Citat:
Ursprungligen postat av
roofofglass
Du behöver inte förstå. Det är de andra som ska förstå.
Feministdravel. Som när Amerikas regering 2003 presenterade irakier som absolut ville bli invandrade av amerikanska styrkor. "Många irakier vill bli bombade tillbaka till stenåldern".
Tror du på riktigt att det finns kvinnor där ute som inte mer än nåt annat vara med sina barn? Män vill mer än nåt att deras barn ska ha mat på bordet och då måste man lämna dem och gå ut och jobba.
Du prioriterar dina dopaminkickar framför ditt familjeliv när du vet att familj är viktigare. Nu kommer bortförklaringar om "passade inte ihop och olika prioriteringar". Var var det snacket innan satsen sprutades i vaginan?
Du vill leva som ett djur och staten vill att du lever som ett djur för att då måste du ha staten som går in och säger att du väljer rätt som följer dina djuriska drifter, och då måste staten hoppa in och fixa saker för att dina djuriska drifter leder dig mot fördärvet.
Och det bästa sättet du kunde komma för att uppnå det var att lämna deras andra förälder? Du vill äta kakan och ha kvar den. Verkligheten funkar tyvärr inte så. Men, var så säker. Staten ska snart införa en ny regel som ogiltigförklarar verkligheten som står i vägen för dig och då kommer du uppnå total lycka, fortsätt bara jobba och konsumera och för Guds skulle tänk inte! Låt staten ta hand om det.
Oj oj oj vad du antar saker om mig nu. Jag får klargöra lite saker för dig:
1. Jag är inte feminist. Jag är humanist.
2. Du har ingen aning om min könstillhörighet. Jag kanske är man? Det vet du inte.
3. Det var exet som lämnade mig. Jag kämpade på i flera år för att det
inte skulle ske, men exet ville lämna så fort vi fått barn. Men jag försökte allt jag kunde få det att funka, men svårt när man kämpar ensam för relationen.
4. Jag får inga dopaminkickar av att jobba. Jag trivs bara väldigt bra med mitt jobb. Dopaminkickar får jag av glädjen av att umgås med mina barn. Att jag jobbar med mitt jobb (som jag trivs med) är helt och hållet nödvändigt för att min familj ska ha någonstans att bo/mat på bordet. Exets lön hade inte räckt, inte på långa vägar. Så oavsett om jag är man eller kvinna, så måste jag jobba (tur då att jag trivs med mitt jobb, inte sant?).
Med det sagt kanske du kan förstå att jag pratar inte ur ett feministiskt perspektiv när jag diskuterar frågan. Jag diskuterar bara att kvinnor kan vilja jobba och män kan vilja vara hemma med familjen. Och jag ser faktiskt inget fel med det, om familjen är nöjd med det. Själv hade jag (helt oavsett min könstillhörighet) väldigt gärna varit hemma helt med barnen tills de var 4 år. Sedan jobbat deltid i flera år efter det. Men det valet fanns inte på kartan, eftersom exet helt enkelt inte haft råd att försörja oss alla. Så jag började jobba (deltid) och blev således förste familjeförsörjare, eftersom jag tjänar något mer än exet. vi hjälps åt, men jag tar huvudansvaret. Exet är däremot väldigt beroende av att jobba (helt oavsett könstillhörighet) och får förmodligen dopaminkickar av att jobba.
Vad jag menar är:
1. att vårt kapitalistiska system är inte uppbyggt för att någon (vare sig mamman eller pappan) ska kunna vara hemma med barnen mer än cirka 2 år (om man snålar med föräldrapenningen) om paret inte har råd att bara leva på en lön. Det är en lyx få förunnat att få vara hemma längre med barnen. Detta har inget med feminism att göra, det är inte feminismen som fått ut kvinnor i arbetslivet. Det är kapitalismen.
2. Det kan finnas män som vill vara hemma med barnen och kvinnor som vill jobba. Och det är inget fel med det. Borde vara upp till var och en av familjerna att välja hur de vill göra, så länge de har råd med det och barnen har det bra.