Att bryggan (eller bryggorna) har funktionella fördelar är alldeles klart. Enbart det faktum att radarantennerna skall upp en bit för att fungera räcker för detta, att visuell observation också kräver en viss höjd över ytan för att fungera är en sak till. Jämför gärna med ubåtar, där tornet inte är till någon nytta i U-läge, men man behåller det i alla fall.
Det som gör att alla större hangarfartyg inte kan vinna något praktiskt (banyta t ex) på at ta bort bryggan är det sneda landningsdäcket och att katapulterna räcker för att skjuta iväg alla plan, dvs man har en kompakt startyta och en tillräcklig landningsyta och där bryggan aldrig är ivägen. Sedan ger den sneda landningsbanan en stor fördel, dels flyger man inte in i nägot hårt vid sidan av landningsstråket, dels kan man landa med fartöverskott och fortsätta flyga ifall man får problem med kroken, broswirar eller att sjögången sänker fartyget precis när man sätter planet.
Har man hoppstartbana (start, då de är tunga) och vtol-plan (landning, då de väger mindre) gör man som man vill.
Annat var det förr. Då hade man problem eftersom man landade rakt in i de plan som stod på vänt för hiss och omladdning, och beroende på vindriktning och egenfartsvektor kunde spåret in på flygdäck vara osäkert, dvs litet fummel, skadat plan eller fartygets egenrörelser kunde medföra att planet kom väl nära bryggan (eller ut på andra kanten, med lika trista konsekvenser.
Vill man se exempel på 2Vk-hangarfartyg med "rena flygdäck" finns det många sådana. Framförallt handlade det om små hangarfartyg (eskort-), men så fort det handlade om "fullvuxna" hangarfartyg kom också bryggan. Till del handlade det här om att hangarfartyget fick allt större uppgifter genom att flyget visade sig vara avgörande och behövde befälsplats, översikt, radarplattform, flygledning mm. Ett kontrolltorn var då praktiskt, värt mer än den plats det tog från flygplanen.
Det som gör att alla större hangarfartyg inte kan vinna något praktiskt (banyta t ex) på at ta bort bryggan är det sneda landningsdäcket och att katapulterna räcker för att skjuta iväg alla plan, dvs man har en kompakt startyta och en tillräcklig landningsyta och där bryggan aldrig är ivägen. Sedan ger den sneda landningsbanan en stor fördel, dels flyger man inte in i nägot hårt vid sidan av landningsstråket, dels kan man landa med fartöverskott och fortsätta flyga ifall man får problem med kroken, broswirar eller att sjögången sänker fartyget precis när man sätter planet.
Har man hoppstartbana (start, då de är tunga) och vtol-plan (landning, då de väger mindre) gör man som man vill.
Annat var det förr. Då hade man problem eftersom man landade rakt in i de plan som stod på vänt för hiss och omladdning, och beroende på vindriktning och egenfartsvektor kunde spåret in på flygdäck vara osäkert, dvs litet fummel, skadat plan eller fartygets egenrörelser kunde medföra att planet kom väl nära bryggan (eller ut på andra kanten, med lika trista konsekvenser.
Vill man se exempel på 2Vk-hangarfartyg med "rena flygdäck" finns det många sådana. Framförallt handlade det om små hangarfartyg (eskort-), men så fort det handlade om "fullvuxna" hangarfartyg kom också bryggan. Till del handlade det här om att hangarfartyget fick allt större uppgifter genom att flyget visade sig vara avgörande och behövde befälsplats, översikt, radarplattform, flygledning mm. Ett kontrolltorn var då praktiskt, värt mer än den plats det tog från flygplanen.