Citat:
Ursprungligen postat av
kiss74
Bibeln är inte en tydlig bok (böcker). En Gud borde kunna få ut sitt budskap mycket tydligare.
Gud borde inte ”inspirera” folk att skriva texter, då det kan innebära i stort sett vad som helst.
Varje text kan vantolkas. Men också tolkas rätt, efter ordalydelserna och kontexten.
Vad gäller lagens giltighet för kristna skriver Luther (Stora Galaterbrevskommentaren, till 3:25f):
... vi är fria från lagen, vårt fängelse och vår uppfostrare, eftersom den inte längre förskräcker och plågar oss sedan tron har uppenbarats. Här talar Paulus om tron såsom av Kristus vid en viss tidpunkt förkunnad. För vid en bestämd tidpunkt antog Kristus mänsklig natur och kom en gång för alla, upphävde lagen med alla dess verkningar och befriade genom sin död hela människosläktet från synden och den eviga döden. Om man alltså ser på Kristus och hans gärning finns inte mer någon lag. För då han kom i tidens fullbordan tog han i egentligaste mening bort hela lagen. Och då lagen är röjd ur vägen hålls vi inte längre i förvar under dess tyranni, utan vi lever trygga och glada under Kristus som nu genom sin Ande för ett milt styre i oss. Och där Herren är, där är frihet (2 Kor 3:17). Om vi därför kunde helt och hållet ta till oss Kristus, som avskaffat lagen och genom sin död försonat oss syndare med Fadern, skulle denne uppfostrare inte har någon som helst rätt över oss. Men lagen i lemmarna, som är upprorisk mot lagen i vårt sinne, hindrar oss från att fullkomligt ta honom till oss. Bristen ligger alltså inte i Kristus, utan i oss som ännu inte avklätt oss köttet, i vilket synden finns kvar, så länge vi lever. Vad oss själva vidkommer är vi alltså till en del fria från lagen och till en del under lagen. Liksom Paulus tjänar vi med vårt sinne Guds lag och med köttet syndens lag, Rom 7:25.
Härav följer att vi vad samvetet angår är helt fria från lagen. Därför får inte uppfostraren härska i samvetet: han får inte besvära det med sina förskräckliga hotelser och sin fångenskap. Hur mycket han än försöker det tar dock samvetet inget intryck därav, för det har för ögonen den korsfäste Kristus som upphävt lagens ämbete i vad som ankommer samvetet, Kol 2:14: och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Liksom en jungfru inte ska veta av någon man ska samvetet inte blott vara okunnigt om lagen utan vara helt dött för den, och omvänt ska lagen vara död för samvetet. Detta åstadkoms inte genom gärningar eller genom någon lagens rättfärdighet utan genom tron som omfattar Kristus. I köttet finns dock synden ännu kvar såsom lust, och den anklagar och oroar gång efter annan samvetet. I samma mån som köttet förblir, finns alltså lagen kvar som uppfostrare, och den brukar förskräcka och bedröva samvetet genom att avslöja synden och hota med döden. Men samvetet upprättas ständigt på nytt genom Kristi dagliga ankomst. Liksom han en gång på en bestämd tidpunkt kom i världen för att friköpa oss från vår tuktomästares stränga herravälde så kommer han i andlig bemärkelse dagligen till oss och verkar att vi tillväxer i tro på och insikt i honom, för att samvetet dag för dag ska allt fullkomligare fatta honom och för att dag för dag köttets och syndens lag mer och mer ska avta, tillika med dödsfruktan och allt ont som lagen för med sig. Så länge vi alltså lever i köttet, som aldrig är utan synd, kommer alltså lagen ständigt på nytt tillbaka och fullgör sin skyldighet, hos den ene mer och hos den andre mindre, men inte till fördärv utan till frälsning. Detta lagens verk är nämligen det dagliga dödandet av köttet, förnuftet och våra krafter och samtidigt vårt sinnes förnyelse, 2 Kor 4:16.
