamouflagejackan. Det ledde in hela förundersökningen på fel spår.
– Orsaken till att människorna så lätt accepterade kamouflagejackan i sina minnesbilder var antagligen att den ändå var nära sanningen. Han hade ju militärgröna byxor, vilket associativt hör till samma klädkategori. Om det istället hade påståtts att förövaren bar en ljusröd rosett hade de andra knappast tagit det till sig.
Världens största ögonvittnesexperiment
För att komma fram till var gränsen går för vad det mänskliga ögat kan uppfatta och vad våra hjärnor kan registrera har Nyman analyserat 7551 ögonvittnesmål.
En stor del av ögonvittnesmålen har han samlat in på vetenskapscentret Heureka i Vanda i två omgångar under åren 2017 och 2018.
https://svenska.yle.fi/artikel/2019/03/31/tro-inte-dina-ogon-felaktiga-ogonvittnesskildringar-har-lett-till-att-oskyldiga
I verkligheten ska man vara försiktig med hur stor tilltro man ger den här typen av vittnesmål. Det säger rättspsykologen Julia Korkman, som medverkar i ett forskningsprojekt om ögonvittnen vid Åbo Akademi.
Julia Korkman är rättspsykolog och forskare.
I ett amerikanskt projekt som kallas The innocence project, har man gått igenom domar som man med säkerhet har kunnat fastställa att är felaktiga. Människor som avtjänat långa fängelsestraff eller inväntat sitt dödsstraff har med hjälp av dna-evidens bevisats vara oskyldiga – men varför har de dömts?
– När man tittar på orsaken till att de blivit dömda kommer det fram att i 75 procent av fallen var den största enskilda bidragande faktorn en felaktig ögonvittnesidentifikation. Det är en väldigt hög siffra, säger Julia Korkman.
Unikt forskningsprojekt
Det finns en hel del forskning om ögonvittnens tillförlitlighet, men största delen är gjord vid amerikanska universitet med amerikanska collage-studerande som testpersoner. De är alla i ungefär samma ålder och har ungefär samma utbildningsnivå. I Åbo Akademis forskningsgrupps studier har man istället haft tillgång till testpersoner i åldern fem till åttioåtta.
– Det är helt unikt.
Forskningen har delvis gjorts på vetenskapscentret Heureka, där besökare som en del av sin museiupplevelse har fått prova på hur en ögonvittnesidentifikation går till, och märka hur svårt det är att i ett bildgalleri kunna peka ut en person som man just har sett i verkligheten.
Det finns många faktorer som kan bidra till att ett ögonvittne inte är tillförlitligt. Här är några exempel:
Lång tid har förflutit sedan brottstillfället.
Vittnet befann sig på mer är 40 meters avstånd.
Det var mörkt.
Vittnet har efter brottstillfället pratat med andra personer som bevittnade brottet.
Den som utfrågar ögonvittnet har en stark teori om förövarens identitet.
– Om det tar väldigt länge för ett vittne att peka ut en person från en mängd foton, så brukar det också vara ett tecken på att vittnet inte känner igen någon av dem på bilderna. Igenkänning är nämligen en omedelbar process, säger Julia Korkman.
Tiden är den stora skurken
En stor och viktig sak som påverkar tillförlitligheten negativt är om det gått en lång tid mellan brottet och situationen då ögonvittnet ska höras.
– Forskning visar att tiden som förflutit sedan en händelse är helt avgörande när det gäller vår förmåga att återskapa den i minnet. Tiden är en jättestor bov, och betydelsen av den underskattas ofta.
I Åbo Akademis undersökning har man bland annat forskat i hur långt ifrån målpersonen ett ögonvittne kan vara, för att vittnesbörden överhuvudtaget ska gå att använda. Den absoluta gränsen går vid 90 meter – vilket är mycket långt. Men redan vid 40 meters avstånd börjar det vara svårt att göra en korrekt identifikation. Och vid 60 meter är risken för felaktiga identifikationer överhängande.
Det är också svårare att identifiera någon som man sett i mörker än i dagsljus.
Minnesbilder “smittar av sig”
Det finns en hel del minnesforskning som visar att vittnen kan påverka varandra negativt. Minnesbilderna påverkas och förändras när man pratar med ett annat vittne som har sett samma situation. Människor tar helt enkelt intryck av varandras minnesbilder.
Ett exempel på det här gäller vittnesmålen efter att Sveriges utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen i på ett varuhus i Stockholm.
– Då gjordes ett kardinalfel i brottsutredningen. Det var flera som såg den sedermera dömda personen avlägsna sig från varuhuset, och vittnena blev kvarhållna av polisen för att förhöras. De fick allihopa vänta i samma rum. Naturligtvis diskuterade de här människorna med varandra medan de väntade, och en av dem hade uppfattningen att förövaren var klädd i en kamouflagefärgad jacka, säger Julia Korkman.
I verkligheten bar gärningsmannen militärgröna byxor och grå munkjacka – men den falska minnesbilden smittade av sig på många andra vittnen.
I förhöret berättade flera stycken om kamouflagejackan. Det ledde in hela förundersökningen på fel spår.
– Orsaken till att människorna så lätt accepterade kamouflagejackan i sina minnesbilder var antagligen att den ändå var nära sanningen. Han hade ju militärgröna byxor, vilket associativt hör till samma klädkategori. Om det istället hade påståtts att förövaren bar en ljusröd rosett hade de andra knappast tagit det till sig.
Visst kan det gå fel. Men i praktiken så funkar fantombilder rätt bra. Det är därför polisen använder sig av fantombilder. Lasermannen, Hagamannen, Englafallet, Dubbelmordet i Linköping i alla dessa kända fall så har det stämt bra. Finns förstås massor av andra fall.
