Citat:
Tackar ödmjukast
Men nu till lite mer granskande. Den enskilt största floppen med Bulletin är utan tvekan kultursidan. Paulina Neuding drömde om:
Citat:
[E]n kultursida som sysslar med fördjupning kring just kultur, och inte främst är ett forum för ytterligare politiska ställningstaganden, bara mer hetsiga.
Mot den bakgrunden roade jag mig med att gå igenom vad den av Fredrik "Marisol" Ekelund ledda kultursidan presterat så långt. Visst hittar man där kulturtexter, precis som på vilken annan svensk kultursida som helst. Man har t.ex. in en artikel från SvD:s f.d. kulturchef Peter Luthersson om Viktor Rydberg och hur dennes författarskap påverkades av moderns död i en koleraepidemi. En intressant artikel om schackets historia hittar man också, där fokus ligger på hur damen blev den starkaste pjäsen. En gästartikel kommer från Inna Chevchenko, ledare för den feministiska aktionsgruppen FEMEN i Ukraina. Genusvetaren Jessika Holmlund bidrar med en text om bildspråk, som talar om vikten av att låta:
Citat:
de identitetskategorier som kramats till fyrkanter i vår politik utmanas när vi ser på film, musikvideon eller läser böcker. Det är väl ändå det vi har konst till!?
Anar ni ett mönster? Tänkte väl det. Man inser ganska fort att Paulinas drömmande inte har mycket med Bulletins slutprodukt att göra. Istället har vi fått ytterligare en kulturradikal "andra ledarsida", vars enda fördel mot de andra tidningarnas kultursidor är att man är lite mer subtil i normkritiken; i de flesta fall låtsas man åtminstone skriva om ett litterärt verk när man egentligen bara producerar trött, ideologiskt svamlande. I den andan har man startat en artikelserie som man kallar för "veckans poet". Den här veckan kan vi läsa om hur Karin Boye diktade för att kunna berätta om sin sexualitet (något mer än en frustrerad lesbisk kvinna var hon alltså inte).
Sedan finns förstås också artiklarna som mer liknar den sortens kulturartiklar vi vant oss vid i Sverige: egocentriskt yrande utan ens en ytlig koppling till kultur. Fredrik Ekelund själv står för de flesta bidragen i den kategorin. Under rubriken "När pappa blev arg/Vredens natur" jämför han destruktiv maskulin vrede med progressiv feminin ilska. Aleksa Lundberg skriver om drottning Kristina som en tidig transperson. I en annan text berättar Ekelund om hur det kändes att klä upp sig som kvinna för första gången och klagar på patriarkala normer (med udden mot en artikel i SvD av Lena Andersson, som häromveckan resonerade om att en känsla om att vara kvinna nog trots allt inte trumfar den objektiva verkligheten - något Ekelund kallar ett "generalangrepp mot transcommunityt").
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen, men jag tror det räcker för att illustrera inriktningen på detta haveri till kultursida. Vi får helt enkelt vänta vidare på en kultursida där skribenterna faktiskt intresserar sig för kultur, en ofattbart radikal tanke i dagens Mediesverige.
