Citat:
Ursprungligen postat av
mrsharpangel2
Nej det stämmer inte alla fartyg använder aktiva system för att finna fienden. Det säger sig självt annars skulle du aldrig upptäcka någon fiende som inte har radar på kopplad. Så där har du fel. Att sedan ligga bakom en ö skulle försvåra för fienden enormt att anfalla dig pga att dom inte har någon position dom ser från vilket håll din radar sänder från men inte var skickar dom sjömålsrobotar i den riktningen kommer dom bara hitta en ö. Det hade fungerat utmärkt.
Vad hittar du din ”information”? Du skickar bara ut en sallad av egna funderingar.
Vad Visbykorvetterna har (liksom flera tidigare generationer av den svenska ytstridsattacken),
är ett paket av signalspaningsresurser.
Ska inte tråka ut dig med tekniska förklaringar, men - generellt gäller att räckvidden på den sortens sensorer och spaningsmedel är ungefär tre gånger så lång som radar.
• Hela den svenska ytstridstaktiken ändrades den dag vi fick Rb 15. Då den kom var den en av världens vassaste sjömålsrobotar - och med de uppdateringar som gjorts, är den ännu en trolig orsak till att matrosernas mödrar en dag kommer att gråta i Kaliningrad.
• Men bara att införa roboten hade varit meningslöst.
Det är på kombinationen offensivt vapen och passiva spaningsmedel som den svenska ytstridstaktiken bygger. Och har gjort så i årtionden.
ManO på den robotbåt som avfyrade det första robotskottet med Rb 15: ”Har man ett bra signalspaningssystem så att man vet hyfsat vad som händer runt omkring sig utan att man själv sänder, vågar man vara långt fram”.
• Ergo:
Visby kan gå helt radartyst och få en bäring till det fientliga fartyget så snart det sänder ut något (ett radiomeddelande räcker - även det fientliga fartyget kan ju gå radartyst). Med hjälp av signalspaningsmedlen (och de är avancerade, trust me) får man en hygglig idé om fiendens position.
• Så - det enda som måste finnas ombord på ett fartyg för ett robotskott, är en liten låda (MSU Missile Switching Unit) och en robottub. Det behövs inga aktiva system som kan röja fartyget. Roboten matas med målets ungefärliga position.
• Med sensorer på en annan plattform, t ex en annan Visbykorvett, en helikopter eller annan del i den svenska sensorkedjan, så har du två bäringar och kan därmed räkna ut målets position betydligt mer exakt.
• Men - igen - det räcker med en ungefärlig position. Efter en viss flygtid, för att inte i onödan ge bort avfyrande enhets position - tänder roboten sin aktiva målsökare och jämför de inkommande signalerna med målinformationen och det egna, inbyggda målbiblioteket.
• Och sedan flyger den, med förprogrammerade waypoints för att jävlas med fiendens försvar, på lägsta höjd över vågtopparna tills den anfaller. I praktiken sker varje anfall med flera robotar och den flyger gärna i en runda kring målet för att anfall från det håll (det ryska) fiendefartyget är sämst försvarat.
• Då vill jag inte vara matros i den ryska Östersjöflottan. Rb 15 har en stridsdel på 200 kg.
Det är 75 kg mer än NSM, 60 kg mer än Harpoon Next-Gen och 45 kg mer än Exocet. Det kommer garanterat att göra ont.
Tipset är att försöka förstå vilka förutsättningar som gäller för ytstrid till sjöss. Vad hur sensorer och teknik har påverkat taktiken. Och hur fienden fungerar. Finns inte mycket som ”säger sig självt” (sic!).
Det du har rätt i, är att skärgården kan ge svenska enheter skydd. Vi har skärgård. Finland har skärgård. Fienden har det inte.
Tidigare tvingades svenska enheter att ligga i skydd av skärgården och sedan rusa ut för att skicka torpeder och artillerield mot landstigningskakan och gå tillbaka in i skydd av öarna.
Idag (och sedan drygt 30 år tillbaka) kan vi ligga tysta, långt ute till havs; lyssna och bekämpa utan att röja oss.
Tillägg:
Ska vi återgå till att diskutera Finlands val av jaktplan och HX-projektet, kanske?
Väljer de Gripen E/F och GlobalEye, så kan de använda samma knep för att få måldata till Rb 15F-missilerna.