Får Panik av att bli lämnad.

Blev lämnad av min flickvän efter 9 år tillsammans under väldigt suspekta omständigheter bara för ca 2v sen. I feel your pain! Hade lagt all min lycka kring den här personen & trodde att vi strax skulle skaffa barn, leva familjelivet & bli gamla & gråa tillsammans. Det var mitt stora misstag..

Mitt tips till dig är att inse fakta så fort som möjligt. Om han inte vill vara med dig vad ska du då göra åt saken? Du måste leva för dig själv först & främst. Du är den viktigaste personen i ditt liv! Ta hand om dig själv & din kropp!

Det blir bättre dag för dag även om vissa dagar känns som att man är tillbaka på ruta 1. Men det är okej! Du får bli ledsen, men glöm samtidigt inte bort att du kommer klara av detta!

Jag är glad att jag "hit rock bottom" så fort som inom loppet av en vecka. Kunde knappt sova de 3 första dygnen, full som en kastrull konstant & gjorde bara massa dumheter. Men tillslut kom jag på mig själv & sa högt "Vafan håller du på med din idiot? Du sköter inte ditt jobb & tar sakta livet av dig själv pga en otacksam jävel som inte förtjänade dig från första början"

Någonstans där i dimman, mellan rusen av alla substanser så såg jag klart. Sen dess har jag börjat gymma 4-5 dagar i veckan. Tagit itu med min missbruksproblematik (självmedicinering pga bla mitt ex, hon var inte så snäll även om jag älskade & fortfarande älskar henne) & varit helt ren. Även från alkohol! Sorgen är fortfarande stor & det gör förjävligt ont ibland men jag påminner mig själv om att jag aldrig vill bli den människan som jag var tillsammans med henne.

Summasummarum, hitta en ny hobby & börja motionera/träna (förutsatt att du inte redan gör det) & aktivera dig. Jag vet att det är svårt & inte alltid känns så kul. Men i ensamhet så kommer du att må dåligt & tankarna kommer flöda mer än vanligt/nödvändigt.

Du är stark & kommer att klara av detta!!!
Kasta inte pärlor åt svin!

Det kan du inte, för tjejens pojkvän är ett ideal.

Ett rövhål och en bra människa i sMMA person. En vinnare.

Tjejer flockas till denna typen och när de hittat honom är de desperata att behålla honom.

Ibland kan det vara en lättnad att bli lämnad men många gånger är det ett rent helvete. Tankarna far genom huvudet, vad hade jag kunnat gjort annorlunda, jag går under utan min partner, vad gjorde jag för fel?

Att gå tillbaka till en som lämnat en är en no go, du kommer alltid att vara den som blev ditchad om du går tillbaka och du kommer förmodligen aldrig räcka till i din partners ögon. Att göra ett nytt försök innebär oftast att skjuta upp det oundvikliga dvs en separation.

I ditt läge finns det en sak att göra och det är att googla Wim Hof och köra Wim Hof Metoden. Återkoppla gärna hur det går.

Tack. Ensam är jag dock, svårt att göra något åt den biten. Men jag försöker aktivera mig själv. Även om onotivationen är på topp. Sover ju inte heller på nätterna så vaknar inte på morgonen. Vilket jag vet att jag mår bättre av. Idag ska jag iallafall jobba hela jävla dagen så då kanske tankarna är någon annanstans iallafall..

Är det på ohälsosam nivå så kan det bero på att du har borderline.

Är det på normal nivå så kan det bero på att du är ensam.

Lär dig att hantera din borderline, eller omge dig med andra så du inte är så ensam.

Det är extremt smärtsamt att bli lämnad. Den som blir lämnad känner alltid mer smärta än den som gör lämnandet.

Försök att koppla bort dig från hemmet. Det är hemma det brukar vara värst.

Kärlekssorg är brutalt. Allt där kärlek inte funkar är brutalt förresten.

Jag tycker de är skönare att bli lämnad. För då är det ofta utanför ens händer och då är det lättare för mig att gå vidare och hitta bättre. Man hittar alltid bättre såsmåningom. Den enda tjejen som jag skulle bli krossad av att lämna mig på denna planet är min tre åriga dotter.

Enda tjejen på denna planet jag skulle bli krossad av att bli lämnad är min tre åriga dotter.

Det är ett steg på vägen. Försök hitta saker att göra som du trivs med, träffa andra om det går, eller prata med dem åtminstone - och försök att inte prata om honom, även om det är det som snurrar i ditt huvud just nu. Det blir lättare med tiden, hur osannolikt det än låter just nu så kommer du om något år att undra varför du var så ledsen när det begav sig. Förutsatt att du inte låter dig sjunka ner i självömkan - visst, känn känslorna, men BEGRAV dig inte under dem, gå vidare och låt dem inte styra ditt liv.

Spännande. Ska googla vad det är.

Sorgen över att förlora någon man älskar är brutal och gör så överjävligt ont. Att läka och kunna bearbeta det kommer och måste få ta tid i ditt eget tempo och på ett sätt som fungerar för dig.
När det känns överväldigande och ohanterbart kanske du kan testa att skriva ner allt du tänker på?
Att få alla tvivel och "vad gjorde jag för fel" tankar ut ur huvudet ner på ett papper kan bli ett sätt att få lite distans och andra synsätt på sin situation. Istället för att idialisera personen och det ni hade försöka se saker som gjorde att denna person inte var bra för dig, även om det kan kännas näst intill omöjligt när känslorna från din sidan finns kvar. Kärlek är beroende av två personer och om den ena halvan inte känner så längre är det inte mycket man kan göra åt saken, trots att det känns så tungt att hamna där.
Försök att tänka på dig själv och ta hand om dig för din skull, även om det kan vara svårt att se till sig själv.
Sysselsätt dig med något, vad som helst som kan uppehålla tankarna en stund trots att det är svårt att koncentrera sig när man mår som sämst, lyssna på en podd, se en serie, läs en bok, tvinga dig ut på något litet ärende eller gör några träningsövningar.

Du kommer klara av det, även om det känns långt bort nu kommer det bli lättare med tiden.

Tack. Försöker verkligen. På dagarna är de såklart mättare. Men mitt plugg är på distans nu så det bli många sitta hemma ensam dagar. Vilket jag märkt inte alls är speciellt nyttigt för mig.. men nej en självömkande person är jag väl inte riktigt. Har ett stort driv i mig själv men har också myxket gemensamma saker med mitt ex som känns väldigt svårt för mig att "lösa på egen hand". Då kraschar jag när jag inser det samt att han vägrar hjälpa mig med någonting.