Citat:
Ursprungligen postat av
Tashkent
Orkar inte titta på dravlet utan antar att det var samma smörja som den gångna helgen när hon gästade TV4s Jenny Strömstedt.
Maken till nonsens får man ju leta efter, kontentan är att alla problem, precis alla, har ett ursprung i manliga preferenser genom tiderna. T.ex de fina batteribilarna som fanns för 100 år sen dög inte för männen eftersom bensinbilarna lät häftigare. Man tar sig för pannan för de idiotiska idéerna men så blir hon mysintervjuad av kvinnor som gärna förstärker dumheter.
Sensmoralen framåt är att kasta allt gammalt och satsa fullt ut på kvinnorna, men då måste riskkapitalet fördelas jämlikt istället för "99% till männen". Som om riskkapitalet inte går till de idéer man tror ska ge bäst avkastning. Då kan väl en kvinna starta en batterifabrik till i norrland så statistiken blir bättre!
Kan inte någon kritiskt granska denna skräpbok och skjuta ner alla uppenbara lögner och påhittade problem??
Hennes inledande exempel i boken - varför kom inte uppslaget att sätta hjul på resväskor tidigare? jo, för att det är en *kvinnlig idé, och för att det var norm att mannen skulle bära kvinnans väskor och att kvinnor inte reste på egen hand!! - är så plojigt. Det finns helt andra och mer tekniska/ materialmässiga förklaringar.
För att resväskor med hjul och en dragvajer ska bli en attraktiv och användbar produkt krävs det en del förutsättningar. Väskan måste vara delvis
hårdgjord, med en ram i metall och/eller sidor av kolfiber eller liknande material, och hjulet måste vara av rostfritt stål eller liknande. Sätt ett trähjul i hörnet på en gammaldags bylsig resväska i enbart läder, med buktande sidor, eller på en stor sportbag som inte heller håller någon rätlinjig form, och du får en väska som snart drattar omkull på sidan, som känns tung och bökig och vars hjul ganska snart slits ner. Likaså behöver underlagen som väskan ska dras på helst vara släta och fria från ojämnheter: kullersten eller en grässluttning går inget vidare, platt trottoar eller perrong desto bättre. Före massbilismens genombrott var kullersten det normala i många städer.
Ett par recensenter jag har sett har hummat om att exemplet med väskan känns litet plojigt eller anekdotiskt och antytt att det inte säger så värst mycket, men de verkar annars mena att sådana här feel-good-exempel numera hör till genren. Och det är ju en slags feel-good-bok Katrine har skrivit.