Citat:
På 60-talet beslutade man att bygga en miljon nya bostäder, det s.k. miljonprogrammet. Det var alla möjliga typer, förtätningar i städer liksom helt nya områden, t.ex. många radhusområden. Men mest känt är nog de stora betongförorterna. Kommunala bostadsbolag premieras och kom att dominera. De som tidigare inte haft råd och varit inneboende flyttade dit liksom många ungdomar som fick sin första bostad. Men det kom också invandrare från alla jordens hörn. Liksom att olika institutioner kom att tömmas på sina patienter. Alla dessa kom att flytta dit.
Områdena fungerade ofta hyfsat från början och det uppkom t.ex. många olika föreningar. De flesta var helt normala människor som bodde där, men då det även fanns många missbrukare, kriminella, psykiskt sjuka m.fl. kom de "vanliga" människorna med tiden att flytta därifrån. Lägenheterna som oftast ägdes av kommunala bostadsbolag skickade sina lediga lgh till bostadsförmedling varpå de som inte kunde fixa en bostad själv flyttade in, d.v.s. ofta personer med olika problem. Varpå de successivt blev värre och värre.
Det finns som bekant idioter i samhället. Inte sagt att alla som bor i dessa områden är idioter, men idioter bor någonstans de med och oftast är det i just de områdena.
Det finns således fler arbetslösa, personer med alkohol och/eller drogproblem, kriminella, psykiskt sjuka. Och framförallt många från andra delar av världen, främst tredjevärlden som har svårt att komma in i det svenska samhället. Dessa har många fall även skapat s.k. parallellsamhällen.
Detta medför att det ofta är bråkigt, nedskräpat, brottsligt och en allmänt otrygg känsla. Och för några områden är det värre än för andra tyvärr.