Aktuell forskning/andra valida källor på förskolans för och nackdelar

Jag tror att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökat väldigt mycket, det finns massor av statistik och forskning som visar det. Jag är också god vän med en barnpsykolog som anser att det är så , många barn mår väldigt dåligt idag.

De flesta förskolor är idag bara barnomsorg och har väldig lite pedagogik pga personalbrist. Det bästa är att ha barnen på föräldrakooperativ för då är det betydligt mer personal i förhållande till barngruppens storlek.

Det finns helt annan möjlighet idag att bli informerad om sina tillstånd och söka och få hjälp. Jag visste inte ens vad ångest är när jag var tonåring, men kände det många gånger. Dagens ungdomar får läsa om allt på internet. Det har inget med barnomsorg att göra i alla fall. I alla tider fanns det barn som hade närvarande trygga mammor och sköterskor som gav dem trygg anknytning och andra mammor som var okapabla till det av olika skäl. Samtidigt som barn har alltid varit olika robusta inför livets utmaningar.

Då är frågan åter: Hur stora var barngrupperna som de studerade? Hur var pedagogiken och verksamheten upplagd?

Sedan är det rätt naturligt att små barn får lite för höjda kortisolhalter av att vara tvugna att ta hand om sig själva en liten stund och bli mer självständiga. På förskolan får man inte allt serverat och mamma hjälper en inte med att klä på sig overallen, skorna, tröjan etc. Mamma är inte där och skyddar barnet från ett sandkorn.

Men ja, små barn ska inte gå i stora barngrupper i över 6 timmar, det vet vi redan om.

TS skriver i trådstarten att han önskar få lite insikt i aktuell forskning kring förskolans effekter , det har jag bidragit med .

Nej, mamma är inte där, det är sant. Märkligt att du kan tro att det är bra för en liten människa att bli självständig vid så späd ålder som ett år. Ge ett litet barn trygghet och kärlek de första åren, då utvecklas det väl.

Ska vi tillämpa Bowlbys anknytningsteori är det nog bäst att vi också kan den, eller hur?

Nu är det ju som så att Bowlby framhäver ganska tydligt att barnets sk. anknytning regleras utifrån vad Bowlby kallar "inre arbetsmodeller", vilket är ramverk av beteenden och relationer till de vuxna som är där och tröstar och stöttar. För barnet behöver detta inte vara föräldrarna, utan kan även vara en vuxen på t.ex. förskolan. Denna arbetsmodell skiftar också mellan varven, vilket du även ser på trygga barn i hemmet.

En avgörande betydelse för barnets organisering av sina "inre arbetsmodeller " är de två begrepp som Piaget ofta ses använda; objektspermanens - att veta att en sak finns där även när du inte ser den och objektkonstans - att objektet är konstant varande i rummet. Barn som inte riktigt har utvecklat objektpermanens brukar också ha svårt för separationen, vilket är nog naturligt då de tror att mamma försvinner om barnet inte ser mamma. Men detta går att träna upp och detta utvecklas så fort barnet blir mer självständigt vid inskolning.

Sedan är anknytningsteorin väldigt förlegad och tillhör gruppen utvecklingspsykologiska teorier som enbart studeras som bakgrundsstudier på pedagogiska och psykologiska institutioner. Det är inget man använder i dag.

Bara det att du inte kan bidrag på det sättet. Du måste nyansera dig. Du måste dessutom hitta svenska studier på svenska skolverksamheter. Det är en skillnad att bedriva forskning på en grupp barn om 10 och en grupp på 50. Det är en stor metodisk brist om detta inte redovisas i studien.

Känner du till begreppet "En trygg bas och en säker hamn"?

Det finns ingen motsättning mellan att vara självständig och få trygghet och kärlek. Ett tryggt barn kommer självmant att stå på egna ben (eller knän) och sedan självständigt krypa/gå/springa bort från sin trygga bas (föräldern) för att sedan åter komma tillbaka till sin säkra hamn (mammas famn) om det händer något på utflykten. Barn som kan gå lite längre bort är också mer självständiga. Barn som kan sköta sig själv i sin trygghet blir mer mogna och rustade för omvärlden.

Det är mycket jag måste göra enligt dig? Om du tycker det är viktigt med studier från Sverige kan du väl bidra med några färska svenska studier?

Jag tror personligen inte att svenska barn skiljer sig från barn i Kanada och Norge, jag tror inte heller att just svensk förskola skulle vara bättre än i något annat land med jämförbar levnadsstandard. Ja, den var nog väldigt bra och ledande på åttiotalet men det var länge sedan, svensk förskola är idag i dåligt skick, lyssna på förskolelärarna.

Anknytningsteorin förlegad, det är den verkligen inte. Just i Kanada används anknytningsteorin mycket i modern aktuell forskning och inte bara för små barn utan även för tonåringar. Rekommenderar att ni ser Tex mycket intressanta föreläsningar av den erfarna barnpsykologen Gordon Neufeld, finns på youtube. Hans bok ” Våga ta plats i ditt barns liv ” är mycket bra och intressant och bygger just på anknytningsteorin.

Hur skall ett litet barn kunna bygga upp en stabil anknytning till en vuxen på förskolan, när personalomsättningen är så hög som den ofta är, pga sjukdom, arbetsbyte, omorganisationer mm?