Edward har alltså suttit i karantän i ett år. Ett helt år utan att så mycket som ha varit i en affär eller köpt en varmkorv. 24/7 med en familj bestående av tre småbarn. All kontakt med yttervärlden sker genom ett omständligt dansande på avstånd med brevbäraren och PostNord-killen som ska hämta eller lämna paket, på flera meters avstånd varje gång. Han lät till och med barnens julklappspaket gå tillbaka till sorteringscentralen eftersom han vägrade skriva på budkillens medhavda läsplatta när han skulle ta emot försändelsen, för då fick han stå relativt nära budkillen och hantera dennes padda.
Samma med Gunilla. Även hon är hemma dygnet runt. Varje dag är densamma. Plus ångesten för att någon liten basilusk ska ha smugit sig in i huset via just brevbäraren eller killen som kommer med matleveranser.
Och han planerar inte ens att bryta karantänen när han själv vaccinerats. Istället tänker han ta vaccinet och sedan vänta tills den påstådda smittospridningen har gått ner, hur man nu kan veta det? Vi kan alltså mycket väl vänta oss ännu ett halvår-år av Edward i karantän innan medierna har mjölkat färdigt den här Coronahypen.
Det måste vara hemskt att vara så hypokondrisk som han är. Det är tur att han inte har ett vanligt jobb för då hade han inte kunnat låsa in sig i sin sekelskiftesvilla i flera år. Edwards attityd är gränslöst överdriven och grundar sig nog mer i någon slags mental ohälsa snarare än verklig riskbedömning. De flesta människor har trots allt levt normalt hela det här gångna året.
