Ursprungligen postat av
Zache
Jag funderar på en sak, med risk för att "tänka högt" här men kom för all del gärna med input eller säg åt mig att jag dravlar om något fullständigt självklart.
Den förstfödde sonen dog 1978, knappt två och ett halvt år gammal, enligt systern i cancer. Efter detta hände det ju något med både Johnny och M*ait, och det framgick i dagens tidningar att speciellt Johnny då starkt började misstro samhället. Vilket man ju kan förstå, det måste vara hemskt att förlora ett litet barn i den åldern, känslan av maktlöshet är nog bedövande.
De vanligaste cancerformerna hos barn är alltjämt olika former av leukemi, lymfom och hjärntumörer, enkelt uttryckt. På 1970-talet var svensk cancervård för barn så bra den kunde bli i världen, men utsikterna var rätt bedrövliga, endast ca 20 procent överlevde jämfört med dagens 80 procent. Dåtidens behandlingsmetoder räckte inte till och ofta kunde sjukdomsförloppet gå otäckt snabbt.
Ponera att den lille sonen fick leukemi, kanske lite sent upptäckt. De tidiga symptomen är trötthet, blekhet, kanske feber, allt klassiskt som kan stämma in på tusen andra lindrigare barnsjukdomar, och en tvååring kan ju inte riktigt uttrycka sina smärtor särskilt nyanserat. På 70-80-talet sprang man inte till akuten med barnen i första taget, och jag har en känsla av att just denna familj inte var så bra på samhällskontakterna, redan då.
Alltsammans måste ju ha blivit den perfekta stormen, så att säga. Förutsättningarna för att allt skulle skita sig var på plats. Ett dödssjukt litet barn, mycket dåliga utsikter för lyckad vård (hade inte spelat någon roll om de vänt sig till Johns Hopkins eller Mayo). Lägg därtill en hunsad, vid det här laget redan nedtryckt mor och en hetsig, kriminell alfahane till far som trots integrering och påstått mycket god svenska nog kände sig ute på djupt vatten på sjukhuset. Barnonkologen på KS öppnade först 1979 så de kan ha hamnat på Huddinge eller så. Den jättetuffe gangstern Johnny måste ha känt sig fruktansvärt handfallen bland vitrockade överläkare som i sin tur nog hade en viss människokännedom, så att säga.
Barnet dör. Låt vara att Johnny satt två döttrar till världen 15-20 år tidigare, men detta var hans förstfödde son, som skulle föra den stolta traditionen vidare. För att hitta förklaringen till allt trams om "återuppståndelse", Johnnys patologiska beskyddande och hans kontroll, det vidriga avfärdandet av nästa par döttrar med mera, så måste ju detta dödsfall verkligen varit det som tippade över bägaren för familjen. Jag vet att detta inte är nån ny, häpnadsväckande snilleblixt, jag vill bara utveckla bakgrunden en smula.
Om man funderar på det här en stund (hypotetiskt alltså, ingen aning om hur det egentligen gick till) så förstår man ju vilken bottenlös avgrund av sorg som öppnat sig. Och nu ser vi ju vad konsekvenserna blev, för en hel familj och kanske mest för 41-åringen som slutligen fick hela skiten i knät, så att säga.
Tänk om nån vettig samhällsfunktion kunnat fånga upp Johnny och M*ait (som hade en ett-och-ett-halvt-årig dotter att ta hand om och en till i magen) när första sonen dog. Sorgebearbetning, terapi, vad fan som helst. Uppmärksamhet.
Märk väl att jag skiter fullständigt i Johnnys eget mående, men de överlevande barnen for ju illa. Däri ligger det sorgliga.
Dåtidens tjänstemän och -kvinnor på Haninge kommun har en hel del samvete att brottas med, och rätt åt dem. Hoppas det svider. Nu, 30-40 år senare är det bara larvigt att ställa nuvarande kommunledning till svars, det blir nån slags arvssynd. Även fast de är sossar och bör klämmas åt bara därför.
Vi får nu se vad de gamla kommunregistren kan uppbringa och jag kan ge mig fan på att detta är stoff för Uppdrag Granskning om något år eller så.
