Fredrick Federley levde med en dömd pedofil

(Applåder)
Anf. 32 FREDRICK FEDERLEY (C):
Fru talman! Jag står här som representant för mig själv, mitt eget mandat och dem som inte delar den uppfattning som en förkrossande majoritet här i kammaren har. Johan Linander förde nyss Centerpartiets talan. Jag tar det ansvar som en ledamot bör ta, nämligen att föra den talan som man har gått till val på och som man har stöd från sina väljare att driva.
Jag ska lägga upp anförandet på så sätt att jag börjar med de principiella argumenten och tar sedan itu med den skrivelse som ligger framför oss och som lämnar en hel del övrigt att önska.
I grund och botten har vi i dag diskuterat på vilka sätt vi kan legitimera oss för varandra för att ha sex. Vi kan göra det på många olika sätt. Vi kan göra det genom att tycka om varandra eller genom att träffas tillfälligt på krogen. Men vi kan aldrig göra det mot ekonomisk ersättning om vi inte startar en filmkamera eller fotograferar det hela. Då är det helt okej.
Lagstiftningen är tydlig. Jag tycker att också debatten är tydlig. Man säger att det man egentligen vill komma åt är ett moraliskt ställningstagande. Det handlar om att kammaren och riksdagen säger: På detta sätt får människor inte ha samlag och på detta sätt får människor inte ha sex med varandra men på alla andra sätt. Det är ju inte så att talare efter talare har utgått från sexarbetarens perspektiv. Hade man gjort det hade man sagt: Vi kräver rätten för sexarbetare att organisera sig. Vi vill se till att de får möjlighet till pension, att de får möjlighet att betala skatt och att de, som alla andra, får tillgång till sociala trygghetssystem.

Det är inte det intressanta. Eftersom det intressanta är att förbjuda en penningtransaktion mellan människor är det inte den argumentation vi har hört.
Diskussionen bland sexarbetare och till exempel inom Rose Alliance som organiserar sexarbetare är varken svart eller vit vilket den verkar vara här i kammaren. Där handlar diskussionen oftare om det så kallade horstigmat, om varför man känner sig vara i ett utanförskap och om varför man inte får det bästa bemötandet när man besöker de sociala myndigheterna. En kvinna som har barn och som är prostituerad och alltså sexarbetare eller befinner sig i porrindustrin eller i stripindustrin är livrädd för att söka hjälp. Det första som händer är att samhället säger: Du är en dålig mamma. Vi börjar med att ta dina barn ifrån dig.
Om man hade velat värna sexarbetaren kanske man hade börjat diskussionen här. Ingen har med ett enda argument kunnat säga hur sexköpslagen har förbättrat situationen för Sveriges sexarbetare. Det har den definitivt inte gjort. Jämförelsen med pornografi tycker jag är intressant. Är det riksdagens mening att så fort en kamera är med legitimeras plötsligt penningtransaktionen i det sexuella umgänget mellan två vuxna myndiga människor? Är sju åtta partier i Sveriges riksdag redo att förbjuda också pornografi? I så fall tycker jag att man ska säga det. Det vore intressant att höra de olika partiernas – inklusive mitt eget partis – företrädare förklara hur man legitimerar att det finns en pornografisk industri där sex sker mot utbyte av pengar, men inte om det inte finns en kamera närvarande.
...
Bland siffrorna är det så otroligt många antaganden. Det enda konkreta är att gatuprostitutionen har minskat med 50 procent. Är det inte märkligt att inte 100 procent har försvunnit när vi har en lagstiftning som förbjuder gatuprostitution? Det finns de som kallar detta för en framgångssaga. Vad är det i realiteten att vi har fått ned gatuprostitutionen med endast 50 procent när det har varit olagligt i tio år?
Vi vet väldigt lite om näthandeln med sex. Att vi vet så lite om hur det ser ut för sexarbetaren och hur marknaden ser ut generellt beror på att ingen här har varit beredd att lägga forskningsresurser på att ta reda på det. I Köpenhamn pågår mycket forskning. Där kan man till exempel se att majoriteten som säljer sex är män. Unga män är i förkrossande majoritet bland dem som säljer sex på nätet, till både män och kvinnor. Hur det ser ut i Sverige vet vi inte eftersom det inte finns någon forskning. I utredningen, i propositionen och i utskottets betänkande gör man ett antagande. Man säger att den enskilda sexsäljaren ju måste ge sig till känna för att få kontakt med kunder. Därför har man gjort en bedömning av att det inte har ökat. Hur har man gjort den bedömningen? På vilka forum pågår diskussionen? Det finns inga som helst fakta bakom.
RFSL har kritiserat sexköpslagen ända från början också i utredningen. Vi behöver inte gå längre än två sidor in i RFSL:s remissvar för att se att den är sågad uppifrån och ned på grund av den vetenskapliga grunden och de fakta man har. Man gör det också ur ett annat perspektiv, nämligen att lagstiftningen är rakt igenom heteronormativ. Det hörs också i debatten. Hbt-personers perspektiv lyfts sällan upp. Där förekommer också sexhandel i mycket stor utsträckning.
Att sälja sex är en legal verksamhet, säger man. Därför vore det rimligt att partiernas företrädare resonerade om hur man tänker sig att skapa trygghet för sexarbetarna. De hålls borta från möjligheten till pension. De har inte möjlighet att betala skatt. Artiklar i medierna berättar om hur personer på Skattemyndigheten säger att det finns sexarbetare som vill betala skatt men inte får det och därmed inte har tillgång till skyddssystemen.
Diskussionen är till stor del ett korthus. När man summerar effekten av lagen säger man att propositionen bygger på något som är ”såvitt känt” – inte på fakta, kunskap eller vetenskap. Jag är besviken på min egen regering som är beredd att ta fram en lagstiftning som bygger på något som är ”såvitt känt”. Utredningen kommer fram till att det inte har ökat. Det kan ha minskat lite, men man vet inte. Ändå kallar man från den här talarstolen lagen för en stor succé.
Är det egentligen inte så att den stora succén är att man inte längre ser sexarbetarna på gatorna? Man slipper se hur det är.
Både i betänkandet och i propositionen hänvisas det också till folk som arbetar på fältet. Vilka är det som arbetar på fältet? RFSU har kritiserat lagstiftningen. Malmö vårdcentral slog larm för ett par år sedan därför att man kunde se att det framför allt bland kvinnliga sexarbetare hade börjat bli en stor spridning av könssjukdomar därför att de inte längre hade möjlighet att tvinga kunden att använda kondom. Man började se större underlivsskador därför att de kvinnliga sexarbetarna var tvungna att ställa upp på en lång rad saker som de tidigare inte gjorde.
Om en lagstiftning införs där en gärning förbjuds, vilka är då de första som vänder sig bort från denna marknad? Säkerligen är det de som är rädda att hamna i ett register. Säkerligen är det de som är rädda att bli dömda. Vilka är det som finns kvar på denna marknad? Säkerligen är det de som inte bryr sig om huruvida de hamnar i ett register eller inte. Har detta stärkt kvinnans ställning, position eller säkerhet, som många har lyft fram här? Så är det definitivt inte.
Vad man också borde ha gjort är att separera hela diskussionen som är väldigt sammanblandad. Vi talar om trafficking, alltså slavhandel, som ska vara förbjuden och som ska bemötas på alla sätt därför att det icke är en frivillig gärning. Vi talar också om sexköp som faktiskt kan vara helt frivilligt. Om det inte är frivilligt bör det finnas möjlighet att lämna sexindustrin. Samhället bör hantera sjukvården på bästa sätt för sexarbetare. Man bör ha en socialtjänst som ställer upp hundraprocentigt bakom sexarbetare som vill lämna sexindustrin. Men detta diskuteras inte heller i kammaren.
Vad man gör för att få riktiga argument i diskussionen är att man tar alla argument från den vidriga slavhandeln med sexarbetare som tvingas dit och för över dessa argument till en debatt om sexköpslagen därför att det annars blir svårare att föra debatten. Det kokar ned till att vad man säger från Sveriges riksdag är att vuxna människor inte kan fatta beslut om hur och när de ska ha sex om det finns pengar inblandade. Undantaget är om det finns en kamera med i bilden.
Det är också otroligt viktigt att man får en diskussion om något annat som är aktuellt i kammaren, nämligen samtyckeslagen. Jag tycker att det är rimligt att det ges ett medgivande om man vill ha sex. Men vad kammaren säger är att man inte i alla lägen kan ge sitt medgivande till sex. Så fort det kommer pengar med i bilden är det inte längre möjligt.
Det är också beklämmande att riksdagens absoluta majoritet, regeringen och utskottet säger att det inte är det arbete och den lagstiftning som vi har mot trafficking som har lett till att vi inte har sett samma utveckling av trafficking i Sverige. Man säger att det är just sexköpslagen som har gjort detta. Det är att underkänna det egna arbetet när man har skärpt lagstiftningen och gett polisen större resurser och möjligheter att bekämpa trafficking. Har denna lagstiftning inte spelat någon roll över huvud taget? Jag tror att den har spelat en betydligt större roll än sexköpslagen har.
Fru talman! Jag ska avrunda mitt anförande. Jag anar att det finns en och annan replik som jag ser fram emot. Jag kan summera att vi har en lagstiftning på bordet där förslaget bygger på att såvitt vi vet – det är det tyngsta argumentet man har – har det inte på tio år ökat så mycket. Det är vad vi vet. Det är alltså en lång rad antaganden, och det är ett ganska tunt korthus.
Jag tycker att partiernas företrädare kan börja redogöra för hur de egentligen har resonerat.
Fru talman! Jag yrkar avslag på hela propositionen.