Ställ era random astronomifrågor

1. Hur många stjärnor är det vi ser på vår himmel samtidigt?

2. Hur kommer det sig att stjärnor lyser såpass starka som dom gör?

3. Vad är den största explosionen i universum efter Big Bang

4. Vilken galax är allra mest avlägsen ifrån Vintergatan?

5. Vem döper alla dessa galaxer?

1. Med blotta ögat runt 5000 stjärnor en klar natt. Observera att alla stjärnor vi ser med blotta ögat tillhör våran egen galax.

2. Det beror på dess massa först och främst sedan vad dom innehåller.

3. Gammablixar som uppstår till följa av en hypernova.

4. Galaxer, alla galaxer som ligger 13.6 miljarder bort är dom galaxer som ligger längst bort oavsett vilket håll vi tittar. (Det tog 200 miljoner år för dom första stjärnorna att bildas där av 13.6 och inte 13.8 vilket är universums ålder)

5. IAU skulle jag tro dom döper stjärnorna åtminstone. Internatical astronomin union. Sen har säkert nasa mf en del att säga till om.

Testar att fortsätta diskussionen om omloppsbanor här istället då faktorer som påverkar omloppsbanor känns relevant för omloppsbanor. Frågan gäller främst Corioliseffekten.


Tror du "relativ" betyder "på låtsas"? Vad i hela friden är det som får dig att tro att det du skriver på något sätt står i motsatsförhållande till att acceleration skulle vara relativ?
Det är som om jag skriver att avstånd är relativa och du svarar att du upplevde att det var lika långt till affären idag som det var igår.

Hur är tvillingparadoxen löst då smartis?
Den som accelererar från ett referenssystem är den som åldras långsammare.
Att någonting är relativt betyder att detta är olika beroende på observatör.
Saker är naturligtvis inte olika för samma observatör.


Jo, det är precis det man gör.
"On the electrodynamics of moving bodies".
Ja, det var det han menade när han senare refererade till Ernst Machs tröghetsprincip och sa att det var vad han menade. Einstein var knappast otydlig med att hans bild av tröghet kom från Mach. Det var Einstein som började kalla det för "Machs princip". Det var inte heller någon hemlighet att formalismen för tröghet var ofullständig och med denna också GR och SR. Einstein hoppades att relativism någon gång i framtiden skulle omfatta en mer definierad formalism för tröghet.

Ja, acceleration är relativt.
Centrifugalkraften finns men är en fiktiv kraft.

Är det här okänt för dig?


Eftersom norr är upp ja. Mot rotationsriktningen.


Nope. Newtons tredje är inte applicerbar då Newtons andra inte är applicerbar. Det är ingen kraft. Hissens hastighet förändras inte av Corioliseffekten utan den får en annan riktning relativt en punkt på ytan som ni tror har egenskaper den inte har.
Corioliseffekten observeras vinkelrätt mot en kraft. Det finns ingen kraft i motsatt riktning eftersom det inte är någon kraft.
Vad skulle återställningskraften vara för någonting tror du?


Koordinatsystemet har ingenting med kraftverkan att göra. Kraftverkan skulle ske i alla koordinatsystem. Det är inte koordinatsystemet som bedömer om en händelse har skett eller inte.


En kraft beror inte på ett koordinatsystem. En riktig kraft har ett fält och förmedlar verkan genom någon process. En händelse sker inte olika för att vi kallar saker vid andra namn.
Det existerar inget koordinataystem på riktigt så ett koordinatsystem har ingen inverkan på verkligheten. Vad är det i den riktiga världen som roterar, hur definieras det och varför, eller vad är det som inte roterar, hur definieras det och varför?

Den återställningskraften som faktiskt verkar för att stabilisera motvikten är en riktig grej som har med entropi att göra medans det inte existerar någon återställningskraft som verkar mot Corioliseffekten då det inte är en riktig kraft, så vad är det för återställningskraft du pratar om egentligen?


Nej, det är i det roterande koordinataystemet som Corioliseffekten observeras.
"Spiralliknande" enligt vilken observatör?
Vad tror du den fysikaliska anledningen är att man använder bakgrunden som referens? Varför inte t.ex. solen?
Nej det är inte gymnasiefysik...


Då förstår du inte.


Du googlar för fullt på allt samtidigt som du svarar va? Jo, man kan lagra potentialer och omvandla den till kinetisk energi med bland annat centrifugalkraften. Det har med tröghet och momentum att göra.

Frågan är hur ditt argument fortsätter nu när du lyckats hitta att Corioliseffekten inte uträttar något arbete. Hur gör vi då med allt det där om "kraft" och att acceleration inte är relativt?
Varför är det bara vissa fiktiva krafter som kan omvandla energier tror du? För att kraften som krävs för att observera Corioliseffekten verkar vinkelrätt.


Åhå jo. Att den inte är väldefinierad eller för att vi saknar formalism för den betyder ingenting. Verkligheten bryr sig inte om vi förstår den eller inte. Du kan ju försöka bli av med den med något koordinatsystem. Kanske kan x-axeln göra en trippel Wallenbergare och fixeras till en kraft.

Om vi säger så här då: På jordens yta har lasten en hastighet på 460 m/s relativt ett stjärnfixt koordinatsystem (definierat nedan). I geostationär bana har samma last en hastighet på 3075 m/s. Vilken kraft har accelererat lasten?

Svar: En kraft som verkar från hisskabeln som alltid verkar vinkelrätt mot kabeln. I det medroterande koordinatssytemet observeras denna kraft alltid motriktad men ha samma storlek som corioliskraften. Nettokraften i det medroterande systemet är alltså noll i horisontell led, vilket den måste vara. Om nettokraften inte var noll skulle ju den ha en acceleration i horisontell led.

Angående spiralen: Definiera ett koordinatsystem med z-riktning genom jordens centrum och nordpolen och en x-riktning mot en fixstjärna och en y-riktning som bestäms så att vi får ett ortonormalt högerhänt system. Vilken bana ritar en person A i vila positionerad vid en rymdhiss på ekvatorn under ett dygn i xy-planet? En cirkel med radie = jordens radie. Antag nu att vi har en last som hissas upp i en rymdhiss med konstant hastighet så att resan tar precis ett dygn. Vilken bana ritar lasten i xy- planet? Tja, vid varje tidpunkt under resan är lasten rakt ovanför person A i radiell riktning. Så grafen i xy-planet följer med person As cirkel fast med konstant ökande radie. En spiral, Arkimedes spiral närmare bestämt.

Vad av ovanstående håller du inte med om?

Den ena tvillingen accelererar, den andra gör det inte. Det finns inga observatörer som är oense om vilken som är vilken. Accelerationen är inte relativ.

I samma anda förefaller du glömma bort att ett roterande referenssystem inte är ett inertialsystem med allt vad det innebär, förträffligt illustrerat av signaturen joow. Att sitta och fundera över Machs princip bara för att Einstein tyckte att det var en intressant tanke leder uppenbarligen inte till de insikter som man får med relativt enkel matematik. Val av koordinatsystem är så länge man räknar rätt tämligen godtyckligt även om ett smart val i allmänhet gör räkningarna enklare, inertialsystem eller inte påverkar däremot hur fysikens lagar formuleras vilket är något mer fundamentalt än ett val av koordinatsystem.

Det är fel. Allt. Punkten på ytan har en hastighet som mäts i vinkelgrader. Massan som stiger har inte en hastighet som den själv håller med om ska avgöras relativt punkten på ytan, utan massans hastighet avgörs också med vinkelgrader relativt bakgrunden, med respekt till tröghet som gör att vinkelhastigheten från det delade tröghetscentrumet minskar när trögheten ökar.
Så Corioliseffekten har inte accelererat massan i sidledes, från sitt referenssystem som är dess tröghetscentrum, i vila.
Kraften som verkar på massan under upp och nedstigning är den från motorn som flyttar hissen i radiell riktning och det är denna kraften som är tvärgående mot Corioliseffekten. Corioliseffekten observeras då från en punkt dit hissens hastighet fortfarande är lika stor, men byter riktning och vinklas mot kraften som verkar, alltså mot den radiella riktningen från axeln som motorn som lyfter hissen från, så ner mot backen när hissen stiger. Eftersom hastigheten, vars storlek är oförändrad, mätt för denne själv som dess förhållande mellan vinkelgrader per tid med respekt till dess tröghet, men riktad neråt vid kraft upp, så rör den sig kortare sträcka i sidledes i förhållande till punkten på jorden. När den egentligen rör sig lika mycket i sidledes, men sidledes för denne är riktat lite neråt istället för rakt åt sidan, enligt punkten på backen.
Det beror då på dess tröghet mot att flyttas längst radien. Tröghet har som bekant ingen faktor av tid i sig, utan det är massan som står för tidsfaktorn, annars är det bara avståndet från radien.
Kraften kommer från backen och upp när hissen stiger så trögheten mot förflyttningen längst radien riktar hastigheten neråt så den horisontella hastigheten observerad från punkten på backen blir lägre då en del av riktningen är mot backen, mot kraften.

Då följer frågan att eftersom hissen inte bromsar av sin vinkelrotation med respekt till punkten på backen utan fortsätter rakt upp längst kabeln, så känns det ju som att hissen åtminstone får en horisontell kraftverkan från kabeln, som om man spänner upp en pilbåge eller liknande, men nope.
Byt referens till massan i kabeln vid den geostationära punkten istället. Från dennes perspektiv är den i vila, så den observerar inte att jorden har större massa än den själv. Dennes observationer av systemet består då av elektromagnetism men inte gravitation, eftersom gravitationen är i jämvikt med centrifugalkraften.
Så denna punkten kan inte avgöra om det är den själv som roterar runt jorden eller om det är jorden som roterar runt denne själv. Så från dennes perspektiv så observerar den, med fria fotoner, inte kraftverkan, att jorden roterar kring den själv och där kraften som för hissen upp från jorden istället är en kraft som för hissen ner mot denne själv.
Så punkten på jorden ser att hissen bromsas upp mot rotationen, medans massan i geostationär bana ser att hissen accelererar före rotationen.

Vad är det som händer då? Jo hissens tröghet ökar ju längre ut från radien den kommer, vilket är i balans med hela systemets totala rörelsemängd, eller rotationsmomentum, när jordens tröghet minskar då dess massa minskat. Den enda uppdelningen i delsystem är mellan delar med olika massa, tröghet, som har interagerat med riktig kraftverkan. Detta då deras respektive förhållande till deras tidigare delade tröghetscentrum hamnar ur synk med begränsad signalhastighet mellan accelererande delar. Fiktiva krafter beror inte på signalhastighet utan verkan sker ögonblickligen oavsett avstånd.
Så det enda som tvingar trögheten ut från radien med bevarad vinkelhastighet är kraften från motorn som flyttar hissen längst radien. Detta är fundamentalt då potentiell energi som omvandlas till kinetisk energi, vilket är sättet centrifugalkraften kan uträtta arbete på eftersom den har en motriktad kraft, gravitationen, även om gravitationen också vore en fiktiv kraft och även då gravitationen är en konserverande kraft, eftersom vi definierar arbete på ett sätt som omfattar omvandlingen från jordens rörelsemängd eller rotationsmomentum samt elektromagnetisk energi som övergår till den radiella kraftverkan som ökar hissens tröghet.

Det här destilleras ner till mer fundamentala frågor som rör energier, materia och tröghet med deras förhållande till varandra som är potentialer som rör sig mot jämvikt och blir kinetisk energi för någon annan. Vad som är potentiell energi eller kinetisk beror på hur man parametriserar formalismen. Det som ser ut att vara kinetisk energi med bibehållen vinkelhastighet vid längre radiellt avstånd från tröghetscentrum kan lika gärna vara potentiell energi då tröghet, som är motstånd mot rotation, inte beror på någon hastighet. Rotation i kvant är som bekant just kvant. Rotation kan delas upp i linjära delar längst dimensioner. Sist så har alla former av energier två entropiska komponenter, en extensiv, utbredd, spatial och en intensiv, intern egenskap.
Det går inte bara säga att en sak är en vektor och en annan är en skalär. Det beror på formalism.

Återställningskraften i systemet med rymdhissen är den som för motvikten ovanför den geostationära punkten till jämviktsläge när den oscillerar av olika anledningar. Det är en entropisk kraft.

Ingenting av detta strider mot observationer. Det är SR och GR som är svårare än Lorentzfaktorn och att visualisera krökt rumtid. Det är viktigt att veta hur man mäter saker och hur teorierna fungerar. Vad som gäller per konvention och vad som observeras.

Jag välkomnar vem som helst att redovisa observationer som strider mot någonting jag sagt.
Jag kan ha fel. Det här är ju inte direkt på gymnasienivå.

Låt säga att hissen i detta ögonblick befinner sig på avståndet r från jordens mitt och stiger med hastigheten dr/dt. Definiera ett kartesiskt koordinatsystem som sammanfaller med jordens ekvatorialplan och har origo i jordens mittpunkt. Vi orienterar systemet så att hissen just nu befinner sig i punkten (0, r) och rör sig med hastigheten v = (ωr, dr/dt). Här är alltså dr/dt den radiella komposanten, dvs hur fort hissen stiger, och ωr den horisontella komposanten som kommer sig av att kabeln följer jordens rotation med vinkelhastigheten ω. Om vi deriverar hissens hastighet så får vi accelerationen a = (ωdr/dt, d²r/dt²).

Trots att tyngdkraften drar hissen rakt ner och motorn skjuter den rakt opp så har accelerationen en horisontell komposant när hissen rör sig i höjdled. Det finns alltså en annan kraft som verkar på hissen! Fysiker kallar denna kraft för spökkraften för ingen vet var den kommer ifrån.

Från vilken himlakropp (i detta solsystem) kan jag uppleva synen av den visuellt största himlakroppen som går att se på himlen?

Läste för en tid sedan att man på jorden funnit rymdstoft som är äldre än solsystemets tillkomst. Om vi utgår från att Big Bang innebär en ständig expansion av universum borde rimligen stoftet bara fortsatt sin resa förbi det som blev vårt solsystem. Att det ändå finns här, innebär det att vi egentligen håller på att kontraktera? Att det från ytterkanterna håller en högre hastighet och är på väg in mot universums mitt?

Om jag förstår frågan rätt så borde det vara Metis.

All materia som byggde solsystemet är per definition äldre än så, men de kollisioner som skapade solsystemet var grund för många nya kombinationer av vad som förutom väte och helium i princip allt var skapat av en tidigare stjärna (eller många av dom).

Nej, universum är såvitt vi vet i fasen av en accellererande expansion. Det hindrar inte att materia från exploderande stjärnor far kring i 'närområdet' och genomgår en gravitationell kollaps som skapar ett stjärnsystem, tillsammans med gas- eller molekylärmoln. Universum har ingen "mitt"

Det är inte problemet. Frågan är vem som accelererar hur mycket av de som delar tröghetscentrum, alltså en massa och reaktionsmassan. Om du har två okända massor som accelererar från varandra med hjälp av en fjäder, skulle alla observatörer vara överens om hur stor kraften var och hur stora deras energier är, vem som färdats vilken sträcka med vilken hastighet från vilken punkt där tröghetscentrum är? Hur mäter man det?

Tvillingarna, innan den ena accelererar iväg, är de i vila vid närliggande positioner, eller har någon behövt accelerera upp i lite högre hastighet för att vara i vila bredvid den andre?

Det är inte så då att F=ma istället är:
F=γ(v)^3m_0a_längsgående+γ(v)m_0a_tvärgående
Där accelerationen är:
a=1/(m_0γ(v))(F-((vF)v)/c^2)
?

"Inte ett inertialsystem", vilket betyder ett system där trögheten förändras, roterande, men utan att det har någonting med Machs princip att göra?
Hur vet man att det roterar och vilka krafter förändrar vilka trögheter?

Är koordinatsystemets referenser också godtyckliga?

Jasså, hur påverkar det hur fysikens lagar formuleras då?

Vilken koll ni har. Ni är inte alls asdåliga och omotiverat självsäkra.