Längdskidsäsongen 2020/2021

Men knappast Bruks väl?

Elefanten i rummet med Kalla är att hon måste testa negativt. Högst troligt kommer hon testa negativt först flera dagar och i värsta fall veckor efter att hon inte har symptom längre.

Att landslaget har protokoll spelar mindre roll i sammanhanget. Kalla kan vara purfrisk och testa positivt, det är så den här skiten fungerar. Tyvärr finns ju även risken att friska fastnar i testet före Ruka.

Börjar bli mycket intressant att diskutera nu när premiären närmar sig. Måste bryta in och publicera min genomgång av damernas landslag inför säsong. Vet inte riktigt vad det blev för ordning på åkarna nedan, lite huller om buller bara.

WALL OF TEXT INCOMING!

A-landslaget

När jag nu ska skriva ihop detta får jag flashbacks till hur det kändes inför fjolåret, jävlar vad positiv man var. Sen blev säsongen till stora delar ett jättefiasko för A-landslaget, som dock räddades av de yngre tjejerna och Fridas sista tävling. Nya tag nu, men kanske blir jag lite ödmjukare. Kan väl också påpeka att det mesta skrivs utefter att säsongen blir någorlunda normal, även om det är mycket osäkerheter just nu.

Ebba Andersson var en av de åkare som förväntningarna var högt uppskruvade på inför ifjol, men som inte nådde upp till dem. I Ebbas fall var säkerligen den skada hon ådrog sig några veckor innan premiären en stor anledning till detta. Kanske hela anledningen. I vart fall omöjliggjorde den en satsning på pallplats i totala världscupen, då Ebba som bekant missade hela första delen av säsongen (pre TDS). När Ebba kom tillbaka var hon dock återigen oerhört stabil på pallen i distansloppen eller precis därutanför (förutom en svag helg i Nove Mesto). Ska man vara kritisk så togs väl dock inget ytterligare kliv, om något kändes den norska trion Johaug, Östberg och Weng bättre jämfört med Ebba än säsongen innan (självklart så i Wengs fall, som hade ett svagt 18/19). Spekulationerna på förhand om att Ebba skulle kunna plocka tid på Johaug i sprintar i tourerna visade sig också vara helt felaktiga, snarare så att Johaug var den som höjde sig och drog ifrån. Båda dessa saker kanske dock också kan skyllas på skadan, jag minns att det i alla fall sas att Ebba hade tappat en hel del i just sprint-biten på den. Hursomhelst, nu när det ny tävlingssäsong för dörren och vi tar nya tag. Mestadels positiva rapporter om Ebbas träningssäsong, vad jag har kunnat snappa upp- Visserligen missade hon Alliansloppet pga ett skadat finger, men det verkade inte vara allvarligare än att hon kunde träna på mer eller mindre som vanligt. Häromdagen lyfte Byström fram Ebba som en av tre i laget som sett starka ut under sommaren och hösten, sen om han menade relativt övriga eller relativt tidigare versioner av sig själva kan man väl bara spekulera i. Har också (återigen) sagts att Ebba har blivit bättre i sprint.
Väldigt lätt att sätta konkreta mål för Ebba tycker jag; vinna en världscuptävling och ta en individuell VM-medalj. Ebba är hittills vårt svar på Heidi Weng – alltid bra och alltid på pallen, men (nästan) aldrig en vinnare. Jag har ju annars stora förhoppningar att Ebba kan ta sig upp på den där förbannade pallen i totalcupen också, men kan väl tänka mig att prioritera ned den för de andra två målen denna säsong. Samtidigt faller man då återigen in i den svenska sjukan att aldrig satsa på totalen, och nästa säsong blir det ju OS… och därefter VM igen… Behöver ju heller inte finnas något motsatsförhållande (även om vi har sett på damsidan att många haft svårt att vara riktigt bra på TDS och mästerskapet senare samma säsong). Med den jämna höga nivån Ebba har finns ju möjligheten att allt slår in. Låt oss hoppas.

Frida Karlsson tillhör samma skara som inte riktigt motsvarade de högt ställda förväntningarna. Även i Fridas fall var det hälsoproblem som höll henne borta från en stor del av säsongen. Samtidigt är det man minns bäst från fjolåret den fantastiska segern i sista loppet, vilket gör det svårt att påstå att säsongen var helt misslyckad. Inför denna säsong kommer starka rapporter om Frida. Alliansloppet gick visserligen inte hennes väg, men hon vann på rullskidor under tävlingen på lägret i Sollefteå och vann i Vålådalen på snö. Byström höll Frida som den som sett allra starkast ut under träningssäsongen.
Svårt att inte tro på stora framgångar kommande säsong. Gissar att hon likt de flesta kommer satsa lite extra på VM, men hon behöver ju inte jaga sina första medaljer (om än första individuella guld). Hoppas hon åker så mycket som möjligt i världscupen, för Frida har potential att vinna total världscupen. Möjligen inte redan i år, men det gäller att tidigt få in vanan att åka alla tävlingar. Sen återstår det väl kanske lite att se om Frida kommer ha jämnheten, jag tror det om hon bara får vara sjukdoms- och skadefri. Topparna är redan högre än Ebbas och näst högst i världen skulle jag vilja hävda. Frida borde också ha potential att plocka tid på Johaug i sprintarna i tourerna. Nu sa man ju förvisso så ifjol också, men bara för att det inte slog in så betyder det ju inte att potentialen inte finns där. Finns så många mål man skulle kunna sätta här. Alla kommer inte slå in men saker man potentiellt kan se fram emot: Fler världscupsegrar, top3 i totala VC, första VM-guldet, VM-medaljer, fantastisk stafettsträcka… haussar jag för mycket? Men varför inte egentligen… hela den här damvågen som startade med Kalla har egentligen bara blivit bättre och bättre, det enda som verkligen saknas är att vi har den ledande distansåkaren. Okej, det kanske inte sker till kommande säsong, men jag hoppas i alla fall få se ytterligare tecken på att Frida i framtiden kommer hålla den positionen under några år.

Linn Svahn var fjolårets största utropstecken. Lätt att glömma nu, men för ett år sedan nämndes hon mest som en som skulle kunna få chansen i världscupen någon enstaka gång under säsongen. Inte ens efter Gällivare-premiären var det någon (?) på detta kunniga forum som lobbade för att Svahn borde med till Ruka, jag själv skrev följande inlägg (FB) Längdskidsäsongen 2019/2020 där jag alltså ändå landade i att det var rätt att hon inte blev uttagen. Så fel man kan ha. Som tur är fick hon ju chansen relativt snabbt ändå efter en övertygande seger på hemmaplan, och resten är väl historia.
Inför i år är rapporterna nästan löjligt positiva. Svahn var den tredje som Byström höll fram som imponerat lite extra. Till det vann hon sprinten i Vålådalen och distansen under Allianshelgen. Ska också varit trea på rullskidor över 21 km fristil i Sollefteå. Också hos Svahn går det inte annat än att tro på (fortsatt) stora framgångar kommande säsong. Försvara sprintcupen känns självklart. Vågar man t.o.m höja det till att Svahn ska bli totalt dominant à la Kläbo? Guld på VM har hon själv lyft fram så då gör väl jag det också. Chansen till flera guld på VM finns. Sprintstafetten till att börja med, blir man uttagen dit i ett svenskt lag är det guld som är målet – även om inget är givet. Att Svahn blir uttagen känns i skrivande stund självklart, och då räcker det med fjolårsnivån. Har hon höjt sig ytterligare på alla sätt – vilket rapporterna säger – ser jag det som omöjligt att två svenska åkare kan vara bättre än henne för sprintstafetten. Sen måste vi väl kort beröra långa stafetten också. Personligen ser jag gärna Svahn där, men det bygger lite på att hon tagit kliv framåt distansmässigt. Annars har hon allt som krävs, och det bästa med henne och Frida är att de inte kommer vara nöjda med en silvermedalj. Säger inte att någon annan är det, men det är få det är så tydligt hos som hos dem. Möjligheterna att visa distanskapacitet finns i Bruksvallarna och i mintourer och eventuellt i stafetten i Lillehammer [EDIT: Ja, Lillehammer kan strykas nu]. Möjligheten att visa form finns i sprinten och sprintstafetten på VM, ungefär som Stina gjorde för att bli uttagen i stafettlaget första gången. Sen kanske det finns fler (bra) alternativ nu men det är väl bara just bra i sådana fall.
Vi spikar i alla fall tre VM-guld, en sprintcupseger och sisådär 10 delsegrar.

Charlotte Kalla hade tyvärr ingen bra säsong ifjol. Lite som vanligt när det är mästerskapsfritt ska sägas, men denna gång lite ovanligt dåligt. Faktiskt sämsta säsongen sedan första säsongen hon började åka regelbundet i världscupen (06/07). Det är inget gott tecken när man fyllt 33 år, framförallt inte i kombination med att säsongen innan inte heller var helt lyckad. Samtidigt är väl 33 år ingen ålder? Många på damsidan har presterat riktiga toppresultat efter det. Det är väl kanske trenden som oroar, och att andra halvan av säsongen innan den förra inte heller var riktigt bra. Men vi ska inte måla fan på väggen. Ibland när man tänker på tex Riboms och Lundgrens stora lyft förra året, i kombination med Kallas tillbakagång, kan man få för sig att de förra var bättre i objektiv mening. Så var inte fallet kan vara viktigt att påminna om. Kalla var solklart tredje bästa distanssvenska. Kalla kom 10:a i distanscupen med mer än dubbelt så mycket poäng som Lundgren som kom 21:a och Ribom som kom 23:a. Kalla nådde också de två bästa individuella resultaten (4:a och 6:a) och hade bäst snittplacering (~12:a medan Lundgren hade ~19:e och Ribom ~20:e, eller ja om man ska vara helt transparent så hade Lundgren 19,1 och Ribom 19,7 så i princip samma). Även när man räknar inbördes möten faller det ut tydligt till Kallas fördel: 12-3 mot Ribom och 9-3 mot Lundgren. Nu hävdar jag inte att någon påstår att de två nämnda yngre var bättre än Kalla, men det visar ändå att det finns lite kvar innan Kalla lämnar ifrån sig placeringen som bäst efter Frida och Ebba. Så frågan är väl hur det blir för Kalla kommande säsong, blir hon sämre eller står kvar eller kan hon tvärtom få till det bättre igen?
Rapporterna är väl genomgående goda. Flera påstår att Kalla har sett bättre ut nu än under samma period förra året, allra först var någon av Björn och Post under toppidrettsveka som påstod sig ha rapporter från Sverige som sa att Kalla var ”tillbaka”. Det var dock länge sedan nu. Sen dess såg vi Kalla vara direkt svag under Allianshelgen. Å andra sidan var Frida det också och sen påstås det ju att Frida var tämligen överlägsen på rullskidorna i Sollefteå och då ska Kalla också ha varit klar tvåa. Min tanke var annars att oavsett hur läget är bör Kalla gå tillbaka till sitt sedvanliga mästerskapsår-upplägg. Dvs inte tävla så mycket som hon gjorde ifjol, skippa TDS och försök få till formtopp i början av säsongen och sedan under VM. Nu förstörs (?) det av att Kalla precis drabbats av covid-19. Det gör det åtminstone väldigt svårt att få till en första topp innan jul för att sedan träna ned sig, att hon deltar i Bruksvallarna är väl uteslutet. Så hur upplägget för Kalla blir känns väldigt oklart, men att gå all-in för VM känns fortfarande rätt. Individuellt tror jag inte hon räcker till längre för medalj, men att lägga minst ett VM-silver i stafett till sin medaljsamling är mycket troligt om hon får till formen till VM.

Emma Ribom tillhörde ifjol succélaget TSS, och Ribom var en av de stora succéerna i laget. Från att i stort sett aldrig få åka i världscupen till att vara bofast i laget och t.o.m ta sig in topp-10 i världscupen vid flera tillfällen. Höjdpunkten var kanske att hon slutade 9:a totalt i den skandinaviska touren, eller att hon tog guld på U23VM-sprinten. Nu har Emma blivit vuxen och är således med i, och helt given i, A-landslaget. Rapporterna är genomgående starka. Kanske med reservation för att jag inte hört så mycket på slutet, utan det mesta kommer från i somras. Då talades det om att Emma t.o.m kändes som en av de ledande åkarna under lägren och en som var på väg att ta stora kliv framåt. Insatserna vid Alliansloppet var också mycket starka, trea i distansloppet och andraplats i sprinten.
Frågan är väl då bara hur högt man ska våga lägga ribban? Att etablera sig kring 10:e plats känns nästan redan gjort (även om snittplaceringen i distans som sagt var 20:e). Å andra sidan är det väldigt svårt att ta sig upp till den allra högsta nivån, den som Johaug leder och där vi också hittar Ebba, Frida, Östberg, Weng, Nepryaeva, Pärmäkoski, Diggins. Dvs de som kan ta och tar pallplatser. Lättast blir väl att sikta in sig på att ”bara” förbättra sig. Ta fler poäng i totalcupen och sluta högre där (23:a med 373 poäng), förbättra snittplaceringen och ta en bättre bästaplacering. Ännu mer konkret hägrar ju VM. Där gäller det väl först och främst att ta en plats i laget. Utifrån förra säsongen ska väl Ribom åka tremilen i klassiskt, sen är hon aktuell för egentligen alla andra sträckor också. Kan vara lite farligt att hon lever på gränsen i det mesta, finns en risk att man hittar fyra stycken bättre till allt. Men det får väl blir det stora målet då; ta sig till VM och vara ordinarie på ett par individuella tävlingar där samt ta en plats i stafettlaget.

Moa Lundgren faller i samma kategori som Ribom, succé från TSS och numera A-landslaget. Lundgren var dock redan en någorlunda etablerad världscupåkare i sprint, men nu togs verkligen ett stort kliv som distansåkare. Något som är ganska tydligt är att hon är bättre i fristil, men när det gällde skiathlon så klarade hon den klassiska åkningen alldeles utmärkt – och det är ju goda nyheter eftersom det alltjämt är en mästerskapsdistans. Man kanske också kan säga att fjolåret inte visade några tydliga framsteg i sprint, faktum är att resultatnivån snarare sjönk något. Svårt att säga om några slutsatser ska dras av det. Rapporterna har iaf också här varit mestadels positiva, bra insatser i alliansloppet. Senare på hösten har hon dock haft problem med senknarr i händerna och därför fått träna en hel del utan stavar, och inte kunnat vara med på diverse träningstävlingar. Som jag förstått det har hon haft problem med detta tidigare och det brukar lösa sig att träna på bra ändå. Det senaste är väl också att hon kunde vara med och ”tävla” under lägret i Bruksvallarna och att hon är anmäld till alla tre dagarna till den riktiga premiären. Ser därför inte någon anledning att sänka förväntningar eller förhoppningar något särskilt.
När det gäller världscupen får det väl bli liknande mål som för Ribom, försöka förbättra sig på alla tänkbara mätbara sätt. Till VM är det dock lite andra distanser där jag i nuläget ser henne ta plats. Skiathlon känns i nuläget väldigt givet, hon var 9:a och 11:a på de två försöken i världscupen ifjol, näst bästa svenska båda gångerna. Då saknades såklart Frida vid båda tillfällena och Ebba vid ett men det ger oavsett att Moa är bland de 4 bästa. 10km fritt intervall är också fullt tänkbart, 24-23-8 på tre försök ifjol. Ingen superrad, men hon var ändå 2:a, 3:a och 1:a internt bland svenskorna där. De hon främst slåss emot för att få åka de här två distanserna är väl Ribom och Sundling (kanske kan det sluta med att Kalla petas om hon inte hittar rätt). Egentligen bara att avvakta, något lag behöver man inte ta ut nu. Apropå lag… Moa bör ha chanser för stafettlaget också, och kanske t.o.m sprintstafetten. Är det stafettlaget som gäller så måste det ju vara sträcka 3 eller 4, och återigen, det är väl bara att avvakta och se hur bra hon och andra är. Sprintstafetten är hon ju inte med i för tillfället men är väl något slags alternativ för den första (tredje och femte) sträckan. Och har vi helt räknat bort henne som sprinter? Jag gör kanske det mest för att hon är sämre i klassiskt och för att det finns så många andra som kommer satsa på sprintlaget (varav några också har klassiskt som sin favoritstilart). Samtidigt ska man ha i minne att Lundgren åkte bra även i klassisk sprint säsongen 18/19. Ska bli spännande att följa Moa kommande säsong, inte bara resultatnivån, också lite vart hon tar vägen som skidåkare.

Jonna Sundling levererade faktiskt ifjol. När resten (av dåvarande A-landslag) inte riktigt nådde upp till förväntningarna så gjorde Jonna det. Klart bästa säsongen i karriären. Möjligen lite bittert för henne att när ett år äldre Stina (äntligen) försvann ur vägen så dök en ny fantom upp och hindrade Jonna från att bli Sveriges (och världens) solklara sprintdrottning. Med två delsegrar och en andraplats i sprincupen är det däl svårt att vara missnöjd dock. Om jag ändå, bara för att, ska plocka ut en besvikelse ifjol var det att hon inte riktigt fick till det i tourerna. Eller för att förklara närmare vad jag menar; 17-14-17 är såklart bra slutresultat i Ruka, TDS och skandinaviska touren. Det är t.o.m ett framsteg att hon bara deltar så mycket, MEN det var alltid något lopp som fallerade vilket gjorde att det inte blev det där riktiga toppresultatet. Skulle hon kunna fila bort de där djupdykningarna (typ som sista dagen i Ruka) så utmanar hon helt plötsligt om topp-6 istället. Så egentligen inte en besvikelse sett till hur det varit tidigare men mer utifrån hur bra det fanns upplagt för att bli.
Nåväl, nu går vi vidare till årets säsong. I samband med alliansloppet rapporterades det om att Sundling överlag haft en väldigt stark sommar och bra kontinuitet i träningen. Insatserna i tävlingarna den helgen var inget att hänga i julgranen, men det är inte heller något jag skulle lägga någon vikt vid. Jag minns att Sundling var usel i Alliansloppet för två år sedan (alltså ännu värre än nu) och sedan vann hon redan andra världscuphelgen (och första hon deltog). Mer oroande är rapporterna som kommit flera gånger under hösten om att hon haft svårt att gå för fullt på träning och varit sliten. Vi målar inte fan på väggen dock, Sundling är anmäld till alla tre dagarna i Bruks och gott så. Nu när hon verkligen är i sin bästa ålder är det ju svårt att inte tro på fortsatt leverans. Fler delsegrar än ijfol? Utmana Svahn om förstaplatsen i sprintcupen? Förbättra placeringen i totalcupen (11:a)? Alla tre rimliga mål. Skulle som antytt också gärna se henne få till det ordentligt i minitouren i Ruka. Högt på önskelistan måste ju också VM-medaljer finnas, Sundling har ju inga sådana sedan tidigare (på seniornivå) och faktiskt bara en enda mästerskapsstart (den olycksaliga sprintfinalen 2019). Två mästerskapsstarter känns väldigt sannolikt på förhand, sprint och sprintstafett, och naturligtvis bör Sundling gå för guld på båda. Stafettplatsen måste ju också locka att kämpa om, och inte heller omöjligt med start i något distanslopp även om jag tror och tycker hon ska prioritera ned det om det stör sprint- eller sprintstafetten det minsta. Ännu en åkare alltså med potential på tre medaljer.

Maja Dahlqvist hajpades upp rejält under träningssäsongen ifjol. När det väl blev dags att tävla såg man tyvärr inte mycket av det. Sju individuella pallplatser 18/19 byttes mot en enda 19/20 och placeringar topp10 i distansloppen byttes mot placeringar utanför de 30 bästa. Det var egentligen bara sprintstafetten som höll samma nivå med två nya segrar – men denna gång ”degraderad” till att åka första sträckan. Samtidigt kan det också vara värt att påminna om att fjolåret var Majas näst bästa säsong i karriären. Jag ska villigt erkänna att jag inte alls såg tillbakagången komma, men nu i efterhand kanske man snarare ska säga att det var det enorma lyftet till säsongen 18/19 och nivån hon höll hela säsongen där som var det anmärkningsvärda. Innebär inte att vi eller hon ska ge upp att hon kommer tillbaka dit, men kanske inget man iskallt ska räkna med heller.
Rapporterna har väl inte heller varit särskilt bra, snarare rätt dåliga faktiskt och insatserna i Allianshelgen skrämde ingen. Tog sig iaf till final i Vålådalen under landslagets sprint där. Kanske kan man hoppas på att det blir lite omvänt nu då, att formen finns där när säsongen väl börjar. Det finns i alla fall en massa ”lätta” mål att sätta, bara att förbättra fjolåret. Dvs fler pallplatser, bättre placering i sprintcupen (9:a) och lyft distansåkningen igen till acceptabel nivå. Samtidigt finns det ingen anledning för en världsmästare att nöja sig med det. Självklart bör Maja också satsa på att först och främst komma med till VM, och gör hon det är hon tillräckligt bra för att slåss om pallen. I formen som hon höll 18/19 skulle hon kunna vinna sprinten. Visst, det är inte optimalt med tuff bana och klassisk stil, men minns Ruka 2018 och hur hon gick sista backen där OCH hade kraft kvar till en rejäl spurt. Att Stina är borta och Falla sämre bör också gynna Maja på så sätt att det kanske inte finns någon som åker lika galet fort i en sista stigning (men Belorukova eller vad hon nu heter efter giftermålet är iofs tillbaka). Personligen tror jag iofs ingen kommer ha en suck mot Svahn (famous last words innan vi ser Svahns karriär totalt går i stå?), men poängen är ändå att det verkligen inte är omöjligt för Maja om hon kommer tillbaka. I så fall bör ju sprintstafetten också komma som ett brev på posten. I nuläget svårt att se – och det ska som sagt mycket till för att jag ska peta Svahn eller Sundling – men inte omöjligt där heller. Så ytterligare en med medaljambitioner.

Hanna Falks säsong förra året var i stort sett ingen säsong. Borta med ryggskada nästan hela säsongen och hann sen bara göra två tävlingar (fyra tävlingsdagar) innan säsäongen ställdes in. Väldigt bra första tävling dock, men sen gick kanske luften ur lite. Tänker att det är lätt att det blir så också, man satsar hårt mot första tävlingen efter skada men sen gör den något bristande träningsbakgrunden sig påmind. Något liknande med Viktor Thorn som också såg väldigt imponerande ut i comebacken i Sverige-cupen, men som sedan på världscup inte alls var lika klart före samma sverige-cupåkare (och t.o.m började få stryk av en del av dem).
Jag känner mig ändå faktiskt övertygad om att Falk kan stå på pallen i fristilssprint i världscupen igen, delvis just för att hon ändå såg så pass bra ut när hon vann i Sverige-cupen. Det slår mig också att Falken hade älskat den utvecklingen sprinten fick ifjol när finalerna helt plötsligt kunde gå långsammare än semi- och kvartsfinaler (i Stinas frånvaro och med Fallas tillbakagång). Jag tycker också vi bör kunna vänta oss pallplatser, eller insatser väldigt nära, för att det ska vara motiverat med en A-landslagsplats. Det är alltså lite kniven mot strupen, samtidigt som vi inte ska överdriva hur bra de yngre är. Stina och Ida har ju slutat sen senast Falk gjorde en hel säsong och Maja har blivit sämre. Har de yngre täckt upp för det och gjort konkurrensen hårdare? Inte alls givet, så man kan lika gärna hävda att vägen ligger öppen för Falken. Men mtp att hon också är 30+ så är det klart att det inte finns något utrymme för en dålig säsong. I den åldern tillhör man liksom A-landslaget – eller så tillhör man inget landslag alls.
Rapporterna har väl varit väldigt sparsmakade kring Falken? Kan faktiskt inte minnas att jag hört något särskilt, mer än att man såg att hon inte var med Allianshelgen med hänvisning till ryggen (lät inte så bra) och att det sedan kom fram att hon blev tvåa bakom Svahn i sprinten i Vålådalen (men Hagström och Maja kraschade väl i finalen enligt uppgift så omöjligt att säga hur ”svår” den andraplatsen var). Var även med i distansloppet där och verkade också som hon var med och körde träningstävlingen i Bruksvallarna häromdagen, och hon har anmält sig till två av tre dagar öppningshelgen. Så hon är inte döende i alla fall och ryggen kan det inte vara så illa med (enligt inlägg på instagram för några veckor sedan är hon ”i stort sett helt smärtfri”).
Ser alltså ingen anledning att inte tro på att Falk ska vara med och slåss om pallplatser i fristilssprintarna, och kanske få till det i någon lättare klassisk sprint också. Självklart bör hon satsa på VM också, även om jag i nuläget har många före i min bok. När det gäller deltagande i VM stannar det dock där. Till skillnad från övriga bör hon inte ha något med sprintstafetten eller stafetten att göra.

Sorry för WALL OF TEXT. Men alltid glädjer det någon Blev tvunget med tre inlägg...

Ny reglerna gäller först från nästa tisdag. Men dom stramade ju åt redan förra veckan på eget initiativ så man vet aldrig om det blir fler nedskärningar i Bruks. Nästa steg blir väl landslagsåkare endast antar jag. Ser mörkt ut för elitmotionärerna att tävla mer före jul iaf.

Denna definition gäller just nu för att tävla i Bruks:
"Åkare med aktiv FIS-licens där idrottsutövandet är åkarens huvudsakliga sysselsättning (dvs över 50 procent). Båda villkoren måste vara uppfyllda för att undantaget ska kunna tillämpas."

Jag läser dina väggar, Thax. Min vi har nog samsyn på egentligen alla åkare så blir inte mycket att diskutera.

Inget TdS för Svahn och Sundling https://www.expressen.se/sport/langdskidor/beskedet-stjarnorna-nobbar-tour-de-ski/
Föga förvånande att sprintdamerna hoppar TdS i vinter. Frågan är om någon som satsar på VM kommer välja att köra TdS i år (om det nu inte blir inställt).

Någon som har landat i en slutsats angående styrkeförhållandena mellan klassiskt och fritt för Ebba? Verkar vara helt jämnt mellan stilarna när det gäller pallplatser i VC.

Jag tror att Ebba har störst chans att slå Johaug i fristilen. Är väl nästan största faktorn i dagsläget om man ska ta en VC-seger?

Lite skillnad i hur de säger nej, Linn säger definitivt nej medan Jonna mer svarar ”nej som läget är nu”, dvs jag tror inte nån av dem kommer åka, men där sannolikheten för Linn-start i TdS är mindre än 1% så är den 5% på Jonna om smittläget är mindre krisartat.

Det var dom två tillsammans med Dahlqvist som jag redan räknat bort från TdS.

Sen tror jag även att Kalla nästan garanterat stått över, men nu när hon kanske inte kan tävla i början på säsongen tror jag att touren blir ett alternativ.